fuck cancer

FullSizeRender

D som i donationer och dinner

I mitten av juni var Bengt Sjöberg i TV4s morgonsoffa. Bengt Sjöberg är miljardären som skänkt två miljoner till cancerforskning. SE reportaget och se hans diplomatiska åsikter om den svenska cancerforskningen/vården. Bland annat säger han att han upplever att det är som två läger i Sverige, den konventionella vården och den alternativa och att det inte är så i andra länder.
Han har ju så klart rätt. Jag kan inte förstå att det ska vara två läger?
Varför har vi inga andra alternativ till vård än den vi har på sjukhusen? Och varför undersöker vi inte och forskar på sånt som inte ger några biverkningar.
Jag kan inte förstår.
Jag vill inte förstå.

Här kan du läsa
SE DET HÄR

Man får ju hoppas att Karolinska inte sjabblar bort de här pengarna som de gjorde med Osher-donationen för en massa år sedan. >LÄS

Jag vet att man inte ska vara negativ i förväg, men jag kan inte hjälpa…

FullSizeRender

Igår var vi hemma hos Anneli och Johan som bor på Väddö. Så mysigt, så gott.

IMG_8684

Älskar när köttätare också lagar/grillar sånt som jag kan äta. Och det dessutom är så gott. Nu tog jag inte bild på efterrätten men vad säger ni om jordgubbar och andra god frukter som de strött basilikasocker på. Alltså, sååå gott. Plötsligt blev basilikan het, från att ha varit nån smålarvig kryddväxt, i alla fall för mig.

IMG_8679

Ja, vid det här laget vet ni ju att Anneli är min bästa kollega. Tack tidningen Tara som sammanförde oss för ett jobb för en massa år sedan.

IMG_8702

Pino tyckte också det var mysigt att träffa Anneli och Johan

IMG_8685

Johan och Tomas, den där grillkokboken. Ja, ni fattar.

Kickis blogg LÄS DET HÄR Sånt man kan tänka på om man har vänner som är sjuka i cancer, eller någon annan sjukdom. Jag är tacksam för den hjälp och det stöd jag fick när jag var under cellgifter. Det är min värsta period i livet, men mina vänner och många av er som följt mig på bloggen. Ni gjorde att jag kunde uthärda. Tack för allt ert stöd. Tack för all er hjälp. Fy fan vad jag hatar cancer.

yoga & ayurveda

IMG_5507

Följ med mig till Kerala för både Hathayoga & ayurvedabehandlingar.
Är man intresserad av ayurveda och vill hitta en paus i livet och utforska både ayurveda och yoga med mig så är det här en perfekt komboresa. 1, jag älskar yoga, 2, jag älskar ayurveda och jag lovar er att ge er mina tips. Hälsoråd och skönhetsråd. Det här blir en härlig resa. Vi kommer att utföra hathayoga och den här yogaresan passar också dig som inte har några kunskaper, men gärna vill lära dig yoga. Själv tänker jag åka till ayurvedahotellet en vecka tidigare och lägga mig i deras händer, så att jag när ni kommer boosta er med energi och kraft. Kerala var dessutom mitt allra första möte med Indien. Denna gröna och vackra provins. Light India som många kallar Kerala. Kanske blir du lika kär i Indien som jag är. Kanske blir du också en Indienfarare. Jag är så gärna din guide. Följ med på den här resan som anordnas av Tidningen Vi och Lotus Travel I priset ingår och som ni får innan resan, min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox, som kom ut i början av det här året.HÄR HITTAR DU INFO OCH BOKAR

9789155262563_200_yoga-fysisk-och-sjalslig-detox

Den här resan passar alla. Även du som är nybörjare. Till skillnad från min ashtangayogaresa till Goa, där är det bra om du testat ashtangayoga före, så att du vet om du gillar formen. Men det blir också en mycket mycket härlig resa. Jag hoppas vi ses.

_MG_4431

_MG_9069

mitt hjärta

Igår var jag på Thoraxkliniken för att undersöka mitt hjärta. Våren 2013 visade det sig att jag hade hjärtsvikt, som är en ganska vanlig biverkning när man genomgår cancerbehandlingar. Och alldeles särskilt om man får Herceptin. Vilket jag fick. Jag skulle ha tagit 17 intravenösa behandlingar. Tydligen tar man bara sju i Finland, vad jag hört, men jag skulle ta 17. Jag kommer ihåg hur jag mådde efter varje omgång. Jag blev trött och flåsig och vid ett tillfälle föll jag bara ihop. Jag skulle cykla en liten snutt men ramlade med cykeln ner i ett dike. Jag orkade nästan ingenting. Så obehagligt.

Ibland när jag tänker på vad en kropp utsätts för. Vad min kropp utsatts för så kan jag faktiskt börja gråta. När man är mitt uppe i behandlingarna gör man liksom det man måste. Man orkar och kan inte tänka på något annat. Det är liksom nu som minnena kommer tillbaka. Och det finns stunder när jag tänker på hur det kändes. Hur jag mådde. Och jag kan ömma så för min kropp att den orkade. Att jag orkade. Att alla fantastiska människor, barn och vuxna ens orkar igenom såna här cancerbehandlingar det är helt otroligt. En del får jag så jävla oturligt tillbaka cancern och tvingas genomgå fler än en behandling.
Att göra läkarundersökningar är en sån där stund när man liksom slungas tillbaka i tiden.
Igår kollade jag hjärtat.
Mitt hjärta var nere på 30 procent i mars 2013. Normalt ligger hjärtat mellan 55-65 procent sa han som undersökte mig igår. 2013 träffade jag en läkare, ni kan ju den här historien. Men då träffade jag en läkare som skrev ut en massa mediciner som jag bestämde mig för att inte ta då de skulle kunnat ge mig både sämre hjärta, njursvikt och några andra trista biverkningar. Istället började jag med Q10 från Greatlife: GÅ IN HÄR och skriv in YOGAVITA i kampanjrutan, så får du 10 procent på ditt första köp. Jag gick till hypnosterapeuten och psykoterapeuten Ingen Lundmark som du hittar HÄR och så svingade jag kettlebells, satt långa stunder i min infraröda bastu från Luxway som du hittar info om HÄR
I augusti hade mitt hjärta gått tillbaka till 50 procent.
Men fortfarande lite under. Men på väg.
Nu visade det sig att hjärtat var 56 procent.
Jippie.
Så det ligger alltså inom ramen av normalt.
Man kan alltså läka sig med alternativmedicin.Jag längtar till den dagen man tillåter komplementär medicin på sjukhusen. För att få bättre resultat. För att patienterna inte ska behöva leva med livslång medicinering av mediciner som ger andra biverkningar som man måste äta medicin emot.

Tack ni som mejlat mig och undrat hur det gått med mitt hjärta. Jag är tacksam om glad att mitt hjärta funkar som det ska. Att det pumpar bra. För jag vill fortsätta att fylla det med kraft och energi och en massa kärlek. Nu känns det lite som att jag kan pusta ut och ta itu med de andra organen i min kropp som tjorvar. Men hjärtat, själva motorn i kroppen. Ja, det funkar som det ska. Tack för det.

Nu ser jag fram emot mina två skrivarveckor i Aten som börjar på måndag. Sedan tar jag flyget till Mallorca 23 maj för att möta fantastiska Petra. Min bc-syster och vår kurs Hathayoga & yogapyssel som du hittar info om HÄR Tror det möjligtvis finns en plats kvar.

IMG_7380

Petra är ju personen bakom Santani som du hittar HÄR. De fina fina yogakläderna och kläderna man bär mellan yogapassen. Och mest hela tiden faktiskt.

_MG_4107_MG_4266_MG_4364_MG_4532

cancer säljer

Cancer säljer. Så är det. Undra hur mycket den här nya kampanjen som Cancerfonden lanserar om att säga Nej till cancer har kostat? Undra hur mycket deras annonskampanjer överhuvudtaget kostar? Pengar som borde gå till forskning. För mig är det absurt att se kokboksförfattare åka runt i rosa bilar med cancerfondens logga år efter år utan att tänka: Det där pengarna vad fint det hade varit om de gått till det ändamål som givarna förmodligen hade hoppats på, nämligen forskning.

För vi svenskar vill hjälpa, vi vill ge pengar till forskning så vi fortsätter att betala till en organisation som bara blir rikare och rikare och döm av förvåning Cancer har inte minskat, utan ökat…

Så här läser jag i Aftonbladet om Cancerfondens svar på kritiken:

Cancerfonden själva har tagit åt sig kritiken men understryker samtidigt vikten av att informera allmänheten om hur man kan förebygga cancer.

– Vi var förberedda på att en sån här kampanj kunde skapa debatt. Det handlar ju om prevention och hur man ska leva sitt liv, men vi vill absolut inte skuldbelägga någon som drabbats. Men en tredjedel av all cancer går att förebygga, det visar forskning som sammanställts av WHO, även om det för mer än hälften handlar om slump och otur. Man kan aldrig veta varför cancer drabbar en enskild person. Samtidigt har vi ett uppdrag, vi arbetar för att färre ska drabbas av cancer. Alla har rätt till kunskap för att de sedan ska kunna göra medvetna val, säger Johanna Faijersson, pressansvarig på Cancerfonden till Aftonbladet.

Ja, vad är ert uppdrag?
Kan man säga att uppdraget misslyckats om cancern ökat i samma takt som era annonsutgifter och reklamkampanjer ökat?

Nu är det ju så här att även hälsosamma typer, som jag själv kan drabbas av den här sjukdomen. Vi som levt förhållandevis sunt. Vi blir också sjuka. Så många som dött av den här sjukdomen.
För mig blir den här kampanjen som ett hån, men jag är inte chockad. Ni som följt min blogg, vet att jag redan tidigare varit och är inte särskilt förtjust i Canerfonden. I många år har ni använt oss kvinnor som skrämselpropaganda. Vi har varit era kalenderflickor som dragit in pengar till er er fond. Och det är inte lite, en rosa bandet gala drar in 49 miljoner. Förstå vad mycket pengar. Inför Rosa bandet månaden så klär vi av oss, visar våra ärr, gråter i tidningar och tv. Berättar våra historier. Anhöriga och barn berättar historierna om förlorade mammor. Vi används som Slitzbrudar för att statuera exempel. Vi berättar våra historier för allt vi vill är att hitta ett botemedel. Vi vill inte att någon ska behöva hamna där vi hamnat.
Ingen vill hamna där vi hamnat. Ingen.

De flesta givarna tror att pengarna som skänks till Rosa bandet är öronmärkta för bröstcancer. Och det är de alltså inte.
Det är bara ett bra sätt som någon smart reklamnisse, marknadsmänniska kommit på. Kvinnor säljer. Hur är den där slogan nu? Jo, allt går att sälja med mördande reklam. varför får jag den känslan?

Nu har den här marknadsmänniskan/reklamnissen tänkt ett varv till. Undra hur tongångarna gick till där på brainstormingmötet uppe på Cancerfonden.

Reklamnissen: Jag tror att det är passe med kvinnornas historia. Nu har vi sett de där ärren. Vi behöver nåt nytt.
Cancerfonden: WHO säger att 1/3 av cancern är livsstil, kan det kanske vara nåt?
Reklamnissen: Nämen vad bra. Det känns fräscht. Lite nytt. Vi gör en kampanj som uppmanar folk att själva ta ansvar för sin sjukdom.
Cancerfonden: Ja, vad bra. Men vi kommer med en kokbok där kändisar ger sina bästa sötade kladdkakerecept, sponsat av Kungsörnen, Arla och sockerbolaget. Så vinkla det mer på individansvar, ja, du fattar…

Ja, vi lägger skulden på de som fått cancer. Att det är deras eget fel. Vi skriver att det är livsstilen för det har WHO gått ut med.

Ja, låt oss lägga skulden på livsstilen Cancerfonden. Låt oss säga nej till:
De stora livsmedelsjättarna som pumpar i skit i våra livsmedel för att tjäna pengar olika ämnen som är hormonstörande och cancerogena. Och man typ behöver vara både näringsexpert och cancerexpert för att klura ut vad alla de där ämnena i innehållsförteckningen betyder för hälsan.
(Nämen det går ju inte, de sponsar ju er fond)

Läkemedelsjättarna som skapar mediciner som gör oss sjuka (och så klart också friska) och som sprider sig till vårt kommunala vatten. Där vi får i oss både det ena och andra, eftersom inte vattnet renas tillräckligt. Och den hormonella cancern ökar 2014 insjuknade 8023 kvinnor i bröstcancer. Det är tusen mer än för ett par år sedan. Varför ökar den hormonella cancern?
Tänk om p-piller har en del av det? Östrogen?
(Nej, de kan vi inte ifrågasätta, för var det inte Astra Zeneca som sponsar er kampanj, eller hur var det?)

Sockerindustrin -man får ju inte säga att socker göder cancer. Men man vet att cancerceller gillar socker.
(Nej, det går inte, det måste ju bli en Rosa kokbok. Vi har ju spons på ett par bilar och det vore bra om den kampanjen kan få fortsätta)

Kosmetikajättarna som har allt från hormonstörande ämnen, plast och dylikt i shampon, tvålar, tandkräm som sen försvinner ut i vårt grundvatten och skadar hela ekosystemet.
(Nej, det går inte det var väl en kosmetikajätte som startade Rosa bandet och där får vi in en massa pengar till fonden)

Väljer man en annan livsstil som t ex att bli vegetarian, ja, då är grönsakerna besprutade och genmanipulerade. Hur sjutton ska man kunna ändra livsstilen när vi lever i en besprutad värld? Där inte de stora företagen tar ansvar. Om man ska lägga skulden på livsstilen så våga för fasiken se hela bilden.
Men hur ska ni kunna? För det handlar om pengar. Det handlar alltid om pengar. Ni kan ju börja med att inte låta livsmedelsföretag som använder olika bulkämnen sätta Rosa bandet som logga under oktober månad. 350 000 kronor kostar det. Tänk om ni kunde låta de företag som på riktig bryr sig om vår livsstil få sätta loggan. Men de företagen har inte de pengarna. Men nu blir det ju snarare så att folk tror att exempelvis kanelbullen på pressbyrån som är rosa i oktober månad är ett bra val.
Det är inte att föregå med gott exempel.

tack och hej leverpastej

Läs det HÄR

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

IMG_55751

kapad hjärna

En vecka kvar.
Lyft inget. Bär inget. Träna inte på tre veckor sa doktorn. Det är svårt för det är min högerarm som opererats. Jag gör det mesta med den armen, eftersom jag är högerhänt. Det sker på ren reflex och sånt är svårt att lära om. Men nu är det bara en vecka kvar och förhoppningsvis kan jag återgå till att använda armen någorlunda som förr. Jag längtar.
Men det är som att jag glömmer bort det där med att jag inte får bära tungt. Jag går till affären för att köpa hundbajspåsar och kommer därifrån med två tunga matkassar. Sån är jag. Jag är så impulsstyrd.
Plötsligt behöver jag en massa saker, så mycket att när jag kommer hem upptäcker att jag inte köpt det jag gick dit för. Jag glömde hundbajspåsarna. Och det jobbiga i situationen är att jag nu glömt det varenda gång jag handlar den senaste veckan…
Vad har hänt med min hjärna?
Förr kunde jag hålla så mycket i i huvudet. Jag kom ihåg alla människors namn. Det gör jag verkligen inte längre. Ibland när jag ska presentera två vänner för varandra har jag glömt bort vad någon av dem heter. Inte bästa vänner, men ändå människor som man kan förvänta sig att jag ska komma ihåg namnet på.
Jag glömde bort koden till mitt Visakort när jag var i Indien. Vilket så klart orsakade en del problem. Jag kan räkna upp det ena efter det andra som glöms bort, som inte borde glömmas bort. Jag vet att mycket handlar om stress, att det är boven till de här minnesluckorna. Men också känns det som att man fyllt hjärnan med för mycket intryck, minnen, onödigt vetande. Lite som att hjärnan är uppfylld och snart väller allt över. Tänk om man kunde sanera lite där inne. Få bort det där onödiga vetandet som tar plats. En massa tankar och känslor som flyttat in i hjärnan och som inte betalar hyra. Som att de kapat min hjärna. Jag har liksom osorterat låtit de ta plats i hjärnan. I min minnesbank.

Men jag kommer fortfarande ihåg mitt telefonnummer från när jag bodde i Norrviken mellan jag var fyra och tolv år 7543481. Är det onödigt vetande? Varför glömmer man vissa saker, men håller benhårt kvar vid just detta onödigt vetande?

Men allt är relativt. Så tänker jag på hur det hade varit om jag inte hade hittat yogan. Om jag inte börjat med andningsövningar. Hur hade det varit då?

9789113070261_200_yoga-for-livet-for-kvinnor-40-plus_haftad

2010 kom YOGA FÖR LIVET ut på Norstedts och den kom också ut i nyutgåva förra året. Så fantastiskt härligt när böcker fortsätter att leva vidare.

När Yoga för livet skulle plåtas åkte vi till Mallorca. För det är nåt med ljuset. Omslaget plåtades en väldigt tidig morgon i Porto Soller. Jag älskar Mallorca efter att vi för en massa år sedan åkte tre mammor och alla våra barn och hyrde två lägenheter i en finca i Puigpunyent. Vi var där i tre veckor och solade och badade och åkte på utflykt. Sedan dess har jag varit där många gånger både som turist, men också på jobb.

IMG_5876

Om bara en vecka reser jag och Anneli för att plåta min nästa bok som förväntas komma ut i december i år. Jag hoppas ni kommer att tycka om den. Vi ska bo hos Petra, som jag har en yogakurs ihop med i maj, du har väl inte missat? HÄR hittar du info och anmäler dig

IMG_55751

Nu yoga och pranayama.

_MG_0998

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

FullSizeRender

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

PIX-FJJX7V

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

kultur_aldre

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

FullSizeRender

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

IMG_7040

älskar mina knipisar

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:
IMG_7040

IMG_7038

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

IMG_4923

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”