femtioårskris

_MG_9069

mjuka kläder, mysrysare och tid för samtal

Idag skiner solen härute. Det har varit omväxlande väder kan man säga. Sol, regn, elavbrott, blixtar och dunder och hagel, från och till. Men det har också varit lite härligt. Jag har haft tid att ligga i sängen och lyssna på sommarens bästa lyssning DE DÖDAS RÖSTER. Ladda ner! Lyssna! Kändes lite som att jag förflyttades till de där somrarna när jag växte upp och det visades mysrysare på tv. Älskar mysrysare, särskilt på sommaren.

_MG_9069_MG_9443_MG_9420

Sommaren är också en tid jag bara vill gå runt i sköna kläder. Mjuka kläder. Inget får sitta åt. Strama någonstans. Bekvämt OCH praktiskt. Så då fattar ni. Jag går runt i mina fina kläder från SANTANI, som du hittar HÄR Ni vet bästa Petra Westerlund som jag faktiskt lärde känna förra året och som delar samma öde som jag. För mig var mötet med Petra viktigt. Petra fick bröstcancer i 30 årsåldern och genomgick precis samma behandling. Idag mår hon bra. Idag bor hon på Mallorca och driver sitt eget klädmärke. Shes living her dream, helt enkelt. Du kan läsa om henne i Malin Berghagens fina bok som är en hyllning till Mallorca: MALLORCA I MITT HJÄRTA Ni anar inte vad det hjälpt mig, att släppa taget om oro, om att tänka att mina val varit bra, att varje steg är en riktning åt rätt håll och att ibland helt ordlös förstå att någon förstår vad jag går/gått igenom. Någon som gått igenom samma helvete och överlevt. Det är viktigt. Ju mer jag tänker på det. Det är viktigt att vi pratar om saker. Berättar om allt det där som skaver, gör ont, inte känns bra. Att få dela det med någon som förstår. Som varit där. För att kunna släppa, för att kunna gå vidare och för att det faktiskt är okej att då och då inte leva livet på topp. Kanske för att man ska lära sig att se när det faktiskt är på topp. De små förändringarna. Att mirakel sker. Det är så lätt att slukas av det som händer i världen, av ondska och fiendeskap och orättvisa. Jag menar inte att man ska gå runt med skygglappar för ögonen, men man behöver också få pausa från det där som är så svårt att förstå. Fånga upp sig själv. Ibland kan jag känna mig som indianhövdingen som flög långt för ett viktigt möte, och som satte sig ner på flygplatsen för att vänta in sin själ. Det sägs att han satt där i två veckor efter den långa flygresan. I dagens samhälle känns det inte som att man ens behöver flyga rent fysiskt för att då och då behöva sätta sig ner och vänta in sin själ. Det är väl därför jag älskar yogan, för att yoga ”tvingar” mig att stanna upp, vänta in. Yoga har gett mig ett större tålamod, även om det ofta krackelerar eftersom min person verkar ha ett ivrigare blod, som flyter snabbt och stressigt i mina vener.

12243247_10153723374916823_7770357178053092217_n

IMG_7380
Bildtext: Den här bilden tog Anneli på mig och Petra i mars när vi var inne i Santanyi, som är en liten stad/by ni måste besöka om ni är på Mallis och som har en så härlig marknad.

Jag har tyckt om Mallorca sen första gången jag var där. Jag, Cissi och Cia och alla våra barn (6 stycken) hyrde två lägenheter i två veckor i en finca i Puigpunyent, strax utanför Palma för nästan 20 år sedan. Fincan ägdes av en föredetta chef till Cissi och den var fullständigt underbar. Vi hade så skoj. Det var som ett kollo och vi mammor var kolloledare. Vi var alla singlar och jag måste säga att det var ett så bra sätt att resa med sina barn. Vi hjälptes åt. Barnen var glada. Mammorna var glada. Sedan dess har jag återvänt till Mallis både på semester och på jobb. För det är nåt särskilt med ljuset på Mallorca, det säger i alla fall världens bästa kollega och fotografen till typ alla mina böcker, Anneli Hildonen.

I morse såg jag på facebook att Petras kommande nya kollektionen fotats med yogalärarna Malin Berghagen och Sam Aziz på Mallis. Ser fram emot att se bilderna på dem. Ser fram emot kollektionen.

Och i oktober återvänder jag till Mallis och har en resa med tidningen Hälsa. HÄR hittar du info. Hoppas vi ses. Hasta la vista

även fast kroppen börjat korva sig

12342695_10153762720246823_5580074193052335278_n

Hon säger att hon känner sig hemma här. Hon bär kortare klänningar än hon gör hemma. Även fast kroppen börjat korva sig. Hon svettas av värmen men ändå njuter hon av det varma säger hon. Hon älskar den ljumma kvällen och lamporna som hänger i träden. Hon älskar att allt slocknar när solen går ner och att det vaknar upp vid soluppgång.
När hon hittar nåt hon gillar håller hon kvar vid det. Hon är trofast och lojal. Som med yogan fast hennes kroppen då och då sagt nej. Hon fortsätter yoga, fast på sitt sätt. Eller det där kaffedrickandet fast alla säger att det inte är bra. En, två koppar. Hon säger att det behåller hennes kärlek till Italien kvar. Ett varjedagminne. Hon gör som hon vill. Att ha fyllt femtio är att gå in i no bullshit time säger Amelia Adamo.
JA, det är så härligt.
Hon bär alltid en längtan. En längtan efter Italien. En längtan till Indien. Till Mallorca. Till Björkö. Till huset på puckeln, till Döbelnsgatan. Till landet hon fötts i.
Hemma är där de hon älskar finns säger hon. Ändå måste hon följa längtan som ibland tar henne bort.
Vad längtar du efter?

min nya fruktstund

Känns lite märkligt att ligga nedbäddad (eh, nu överdriver jag, för inte är man särskilt nedbäddad i ett supervarmt land) de sista dagarna, de som skulle vara mina semesterdagar efter Yogaretreatet och de skulle jag tillbringa hos Karolina i Asagao. Åker hem natten mellan fredag och lördag. Skulle ha stannat längre, men en undersökning på Karolinska kom emellan.
Men… så här är livet. Inget går att förutse.
Jag skrotar runt i hennes hus. Och var jag än sätter eller lägger mig kommer hennes söta katt och lägger sig tillrätta.

IMG_6301

Just nu är det lite som det är i mitt liv. Kanske är det en femtioårskris. Kanske är det sviterna efter att ha varit under cancerbehandlingar och kanske är det ledsenheten över att jag fortfarande bär på sviterna efter alla behandlingar. Som att man aldrig blir fri.
Men vad är att vara fri?
Vad är det för mig?

IMG_6182

När jag var hos Master Jee, så sa han en massa härliga saker. Han sa att jag skulle leva tills jag var minst 88 år. Och han sa gång på gång No problem, om typ det mesta. Kanske för att han såg att jag är typen som oroar mig på insidan. Han sa att jag var en romantisk person, en snäll människa. En människa som inte kan hata. Att det inte finns hat i mitt hjärta. Det var fint. Mycket fint.

Han sa också att mitt liv skulle vara ”First class”.
Han sa så klart en massa andra saker som innefattar andra människor också, men de vill jag behålla för mig själv. Bara bra dock. Härliga saker för framtiden. Sånt jag inte ska gå runt och oroa mig för.

Men en sak som han sa var att på onsdagar ska jag bara äta frukt och dricka mjölk. Enligt Karolina ger Master Jee så kallade Remedies = botemedel till personer som verkar ha problem med merkurius. Onsdag heter på italienska Mercoledi, kanske är det därför onsdagen är den utvalda dagen för remedies. Master Jee sa att jag skulle ge det här två månader för min arm och att skulle lösa sig.
Jag tror ju på affirmationer. Jag tror på att tro. Vi kan inte se allt nu, nu NU. Ibland måste vi ha en backspegel och se vad som skett. Hur det gick.
När man är mitt uppe i turbolens, så är det just kaos. Och man vet kanske inte hur man ska göra. Man är rädd för att ta ett steg, eftersom man tänker att just det steget kommer att vara så betydelsefullt. För sen. För framtiden.
Men du måste ta steget, för just det steget är kanske avgörande för allt det där som ska komma.
Jag har många såna steg att ta.
Många.
Därför tror jag att jag nu blev sjuk. För att det kan storma på insidan. För att ingen människa bara är det man ser. Att vi har vår insida. Att vi bär vår oro.
Men jag gör min pranayama, i morse gick det lättare. Tror att min ”cold” håller på att släppa. Jag sjunger mina mantran. Håller min mala, räknar pärla för pärla.
Men idag är det onsdag. Det är en frukt och mjölkdag.

Ni måste klicka på den här länken. NI MÅSTE!!! Det är ett smakprov på min nya bok och också väldigt mycket Indien