bryggor

_MG_0998

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

FullSizeRender

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

PIX-FJJX7V

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

kultur_aldre

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

FullSizeRender

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Kom med till Kreta i maj 29/5-5/6

För 24 år sedan var jag på Korfu. Det är enda gången jag varit i Grekland. Men nu i maj blir det mycket Grekland för min del. Dels har jag fått ett två veckors stipendie från Författarförbundet. Jag får bo i Ariane Wahlgrens hus i Aten ett par veckor i maj. Det ska bli så kul och spännande. Ge mig gärna tips. Vad får jag inte missa?

Men också är det kul då jag och min väninna Alexandra ska ha ett yoga, boot och powerretreat.
Vad sägs om en veckas bootcamp på Kreta i slutet av maj och början av juni. Förutom att hotellet erbjuder en hel del träning så får du yoga med mig (två gånger om dagen) och bli härligt peppad av Alexandra Pascalidou.

För vad är väl härligare än att tjuvstarta sommaren med sol och bad. Men också med att komma i form. Det här är den ultimata träningsresan. Och så den grekiska maten på det, ekologiskt odlad. fri från tillsatser och skit. Inga halv eller helfabrikat. Jag längtar efter att äta grekiska oliver och fetaost i väntan på maten. För grekisk mat är så god. Och du vet väl att på ön Ikarias bor de äldsta människorna. Ser fram emot föreläsningar av Alexandra när hon berättar om sitt andra hemland.
Och jag ser fram emot att slänga mig i det där turkosblå havet och känna mig som Meryl Streep i Mama mia. Följ med mig och Alexandra, jag lovar det blir en toppenvecka.

elounda-bay-palace-35378585-1413967377-ImageGalleryLightbox

(PS schemat är lite missvisande, det kommer ett nytt efter alla helger. Jag har gärna ledd ashtangayoga varje morgon och någon form av yogaaktivitet på eftermiddagen, kvällen som Pranayama, lugn yoga, yogaprat, meditation)

här hittar du bilder på det härliga hotellet

För vem? Alla kan vara med. Nybörjare och proffs. Fritidsmotionärer och sprinterstjärnor. Det här är en resa för dig som är beredd att träna lite hårdare och utmana dina rädslor genom att stå i bryggor och på huvudet. En resa för dig som vill äta nyttigt, njuta av sol och bad och öppna upp för nya vänner och visioner. Var? På femstjärniga Elounda på Kreta bor du lyxigt omgärdad av en vacker trädgård och två fina sandstränder. Detta är en storslagen anläggning i vacker Medelhavsarkitektur där spa, skönhetssalong och gourmetrestaurang finns inom räckhåll.

Här kan du läsa mer och boka

Här kommer några omdömen från ett yogaretreat i november förra året:

Vill börja med att tacka dig för vår underbara tid i Goa.
Jag hade två underbara veckor:) Känner att jag som ny yogautövare fick med mig så mkt.
Med små rättningar av dig att hitta rätt i övningarna upplevde jag att WOW, jag kan!
Hoppas jag får möjlighet att yoga för dig igen.

Vaknar klockan 06:00, smyger ner till strandrestaurangen – laddar med frukt och te för möta upp 14 fantastiska tjejer i den stämningsfulla shalan. Fokuserad på min matta – med blicken riktad mot horisonten – guidas jag av bästa Karin. Andas, fokuserar och utvecklas. Låter kroppen bestämma samtidigt som jag lyssnar på signaler, inifrån och ut. Hoppas på fler möjligheter till liknande möten och upplevelser, för att välbefinnande och kärlek.

Som den periodare jag var när det kommer till yoga så var denna yogaretreat i Little Palm Grove med Karin Björkegren Jones bland det bästa jag varit med om som träningsresa. Det är en lyx att få fokusera varje dag och få en proffsig och handfast ledning av Karin. Med skräckblandad förtjusning tog jag mig an mysorepractice och kunde i slutat av vår retreat känna att jag hittat en ny nivå på min yoga och lust att fortsätta mer kontinuerligt.Att vi också fick bo i ett litet paradis i Goa förstärkte upplevelsen ytterligare. /Britta

DE TIO FÖRSTA SOM BOKAR FÅR MIN NYA BOK Yoga – fysisk och själslig detox

9789155262563_200_yoga-fysisk-och-sjalslig-detox