alternativa behandlingar

Yoga för livet

En fantastisk yogalärare Julie Martin la upp det här på facebook och jag blev så inspirerad.

Julie är också inspirerande. Jag träffade henne första gången på Yogaretreatet Purple Valley i Goa för en massa år sedan. Då var Julie också ashtangi och vi var båda på Sharaths (Patahbi Jois, ashtangayogansgrundares, barnbarn) retreat i Goa. Numera reser Julie världen runt och är en enormt uppskattad yogaflow-lärare. HÄR kan du hitta videos med Julie och också hitta perioder när hon undervisar i Goa

Men titta på den här kvinnan.
13001258_10153990597026136_4263204660750045079_n

Jag blev så inspirerad. Det är ju liksom ingen ide att ha yngre tjejer som förebilder om man är snart 52. Däremot kan jag så klart inspireras av unga tjejer. Men om jag vill läsa om livsfilosofi, tankar om hudvård, om att åldras. Ja, lite mer om livet och kriser kan jag känna trygghet i att läsa råd och tips från någon som är äldre än jag. Daphne är världens äldsta fotomodell. Här hittar du Daphne Selfes hemsida
Visst blir man inspirerad?

Igår blev jag så glad när en fb-vän la upp den här bilden på min sida med texten:
Har markerat lite bra grejer! ? blev nästan varje sida ?
Jättebra bok som jag har rek många
?
13043790_10153702378147872_7744037937071249560_n

Blir sååå glad om jag kan inspirera. Ibland tänker jag på titeln av min bok Yoga för livet. Sedan den kom ut 2010 har jag verkligen ordagrant yogat för livet.
Om du vill bli inspirerad av mig, kom på mina workshops. Då finns det också möjlighet att ställa frågor.
22-24/4 Har jag yoga workshop på Sans och balans i Viken, Skåne HÄR hittar du info och anmäler dig Du kan gå en helgkurs, 2 dagar nybörjarkurs, eller en enstaka kurs.
29 april har jag en Knipworkshop på Atmajyoti i Sthlm HÄR hittar du info och anmäler dig

Yogaboostresan i maj som går till Kreta med Alexandra Pascalidou den är fullbokad. Men kolla min hemsida i höst finns flera härliga yogaresor. Och du har väl inte missat den här? Med mig och Petra som är grundare av SANTANIstore. Ni vet där fera av mina fina yogakläder kommer ifrån

12523863_10154025339801823_6679622941801902245_n

Hathayoga & yogapyssel på Mallorca 25-28/5 HÄR hittar du info och anmäler dig

Jag hoppas vi ses

1

ANNONS:

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

0

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

0

stark också i stormen

_MG_0115moonsunbilder199

Från en dag till en annan kan livet förändras. Ta en ny riktning. Hur förbereder man sig för det? Hälsa och träning, ju äldre man blir, handlar mindre om snygga muskler och ett perfekt utseende, utan mer om att hålla hela vägen. Motståndskraftig. Stark också i stormen.

Jag är så fascinerad av kroppen. Jag borde blivit läkare. Kroppen och hur den funkar. Jag ska inte säga att det är ett mysterium, men det är stort. Fantastiskt stort. Att varje liten del av oss har en betydelse. Att allt finns där av en anledning. Typ allt från kindtanden, till mjälten, till levern, ryggraden. Till lymfsystem och tarmen.
Tarmen har ju fått uppgradering på senaste tiden och allt fler börjar uppmärksamma och tänka efter hur de äter, vad de äter och att tarmen faktiskt kan ha ett samband men än det ena, än det andra.
Lite som att hur tarmen mår, berättar mycket om hur du mår.
Förr sa man att blindtarmen var obetydlig. När jag var väldigt ung och åkte in på sjukhuset för att jag hade så ont i magen, ja, då passade de på att ta blindtarmen. Även fast den inte var inflammerad. De gjorde det i förebyggande syfte. Och fortfarande än idag tror många av oss att blindtarmen är en rest från förr, något som inte är viktigt.
Men LÄS HÄR
Ibland undrar jag om man inte är en försökskanin.
Vad menas med att ta saker i förebyggande syfte?
Hur tänker man där.
varför tar man nåt som inte är angripet av ex cancer eller ens är inflammerat.
Jag tänker på alla mina svårigheter att bryta ner saker. Och att varje gång en läkare skrivit ut antibiotika tex så borde han/hon också förklarat vikten av att jag måste äta probiotika eftersom jag inte har en blindtarm.
Jag har alltid känt. Och det är här vi kommer till det som är det flummiga. Jag har alltid känt att jag har svårt att bryta ner mediciner. Jag tar helst inte ens smärtstillande. Många har tyckt att jag är larvig (även läkare), men idag förstår jag.
Det är därför jag gång på gång uppmuntrar er läsare om att känna efter. Om att se er själva som experter. Att ifrågasätta. Att våga ställa frågor. Att våga vara obekväm.
Kroppen är en helhet.
Allt hänger ihop.
Ingrepp skapar på något sätt obalans i kroppen. Och efter ett ingrepp behöver vi hjälp att komma tillbaka till balans igen. Men det är faktiskt ganska absurt. När de tog mitt högra bröst fick jag ligga en natt på sjukhus. Det var vad som erbjöds. Men jag tjatade till mig två dagar extra. Nu när jag opererades i armen fick jag gå hem nästa dag kl tio. Då hade jag varit sövd i nästan fem timmar.
Rehabilitering och hjälp att komma tillbaka till balans igen. Den är ringa. Och man måste tjata och tjata, skrika och hojta för att bli hörd. Och för att få hjälp.

Jag har numera lymfödem i min ena arm. Men efter alla behandlingar känns det som att hela kroppen fortfarande. Ja, det tar tid att läka. Men det känns som att kroppen gråter stilla. Den fylls med vatten. Jag har gått upp i vikt. Jag har fått celluliter.
Det är nåt som inte stämmer. Men jag vet inte vad. Alla värden är bra säger dem. Men jag känner ju.
Jag läser och kollar vidare. Försöker ta reda på så mycket jag kan.

Därför blir jag så glad när min favorit Patrick Wahlberg. Han är en av ägarna till Greatlife som jag också samarbetar (eftersom de är sååå bra, bäst helt enkelt) med börjat blogga igen. Ibland tänker jag att Patrick säkert är trött på alla mina frågor. Nu senast det jag frågade om lymfsystemet, och mitt lymfödem. Om det finns nåt bra kosttillskott för att stärka det. Ja, jag är så tacksam då skriver han om det i sin blogg: LYMFSTÄDA. Hurra.

Och så klart gick jag in HÄR OCH KLICKADE HEM BRAIGA KOSTTILLSKOTT Om du går in via den här länken, så får du tio procent på ditt första köp om du också skriver YOGAVITA i kampanjrutan.
Jag köpte det han tipsade om för mig så klart, men så passade jag på att fylla på med annat som var slut i mitt egna lilla naturapotek.

Och som en händelse har mitt bolag Mrs Jones producerat några filmer till Medi som säljer kompressionsstrumpor bland annat. Här hittar du info om dem och informationsfilmerna.

0

ibland vinner man andra priser

Happy, happy internationella kvinnodagen. bröstcancer drabbar mestadels kvinnor. Idag ska jag fira att jag är en amason. det kan du också göra även om du inte skurit bort ett bröst. För vi har alla något att fira, att vi överlevt. Gått vidare. Hittat hem. Klarat av nåt. Passa på att fira idag.

Ni vet väl att min blogg blev en bok för snart två år sedan. Jag är så stolt över den. Den handlar ju inte bara om att bröstcancer, utan väldigt mycket om alla tankar som kom under den tiden. Jag skulle önska att landstinget köpte in den och jag hade nog hoppats på att vinna cancerrehab fondens journalistpris. Ja, jag vågar säga det, helt utan skam i kroppen för det hade jag hoppats på. Men det gjorde jag aldrig trots min ständiga kamp för att vi ska behandlas jämställt och rättvist i vården. ;(

9789175790343_200_jag-vill-fan-leva_pocket

Här köper du boken

Men jag vinner andra priser. Kanske de viktigaste priserna. Jag får så många mejl. Så mycket härlig och fantastisk uppskattning av alla er underbara läsare av den här bloggen. Och när jag senast besökte vårdcentralen, så handlade ganska mycket av mötet om bröstcancer. För det visade sig att husläkarens dotter fått bc väldigt ung och det var så uppenbart att även läkare känner sig vilsna och villrådiga inför alla tuffa behandlingar. Våra roller byttes. Plötsligt var jag experten och jag satt och svarade på en läkares frågor. Märkligt och samtidigt det jag säger gång på gång. Det finns inga experter. Vi är våra egna experter och vi måste våga ifrågasätta läkares beslut. Vi måste våga be om mer tid för våra frågor. Vi behöver prata om cancerbehandlingar och dess biverkningar. Om sexlust som försvinner. Om lymfödem och alla känslor som kommer efter en cancerbehandling. Det finns ett behov av att prata om sånt som skaver. Jag tror vi måste för annars går vi under. Det måste få finnas plats i vår värld för att vi går sönder, brakar ihop, tappar hoppet. Och vi som står bredvid. Vi måste våga och också lära oss att vi inte behöver fixa andra människor men vi kan vara empatiska.

Så i morse vaknade jag av det här.KOLLA & KÖP HÄR Underbara fantastiska Saga-Mariah som gjorde formgivningen till min bok har nu också namngett ett par leggings efter mig. För vad sägs om Karin Leggings?

karin-rainbow-g1j-leggings

karin-rainbow-g1j-leggingms

Finns som canvas också kolla:

karin-rainbow-g1j-canvas

Måste genast beställa. Vilket pris va? Kolla nära du ser en mala (radband), bambisar, lotusblommor bland annat. Inför formgivningen så träffades jag och Saga-Mariah och hon intervjuade mig om vad jag tyckte om, var rädd för. Så det är alla detaljer. Så coolt, fint, fantastiskt faktiskt.
Och jag är också så glad för det är Saga-Mariahs första bokomslag och jag visste. Så jag gav inte bokförlaget någon chans. Jag ville att Saga-Mariah skulle göra formgivningen. Och det blev så bra för den här tjejen är en stjärna.

saga-mariah-with-reincarnation_1000

0

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

1

min metronom

Att vara över femtio är på nåt sätt en sorts milstolpe. Man är i halvlek. Ja, jag bestämde när jag var sjuk att jag ska leva till jag är 100. Och varje dag sjunger jag ju också det i mantrat när jag yogat. Alla som gör ashtangayoga sjunger det mantrat efter sin practice. Det är en förhoppning att varje människa ska leva i hundra friska år. Men det har hänt nåt. Och jag vet inte om det är åldern, eller visheten med åldern. Men det är det här med att sakta ner. Det har alltid gått fort i mitt liv. Jag lär mig mer och mer att det är inte det optimala. Jag lär mig att saker får ta tid. Att man komma någonvart också långsamt. Att allt har sin tid. Det kan också mycket väl vara yogan som gjort mig långsammare och mer beroende av vila. Eller att jag faktiskt var sjuk, mycket sjuk och då om någonsin testades mitt tålamod.
Men samtidigt känns det som att tiden passerar snabbare. Plötsligt är det året jag ska fylla 52. Barnen är vuxna. Mina kompisar blir mor- och farföräldrar. Och jag har börjat tänka på hur jag ser fram emot att bli pensionär. Hoppas bara jag har någon pension…

Men saker kommer tillbaka till en.
I min ungdom levde jag med en kille som var gitarrist. Han övade varje dag i flera timmar med sin metronom. Jag tyckte det där ljudet var ganska enformigt att lyssna på och stängde in mig med en bok i sovrummet. Inte trodde jag att jag själv en dag skulle använda mig av en metronom. Men nu numera lyssnar jag själv på taktslagen på min app där jag laddat ner en.

IMG_7003

Med hjälp av den så är det lättare med all form av pranayama. För jag har märkt att jag ofta tappar takten när jag andas. Att jag räknar oregelbundet. Det kan vara tanken som drar iväg. Eller bara att jag inte alltid får till rätt takt/tid. Att andas med en metronom där du kan räkna taktslagen, eller andetagen gör det enklare. Jag älskar numera mina andningsövningar som jag gör varje morgon.
Vill verkligen utveckla min andning mer och mer. För jag vet att det är min stora utmaning.
Den här appen är gratis och den hjälper mig att räkna varje andetag.
Jag andas in räknar och andas sedan ut det dubbla.

0

gammal stress kan räknas i kilo

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

IMG_6915

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

0

tacksamhet & förnöjsamhet

10498185_748113121952307_5857110176047758689_o

Igår när det regnade snö och det plötsligt blev så där kallt igen, ja då kom längtan efter strandliv. Så i morse hittade jag det här bildreportaget i Expressen med bilder på fantastiska stränder runt om i världen. Jag skulle gärna gå en promenad på den här stranden och låta mina fötter sjunka ner i den rosa stranden.

Jag är så sjukt tacksam att jag ens kan tänka att det kan bli möjligt. Att jag har den möjligheten. Att jag har ett pass. Att jag kan stoppa undan pengar, kanske strunta i vinterskor den här säsongen eller nåt annat för att faktiskt få komma iväg till en sån där strand. Som någon av de här: Världens mest färgstarka badstränder

Igår var jag trött, men jag gick ändå till gymet. Gick en kvart på löpbandet. Jag kan tycka att det är skönt. Att bara gå. Just nu är det lite mycket och stressigt i mitt liv. Så mycket jag måste ha gjort innan operationen, eftersom jag inte vet hur jag kommer må.

Gymets löpband vetter mot Konsums baksida. Då såg jag tre romska kvinnor komma med pappkassar. Någon hade öppnat på baksidan, där Konsum slänger sina sopor. Kvinnorna fyllde sina kassar. Och i mitt huvud som bilder snurrar fort, korsklippte jag mellan bilder på kvinnor som fyndar på Schutermans (affär med utvalda märkeskläder och skor) och de här kvinnorna som stod ute i kylan och försökte samla ihop bra saker, bland soporna. Jag vet att mina tankar att de inte hjälper någon. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka att jag är finare eller bättre med mina tankar. Men de här kvinnornas förutsättningar. Det blir ju också så sjukt, men de hjälper mig att känna mig tacksam över allt jag har. Att mina drömmar kan få vara så stora, att jag kan drömma om rosa stränder och barfotaliv. de hjälper mig att få perspektiv. Att känna förnöjsamhet över mitt liv över vad jag själv uppnått. Men jag är så medveten om att jag hade förutsättningarna från födseln.
Världen är så orättvis.

Stöd RÖDA KORSET

0

sköna söndag

Jag har börjat med lite nya vanor på morgonen.
Dels dricker jag en shot med 1 msk olivolja blandat med en citron. Så dricker jag ett eller till och med två stora glas vatten för att skölja igenom kroppen.
Men så har jag börjat med det här DAILY TUMERIC

162

Göm inte att ni får 10 procent på ert första köp på Greatlife om du går in HÄR och skriver in YOGAVITA i kampanjrutan.

Ofta när jag är i Indien och träffar en ayurvedisk läkare, så säger de att jag borde ta en tsk honung på morgonen. Jag vet inte om det gäller alla, eller bara mig. Men, Enligt ayurvedan så blandar man ayurvediska mediciner i just lite honung. Så nu gör jag det med min Daily Tumeric.

Men det är skillnad på honung och honung. Inom ayurvedan värmer man till exempel inte honung. Så en tesked honung i teet är enligt ayurvedan big no, no. Eftersom man anser att alla näringsämnen förstörs när den upphettas före tillagning. Kolla upp om honungen är upphettad innan.

För kanske är det precis som med olika former av oljor, samma med honung att det alltid är kallpressat som gäller. Om man nu ska äta vegetabilisk olja överhuvudtaget. Trenden verkar ju just nu vara att man skippa också vegetabiliska oljor. Jag försöker att dra ner på det. Försöker använda kokosolja eller ghee istället. Men det blir den där matskeden med olivolja på morgonen, men obs obs. Viktigt att olivoljan är ekologisk och kallpressad, jungfruolja.
Någon som känner till de här rönen om vegetabilisk olja?

Har fått så många frågor angående kläderna från SANTANISTORE Särskilt den fina gråa huvjackan jag har på mig.

_MG_4532

Det verkar som att den utgår. Men den kommer under våren i vitt, superfin och den finns i svart. Då kan man kombinera den med den fantastiska jumpsuiten som kommer i svart. Jumpsuiten finns kvar i grått.

_MG_4517

_MG_4525

_MG_4364

_MG_4228
_MG_4266

Till våren kommer också de här tajtsen.

Ha en fin söndag. Själv tänkte jag ta en långpromenad med Pino.

0