alla kan skina

_MG_9069

mjuka kläder, mysrysare och tid för samtal

Idag skiner solen härute. Det har varit omväxlande väder kan man säga. Sol, regn, elavbrott, blixtar och dunder och hagel, från och till. Men det har också varit lite härligt. Jag har haft tid att ligga i sängen och lyssna på sommarens bästa lyssning DE DÖDAS RÖSTER. Ladda ner! Lyssna! Kändes lite som att jag förflyttades till de där somrarna när jag växte upp och det visades mysrysare på tv. Älskar mysrysare, särskilt på sommaren.

_MG_9069_MG_9443_MG_9420

Sommaren är också en tid jag bara vill gå runt i sköna kläder. Mjuka kläder. Inget får sitta åt. Strama någonstans. Bekvämt OCH praktiskt. Så då fattar ni. Jag går runt i mina fina kläder från SANTANI, som du hittar HÄR Ni vet bästa Petra Westerlund som jag faktiskt lärde känna förra året och som delar samma öde som jag. För mig var mötet med Petra viktigt. Petra fick bröstcancer i 30 årsåldern och genomgick precis samma behandling. Idag mår hon bra. Idag bor hon på Mallorca och driver sitt eget klädmärke. Shes living her dream, helt enkelt. Du kan läsa om henne i Malin Berghagens fina bok som är en hyllning till Mallorca: MALLORCA I MITT HJÄRTA Ni anar inte vad det hjälpt mig, att släppa taget om oro, om att tänka att mina val varit bra, att varje steg är en riktning åt rätt håll och att ibland helt ordlös förstå att någon förstår vad jag går/gått igenom. Någon som gått igenom samma helvete och överlevt. Det är viktigt. Ju mer jag tänker på det. Det är viktigt att vi pratar om saker. Berättar om allt det där som skaver, gör ont, inte känns bra. Att få dela det med någon som förstår. Som varit där. För att kunna släppa, för att kunna gå vidare och för att det faktiskt är okej att då och då inte leva livet på topp. Kanske för att man ska lära sig att se när det faktiskt är på topp. De små förändringarna. Att mirakel sker. Det är så lätt att slukas av det som händer i världen, av ondska och fiendeskap och orättvisa. Jag menar inte att man ska gå runt med skygglappar för ögonen, men man behöver också få pausa från det där som är så svårt att förstå. Fånga upp sig själv. Ibland kan jag känna mig som indianhövdingen som flög långt för ett viktigt möte, och som satte sig ner på flygplatsen för att vänta in sin själ. Det sägs att han satt där i två veckor efter den långa flygresan. I dagens samhälle känns det inte som att man ens behöver flyga rent fysiskt för att då och då behöva sätta sig ner och vänta in sin själ. Det är väl därför jag älskar yogan, för att yoga ”tvingar” mig att stanna upp, vänta in. Yoga har gett mig ett större tålamod, även om det ofta krackelerar eftersom min person verkar ha ett ivrigare blod, som flyter snabbt och stressigt i mina vener.

12243247_10153723374916823_7770357178053092217_n

IMG_7380
Bildtext: Den här bilden tog Anneli på mig och Petra i mars när vi var inne i Santanyi, som är en liten stad/by ni måste besöka om ni är på Mallis och som har en så härlig marknad.

Jag har tyckt om Mallorca sen första gången jag var där. Jag, Cissi och Cia och alla våra barn (6 stycken) hyrde två lägenheter i två veckor i en finca i Puigpunyent, strax utanför Palma för nästan 20 år sedan. Fincan ägdes av en föredetta chef till Cissi och den var fullständigt underbar. Vi hade så skoj. Det var som ett kollo och vi mammor var kolloledare. Vi var alla singlar och jag måste säga att det var ett så bra sätt att resa med sina barn. Vi hjälptes åt. Barnen var glada. Mammorna var glada. Sedan dess har jag återvänt till Mallis både på semester och på jobb. För det är nåt särskilt med ljuset på Mallorca, det säger i alla fall världens bästa kollega och fotografen till typ alla mina böcker, Anneli Hildonen.

I morse såg jag på facebook att Petras kommande nya kollektionen fotats med yogalärarna Malin Berghagen och Sam Aziz på Mallis. Ser fram emot att se bilderna på dem. Ser fram emot kollektionen.

Och i oktober återvänder jag till Mallis och har en resa med tidningen Hälsa. HÄR hittar du info. Hoppas vi ses. Hasta la vista

_MG_9069

mitt hjärta

Igår var jag på Thoraxkliniken för att undersöka mitt hjärta. Våren 2013 visade det sig att jag hade hjärtsvikt, som är en ganska vanlig biverkning när man genomgår cancerbehandlingar. Och alldeles särskilt om man får Herceptin. Vilket jag fick. Jag skulle ha tagit 17 intravenösa behandlingar. Tydligen tar man bara sju i Finland, vad jag hört, men jag skulle ta 17. Jag kommer ihåg hur jag mådde efter varje omgång. Jag blev trött och flåsig och vid ett tillfälle föll jag bara ihop. Jag skulle cykla en liten snutt men ramlade med cykeln ner i ett dike. Jag orkade nästan ingenting. Så obehagligt.

Ibland när jag tänker på vad en kropp utsätts för. Vad min kropp utsatts för så kan jag faktiskt börja gråta. När man är mitt uppe i behandlingarna gör man liksom det man måste. Man orkar och kan inte tänka på något annat. Det är liksom nu som minnena kommer tillbaka. Och det finns stunder när jag tänker på hur det kändes. Hur jag mådde. Och jag kan ömma så för min kropp att den orkade. Att jag orkade. Att alla fantastiska människor, barn och vuxna ens orkar igenom såna här cancerbehandlingar det är helt otroligt. En del får jag så jävla oturligt tillbaka cancern och tvingas genomgå fler än en behandling.
Att göra läkarundersökningar är en sån där stund när man liksom slungas tillbaka i tiden.
Igår kollade jag hjärtat.
Mitt hjärta var nere på 30 procent i mars 2013. Normalt ligger hjärtat mellan 55-65 procent sa han som undersökte mig igår. 2013 träffade jag en läkare, ni kan ju den här historien. Men då träffade jag en läkare som skrev ut en massa mediciner som jag bestämde mig för att inte ta då de skulle kunnat ge mig både sämre hjärta, njursvikt och några andra trista biverkningar. Istället började jag med Q10 från Greatlife: GÅ IN HÄR och skriv in YOGAVITA i kampanjrutan, så får du 10 procent på ditt första köp. Jag gick till hypnosterapeuten och psykoterapeuten Ingen Lundmark som du hittar HÄR och så svingade jag kettlebells, satt långa stunder i min infraröda bastu från Luxway som du hittar info om HÄR
I augusti hade mitt hjärta gått tillbaka till 50 procent.
Men fortfarande lite under. Men på väg.
Nu visade det sig att hjärtat var 56 procent.
Jippie.
Så det ligger alltså inom ramen av normalt.
Man kan alltså läka sig med alternativmedicin.Jag längtar till den dagen man tillåter komplementär medicin på sjukhusen. För att få bättre resultat. För att patienterna inte ska behöva leva med livslång medicinering av mediciner som ger andra biverkningar som man måste äta medicin emot.

Tack ni som mejlat mig och undrat hur det gått med mitt hjärta. Jag är tacksam om glad att mitt hjärta funkar som det ska. Att det pumpar bra. För jag vill fortsätta att fylla det med kraft och energi och en massa kärlek. Nu känns det lite som att jag kan pusta ut och ta itu med de andra organen i min kropp som tjorvar. Men hjärtat, själva motorn i kroppen. Ja, det funkar som det ska. Tack för det.

Nu ser jag fram emot mina två skrivarveckor i Aten som börjar på måndag. Sedan tar jag flyget till Mallorca 23 maj för att möta fantastiska Petra. Min bc-syster och vår kurs Hathayoga & yogapyssel som du hittar info om HÄR Tror det möjligtvis finns en plats kvar.

IMG_7380

Petra är ju personen bakom Santani som du hittar HÄR. De fina fina yogakläderna och kläderna man bär mellan yogapassen. Och mest hela tiden faktiskt.

_MG_4107_MG_4266_MG_4364_MG_4532

yogaerotica

godmorgon

På 70 talet, när jag var barn lärde vi oss en massa bra grejer. Vi lärde oss att inte slänga grejer, papper, flaskor och sånt på marken. Flera gånger var man ute med skolan och städade upp efter såna som tyckte det var för långt till papperskorgarna. Håll Sverige rent hette kampanjen. Jag kommer ihåg att vi kände oss viktiga, lite som att vi faktiskt kände att vi kunde göra skillnad. Vi lärde oss att släcka, att inte låta lampor stå och lysa i rum man inte var i. Och vi uppmanades att bada flera i samma badkar, om vi skulle bada. Fy fabian för att vara den som fick hoppa i badet sist. Helst skulle vi bara ta en snabbdusch och då inte varje dag.
Det var samtidigt som gröna vågen kom och många flyttade in i kollektiv eller ut till landet för att lära sig odla. Vad hände med den vågen?
Var det den vågen som senare övergick i new age, då man skulle skrika i kuddar – primalskrik. Sova med kristaller för att rena insidan. Jag kommer ihåg den tiden också. Jag gick på rosenterapi på Hälsans hus i Stockholm. Hade kristaller runt halsen. Spådde i tarotkort och drömde ”sann”drömmar. Jag jobbade på Sunrice som jag tror var Stockholms första vegetariska restaurang. De gav också ut en kokbok och jag undrar om jag inte har den i källaren någonstans.
Jag har fortfarande svårt att slänga nåt på marken och blir så förbannad varje gång man måste hoppa över hundbajs som en korkad hundägare som struntat i att plocka upp.
I morse läser jag i tidningen LÄS HÄR att vi ska inte duscha varje dag. Dels för miljön, att det är faktiskt onödigt att slösa på resurser. Men också för att vår hud mår bättre när vi inte tvättar bort de nyttiga bakterierna som vi går runt och bär på.
Jag köper tvättlappar på Ikea och åhlens och varannan dag tvättar jag mig på de viktiga ställena med min tvättlapp. Så smart tycker jag.
Dessutom skippar jag sedan en tid tillbaka shampo och tvättar håret med balsam. HÄR har Lady Dahmer skrivit utförligt hur hon gör
Jag vill gärna ha tillbaka mitt långa hår, så jag kan ha fläta.

_MG_0115

Den här bilden tog Anneli Hildonen till boken YOGAEROTICA Du har väl inte missat den?

yogaerotica

Vad säger ni om det här? Vad kan vi i väst lära oss av en mångtusenårig filosofi som yoga när det gäller sexualitet och erotik? Ganska mycket visar det sig. Yogaläraren och författaren Karin Björkegren Jones tar dig med på en resa genom yogan och andra orientaliska filosofier. I Yoga Erotica blandar hon egna erfarenheter och resonemang med fakta, intervjuer och träningskapitel, singel- och paryoga, tillits- och avslappningsövningar, och sexiga ställningar inspirerade av Kama Sutra. Yoga Erotica hjälper dig och din partner att bygga upp en mer kärleksfull och sexuellt laddad relation. Boken beskriver också hur du på egen hand kan bygga upp din kroppskännedom och självkänsla med yogan. Yoga Erotica är en vacker och inspirerande yogabok för både nybörjaren och den vana yogautövaren.

_MG_9062

Idag blev det lite av varje i bloggen. Borde hålla en linje. Men allt hänger ju ihop, på nåt sätt. Alla hänger ihop för vi är alla en, typ. Dessutom var det på 70talet som jag tog min första yogalektion i en källarlokal på Bergsundsstrand. LÄraren hette BertYoga Jonsson. Bara en sån sak.
Ha en bra dag.

13001258_10153990597026136_4263204660750045079_n

Yoga för livet

En fantastisk yogalärare Julie Martin la upp det här på facebook och jag blev så inspirerad.

Julie är också inspirerande. Jag träffade henne första gången på Yogaretreatet Purple Valley i Goa för en massa år sedan. Då var Julie också ashtangi och vi var båda på Sharaths (Patahbi Jois, ashtangayogansgrundares, barnbarn) retreat i Goa. Numera reser Julie världen runt och är en enormt uppskattad yogaflow-lärare. HÄR kan du hitta videos med Julie och också hitta perioder när hon undervisar i Goa

Men titta på den här kvinnan.
13001258_10153990597026136_4263204660750045079_n

Jag blev så inspirerad. Det är ju liksom ingen ide att ha yngre tjejer som förebilder om man är snart 52. Däremot kan jag så klart inspireras av unga tjejer. Men om jag vill läsa om livsfilosofi, tankar om hudvård, om att åldras. Ja, lite mer om livet och kriser kan jag känna trygghet i att läsa råd och tips från någon som är äldre än jag. Daphne är världens äldsta fotomodell. Här hittar du Daphne Selfes hemsida
Visst blir man inspirerad?

Igår blev jag så glad när en fb-vän la upp den här bilden på min sida med texten:
Har markerat lite bra grejer! 😛 blev nästan varje sida 😀
Jättebra bok som jag har rek många
👍
13043790_10153702378147872_7744037937071249560_n

Blir sååå glad om jag kan inspirera. Ibland tänker jag på titeln av min bok Yoga för livet. Sedan den kom ut 2010 har jag verkligen ordagrant yogat för livet.
Om du vill bli inspirerad av mig, kom på mina workshops. Då finns det också möjlighet att ställa frågor.
22-24/4 Har jag yoga workshop på Sans och balans i Viken, Skåne HÄR hittar du info och anmäler dig Du kan gå en helgkurs, 2 dagar nybörjarkurs, eller en enstaka kurs.
29 april har jag en Knipworkshop på Atmajyoti i Sthlm HÄR hittar du info och anmäler dig

Yogaboostresan i maj som går till Kreta med Alexandra Pascalidou den är fullbokad. Men kolla min hemsida i höst finns flera härliga yogaresor. Och du har väl inte missat den här? Med mig och Petra som är grundare av SANTANIstore. Ni vet där fera av mina fina yogakläder kommer ifrån

12523863_10154025339801823_6679622941801902245_n

Hathayoga & yogapyssel på Mallorca 25-28/5 HÄR hittar du info och anmäler dig

Jag hoppas vi ses

IMG_55751

kapad hjärna

En vecka kvar.
Lyft inget. Bär inget. Träna inte på tre veckor sa doktorn. Det är svårt för det är min högerarm som opererats. Jag gör det mesta med den armen, eftersom jag är högerhänt. Det sker på ren reflex och sånt är svårt att lära om. Men nu är det bara en vecka kvar och förhoppningsvis kan jag återgå till att använda armen någorlunda som förr. Jag längtar.
Men det är som att jag glömmer bort det där med att jag inte får bära tungt. Jag går till affären för att köpa hundbajspåsar och kommer därifrån med två tunga matkassar. Sån är jag. Jag är så impulsstyrd.
Plötsligt behöver jag en massa saker, så mycket att när jag kommer hem upptäcker att jag inte köpt det jag gick dit för. Jag glömde hundbajspåsarna. Och det jobbiga i situationen är att jag nu glömt det varenda gång jag handlar den senaste veckan…
Vad har hänt med min hjärna?
Förr kunde jag hålla så mycket i i huvudet. Jag kom ihåg alla människors namn. Det gör jag verkligen inte längre. Ibland när jag ska presentera två vänner för varandra har jag glömt bort vad någon av dem heter. Inte bästa vänner, men ändå människor som man kan förvänta sig att jag ska komma ihåg namnet på.
Jag glömde bort koden till mitt Visakort när jag var i Indien. Vilket så klart orsakade en del problem. Jag kan räkna upp det ena efter det andra som glöms bort, som inte borde glömmas bort. Jag vet att mycket handlar om stress, att det är boven till de här minnesluckorna. Men också känns det som att man fyllt hjärnan med för mycket intryck, minnen, onödigt vetande. Lite som att hjärnan är uppfylld och snart väller allt över. Tänk om man kunde sanera lite där inne. Få bort det där onödiga vetandet som tar plats. En massa tankar och känslor som flyttat in i hjärnan och som inte betalar hyra. Som att de kapat min hjärna. Jag har liksom osorterat låtit de ta plats i hjärnan. I min minnesbank.

Men jag kommer fortfarande ihåg mitt telefonnummer från när jag bodde i Norrviken mellan jag var fyra och tolv år 7543481. Är det onödigt vetande? Varför glömmer man vissa saker, men håller benhårt kvar vid just detta onödigt vetande?

Men allt är relativt. Så tänker jag på hur det hade varit om jag inte hade hittat yogan. Om jag inte börjat med andningsövningar. Hur hade det varit då?

9789113070261_200_yoga-for-livet-for-kvinnor-40-plus_haftad

2010 kom YOGA FÖR LIVET ut på Norstedts och den kom också ut i nyutgåva förra året. Så fantastiskt härligt när böcker fortsätter att leva vidare.

När Yoga för livet skulle plåtas åkte vi till Mallorca. För det är nåt med ljuset. Omslaget plåtades en väldigt tidig morgon i Porto Soller. Jag älskar Mallorca efter att vi för en massa år sedan åkte tre mammor och alla våra barn och hyrde två lägenheter i en finca i Puigpunyent. Vi var där i tre veckor och solade och badade och åkte på utflykt. Sedan dess har jag varit där många gånger både som turist, men också på jobb.

IMG_5876

Om bara en vecka reser jag och Anneli för att plåta min nästa bok som förväntas komma ut i december i år. Jag hoppas ni kommer att tycka om den. Vi ska bo hos Petra, som jag har en yogakurs ihop med i maj, du har väl inte missat? HÄR hittar du info och anmäler dig

IMG_55751

Nu yoga och pranayama.

_MG_0998

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

karin-rainbow-g1j-leggings

ibland vinner man andra priser

Happy, happy internationella kvinnodagen. bröstcancer drabbar mestadels kvinnor. Idag ska jag fira att jag är en amason. det kan du också göra även om du inte skurit bort ett bröst. För vi har alla något att fira, att vi överlevt. Gått vidare. Hittat hem. Klarat av nåt. Passa på att fira idag.

Ni vet väl att min blogg blev en bok för snart två år sedan. Jag är så stolt över den. Den handlar ju inte bara om att bröstcancer, utan väldigt mycket om alla tankar som kom under den tiden. Jag skulle önska att landstinget köpte in den och jag hade nog hoppats på att vinna cancerrehab fondens journalistpris. Ja, jag vågar säga det, helt utan skam i kroppen för det hade jag hoppats på. Men det gjorde jag aldrig trots min ständiga kamp för att vi ska behandlas jämställt och rättvist i vården. ;(

9789175790343_200_jag-vill-fan-leva_pocket

Här köper du boken

Men jag vinner andra priser. Kanske de viktigaste priserna. Jag får så många mejl. Så mycket härlig och fantastisk uppskattning av alla er underbara läsare av den här bloggen. Och när jag senast besökte vårdcentralen, så handlade ganska mycket av mötet om bröstcancer. För det visade sig att husläkarens dotter fått bc väldigt ung och det var så uppenbart att även läkare känner sig vilsna och villrådiga inför alla tuffa behandlingar. Våra roller byttes. Plötsligt var jag experten och jag satt och svarade på en läkares frågor. Märkligt och samtidigt det jag säger gång på gång. Det finns inga experter. Vi är våra egna experter och vi måste våga ifrågasätta läkares beslut. Vi måste våga be om mer tid för våra frågor. Vi behöver prata om cancerbehandlingar och dess biverkningar. Om sexlust som försvinner. Om lymfödem och alla känslor som kommer efter en cancerbehandling. Det finns ett behov av att prata om sånt som skaver. Jag tror vi måste för annars går vi under. Det måste få finnas plats i vår värld för att vi går sönder, brakar ihop, tappar hoppet. Och vi som står bredvid. Vi måste våga och också lära oss att vi inte behöver fixa andra människor men vi kan vara empatiska.

Så i morse vaknade jag av det här.KOLLA & KÖP HÄR Underbara fantastiska Saga-Mariah som gjorde formgivningen till min bok har nu också namngett ett par leggings efter mig. För vad sägs om Karin Leggings?

karin-rainbow-g1j-leggings

karin-rainbow-g1j-leggingms

Finns som canvas också kolla:

karin-rainbow-g1j-canvas

Måste genast beställa. Vilket pris va? Kolla nära du ser en mala (radband), bambisar, lotusblommor bland annat. Inför formgivningen så träffades jag och Saga-Mariah och hon intervjuade mig om vad jag tyckte om, var rädd för. Så det är alla detaljer. Så coolt, fint, fantastiskt faktiskt.
Och jag är också så glad för det är Saga-Mariahs första bokomslag och jag visste. Så jag gav inte bokförlaget någon chans. Jag ville att Saga-Mariah skulle göra formgivningen. Och det blev så bra för den här tjejen är en stjärna.

saga-mariah-with-reincarnation_1000

FullSizeRender

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

PIX-FJJX7V

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

kultur_aldre

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

FullSizeRender

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

IMG_7040

älskar mina knipisar

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:
IMG_7040

IMG_7038

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

10498185_748113121952307_5857110176047758689_o

tacksamhet & förnöjsamhet

10498185_748113121952307_5857110176047758689_o

Igår när det regnade snö och det plötsligt blev så där kallt igen, ja då kom längtan efter strandliv. Så i morse hittade jag det här bildreportaget i Expressen med bilder på fantastiska stränder runt om i världen. Jag skulle gärna gå en promenad på den här stranden och låta mina fötter sjunka ner i den rosa stranden.

Jag är så sjukt tacksam att jag ens kan tänka att det kan bli möjligt. Att jag har den möjligheten. Att jag har ett pass. Att jag kan stoppa undan pengar, kanske strunta i vinterskor den här säsongen eller nåt annat för att faktiskt få komma iväg till en sån där strand. Som någon av de här: Världens mest färgstarka badstränder

Igår var jag trött, men jag gick ändå till gymet. Gick en kvart på löpbandet. Jag kan tycka att det är skönt. Att bara gå. Just nu är det lite mycket och stressigt i mitt liv. Så mycket jag måste ha gjort innan operationen, eftersom jag inte vet hur jag kommer må.

Gymets löpband vetter mot Konsums baksida. Då såg jag tre romska kvinnor komma med pappkassar. Någon hade öppnat på baksidan, där Konsum slänger sina sopor. Kvinnorna fyllde sina kassar. Och i mitt huvud som bilder snurrar fort, korsklippte jag mellan bilder på kvinnor som fyndar på Schutermans (affär med utvalda märkeskläder och skor) och de här kvinnorna som stod ute i kylan och försökte samla ihop bra saker, bland soporna. Jag vet att mina tankar att de inte hjälper någon. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka att jag är finare eller bättre med mina tankar. Men de här kvinnornas förutsättningar. Det blir ju också så sjukt, men de hjälper mig att känna mig tacksam över allt jag har. Att mina drömmar kan få vara så stora, att jag kan drömma om rosa stränder och barfotaliv. de hjälper mig att få perspektiv. Att känna förnöjsamhet över mitt liv över vad jag själv uppnått. Men jag är så medveten om att jag hade förutsättningarna från födseln.
Världen är så orättvis.

Stöd RÖDA KORSET