Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Läser det här:
Forskare: Solkräm hotar slå ut korallrev

Solkräm orsakar enorm skada på korallrev världen över och hotar att helt förstöra dem i framtiden, varnar forskare. Det är ämnet oxybenzone, vilket finns i mer än 3 500 solskyddsprodukter, som orsakar stora skador på reven. Oxybenzone förstör korallrevens DNA och stör hormonproduktionen, enligt en studie som publicerats i tidskriften Archives of Environmental Contamination and Toxicology. Effekten blir att korallerna sluter in sig och dör.Ämnet, som även finns i schampo, läppbalsam och mascara, sprider sig i vattnet när insmorda solbadare tar sig ett dopp men också via spillvatten. Uppskattningsvis mellan 6 000 och 14 000 ton solkräm släpps ut i områden med korallrev varje år.

Vårt vatten. Låt oss värna om naturen.

Jag har skrivit det förr. Tror inte på solkräm. Brunhet i sig är ett skydd. Om man är ljushyad är det bra om man solar med förstånd. Jag brukar börja med en kort stund i solen och försiktigt bygga upp ett skydd.

Nyheterna vi får. Bränderna. Världen som brinner. Det skapar sån oro i mig. Det skapar oro i oss alla. Min fascination för samhällen som brutit sig loss och ur ”vårt” sätt att leva är större än någonsin. Järna, Auroville, Christiania (fast om vi skippar knarket). Det är obehagligt att gå runt med de här undergångskänslorna. Vill ha tillbaka känslan av att allt är möjligt. Tankarna och drömmarna från när jag var barn. Solidaritet. Empati. Demokrati. Lagomhet, att skillnaderna mellan människor, dvs ekonomi inte var så olika. Fred. Bort med roffarmentaliteten. Jag tror jag flyttar ut på landet.

Tipsa mig gärna om andra alternativa platser på jorden.

Och BLI MEDLEM i Naturskyddsföreningen.

Det är för mycket att ta in. För mycket. När jag som vuxen inte ens kan sortera mina egna känslor och tankar om det som händer i Sverige, i världen. När jag inte förstår.
När jag inte fattar.
Hur ska barnen förstå.
Kan man ens förstå.
När man önskar sig en tidsmaskin som man kan åka tillbaka till den där punkten, den där stunden när det togs fel beslut. När var det. Vad hände.

Jag vet bara att jag har för mycket oro i min kropp. Rädsla.

Oro är att bjuda in rädslan samtidigt som man försöker hålla den borta. Jag vet ju det. Men det påverkar. Jag gör mina andningsövningar på morgonen. Jag sjunger mantrat som ska beskydda mig 108 gånger, för att det talet sägs vara magiskt. Jag gör min yoga. Och jag tackar min kropp och lägger in min egna ord, min egen bön om försoning, om kärlek till de jag älskar. Om kraft och styrka.
Men just nu vill jag bara ligga ner. Så nära jorden jag kan.
Vara i naturen.

Igår fick jag hem senaste Mmagasin och kolla vad fint vårt Hormonyogareportage blev. Tack för det. Ibland är det väldigt lätt att göra fina reportage, som det här. Jag och Anneli var på Mallorca hos Petra som också driver SANTANI. HOn har ett helt fantastiskt hus i en by som heter Cala Llombard. Petra designar de här ursköna härliga yogaplaggen. De jag numera helst vill sova, leva och träna i.

HÄR kan ni läsa om ett härlig Hathayoga och yogapysselretreat på Mallorca i maj. Det blir så mysigt och maxantal har vi satt på femton personer. Så först till kvarn är det som gäller.

Jag får många mejl. Tack snälla snälla ni. Men ibland blir det för svårt. Många svåra frågor som jag har just svårt att svara på. Jag kan inte råda och kommer inte råda någon att sluta med någon form av behandling. Det beslutet måste man själv ta. Jag skulle önska, i dessa Cancerfondstider som det ibland känns att oktober månad är. Att man faktiskt forskade mer på antihormoner, vilka bröstcancerdrabbade kvinnor som VERKLIGEN blir hjälpta eller behöver äta de här tabletterna i alla dessa år som man rekommenderas. Oftast fem år men ibland uppmanas kvinnor att äta dem i tio år. Jag får så många mejl om just det. Mejl från kvinnor som vill sluta äta dem för att de mår så dåligt. Antihoromoner för med sig så många jobbiga biverkningar. Blodpropp, artros och ingen sexlust.
Men ingen vill väl ha tillbaka sin cancer, därför vågar inte kvinnor sluta äta dem. Men återigen, man har hittills inte tagit reda på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Så en stor grupp kvinnor äter dessa antihormoner i onödan. Det är fullständigt onödigt. Så Cancerfonden, jag utmanar er. Stöd en sån forskning som visar på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Hög tid inte sant?
Jag slutade med antihormoner, eller jag åt dem aldrig. Jag vet inte om jag gjort rätt. Och det var ett fullständigt vidrigt beslut att ta. Men jag tog det. Men det var ingen som rådde mig. Jag kan inte och kommer aldrig råda någon att göra som jag.

Här kan du läsa om cancerdoktorn som retar upp

Allt handlar om det egna beslutet, om att välja men också om att ifrågasätta. Om jag kan ingjuta lite mod, lite känsla av att man inte är i händerna på någon, så blir jag glad och stolt. För man får ifrågasätta läkare, etablissemang. Jag säger inte att det är enkelt. Men man får. Om man känner att nåt inte känns bra, kan man det. Jag har alltid varit en jobbig jävel. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter. Ej, heller aldrig velat bli en guru eller att någon ska höja mig och sätta mig på en piedestal. Så mitt råd är alltid. Jag är expert på mig och du är expert på dig. Yogan har hjälpt mig massor med det. Yogan har gjort mig lyhörd för mig själv och mina behov.
Jag följer min inre tro. Mitt hjärta. Det är inte alltid bra. Jag gör inte alla rätt. Verkligen inte. Men, jag måste göra det på mitt sätt. Jag vet att jag varit en jobbig patient. Jag har ifrågasatt. Jag har krävt. Våga vara en jobbig patient. Ta reda på så mycket du kan, konkreta saker.
Bara det HÄR i läkartidningen säger mycket. jag har tipsat om den här boken förut.
Ett beslut jag tagit, det är att inte stödja Cancerfonden och det på grund av texten innan. Jag väljer att stödja Naturskyddsföreningen i väntan på en mer alternativ fond. Jag tipsar alltid om Läkare för framtiden. För jag tror att vi behöver både och. Vi behöver akutvården. Vi behöver läkare som vågar tänka utanför sitt eget expertområde. Tänk bara hur styvmoderligt man behandlat lymfsystemet. Lite som att det är en kvinnogrej, att vi inte vill ha celluliter. Men tänk om det är så att celluliter i sig inte är så bra. Att det är stagnation. Inom den kinesiska medicinen men också inom ayurvedan pratar man om flödet. Hur viktigt det är i hela kroppen. Jag hade inte vetat, eller tagit reda på hur viktigt flödet faktiskt är innan jag drabbades av lymfödem. Nu vet jag mer. Och bara för några månader sedan upptäckte man en otroligt viktig sak inom vetenskapen. Inom medicinen. Lymfsystemet är en kroppsdel. Men hallå…
DET har man inom den alternativa medicinen alltid pratat om.
Kroppen är ett sånt fantastiskt maskineri. Alla delar behövs. Alla delar är lika viktiga.

Börja samarbeta någon gång. Men kanske är vi på väg? Årets nobelpris i medicin gick till kinesiska forskaren Youyou Tu. Heja heja.

Bildtext: det här är Patanjali. Han anses som hathayogans grundare. Den här bilden är tagen av Anneli Hildonen och du hittar den i min första yogabok Yoga för kvinnor Som kom ut som nyutgåva förra året.

I morse när jag slog upp min dator hade jag fått det här härliga meddelandet på facebook från en kvinna. Tack för att du berättade. Det gjorde mig så glad.

”Vet du.. jag är en hemma yogare. Har alltid tyckt att det är lite knepigt med rotlåsen. Så tittar jag på en av dina knipvideos idag. Nu spänner jag inte rumpan tjoho nu lyfter och håller jag perineum. Tack”

Här kan du träna knipet med mig

Förra året var jag med i boken Hej klimakteriet. Det är en viktig bok. Den handlar om kvinnans andra pubertet. För det är så det känns. Precis lika lite sedd som man kände sig som pubbetjej, ja, så lite sedd kan man känna sig som klimakterietant. Men något verkar vara på gång. Den där frigörelsen som på nåt sätt kom av sig.

Jag är så glad att jag fick jobba med Maj Fant. Jag jobbade i tre säsonger på Tv4 i redaktionen på tv-programmet med samma namn. Maj var en så karismatisk kvinna. Det där stora leendet. Det smittande skrattet, och det stora djupet i henne och så den där blicken man fick. Hon var genuint intresserad av en. Hon berättade om 60-talet. Om de här kvinnoträffarna i Danmark när kvinnorna tittade in i varandras vaginor med hjälp av spekulum. Om behåar som slängdes om den fria sexualiteten. Om att ta tillbaka makten också via kroppen. Jag var så fascinerad. Jag hade precis fött Mira, bara några år tidigare och skickats hem med en lapp som det stod KNIP på och jag fattade ingenting. Jag tyckte det var så häftigt och härligt att prata med en äldre kvinna om sex, underlivet och livet. Och hennes uppmaning att titta på sig själv i spegeln. Jag kände att Maj ville att vi unga kvinnor skulle må bra. Jag har alltid haft äldre kvinnor än jag själv som förebilder. Maj var definitivt en sådan för mig. Är definitivt en sådan för mig. Hon togs alldeles för tidigt ifrån oss i den här jävla skitsjukdomen ALS.

men hennes kraft. Hennes smittande glädje och hennes klokskap som hon förmedlade med sådan värme den bär jag med mig. Jag tror nämligen vår frigörelse börjar där. Mellan våra ben. Det finns en sån kraft där. En otrolig kraft. Ni som gått min knipworkshop vet hur mycket jag pratar om det. Och jag tror att de flesta också känner det efter den där två timmars workshopen. Därför blir jag extra glad för de här mensbloggarna. För kraften hos yngre tjejer (än jag) som skriver och pratar om vårt kön. Heja Heja. Heja fittan, heja snippan

Som den här fina boken, som jag måste köpa.Här kan du läsa om den: En snippa om dagen

Och ändå, trots att det är på gång. Så är så många kvinnor lite tagna på sängen vad gäller klimakteriet. Så också jag. Och det är precis som puberteten olika. Så många olika känslor, så många olika ”biverkningar”. Så olika. Och ändå förhållandevis tyst. Kanske ska starta en klimakterieblogg. Jag vet vad den ska heta Livet efter mensen…

OCH HÄR KAN DU ANMÄLA DIG TILL KNIPWORKSHOP I STHLM 19 FEB, KNIP EN PLATS, DE BLIR SNABBT UPPBOKAT

Fotona på mig är tagna av Anneli Hildonen

Mat. Mat. Mat.
Jag älskar mat. Jag älskar god mat och framförallt god och nyttig mat. Men mitt sätt att äta ändrades i och med cancerdiagnosen. Och nu är det länge sedan jag toppade en maträtt med lite grädde för att förhöja smaken.
Ofta får jag frågan vad jag äter. Jag ser mig som vegetarian. Jag äter inte kött. Så sällan jag kan äter jag fisk. Men jag vet att det blir problem för andra, så då får det slinka ner fisk ibland. För det är inte alldeles enkelt, särskilt inte om man blir hembjuden till någon. Eller går iväg på event där det finns en buffe. Även om det sällan är den där italienska buffen längre med skinka och kyckling. Nu dignar borden ofta av en och annan grönsaksrätt. Det gröna smyger sig in.
Men när jag får frågan och berättar vad jag helst inte äter.
Dvs kött, fisk, gluten, mjölkprodukter och socker.
Ja, då får jag alltid motfrågan. MEN vad äter du då?
Ja, vad äter jag då… GRÖNT i alla dess former.
Och nej, det är ingen uppoffring. Eller ett sätt att späka mig.
Att mat är ett hett ämne är väl ingen nyhet. Det är den ena dieten efter den andra som man ska eller kan välja att följa. Så läste jag det här: Maten du väljer talar om hur du är
Det här raderna: Enligt en ny studie uppskattar människor med mörka personligheter nämligen bittra smaker i större utsträckning än andra, rapporterar Daily Mail.
Vänta här nu. De har gjort en studie på 1000 människor. Frågan är VAR har de gjort den studien. Och är det ett sockerbolag som betalat för den studien?
Det är just den här typen av studier som får mig att börja undra. Eller tvivla lite på så kallad vetenskap.
Jag tänker på länder som Korea, Kina och Japan, där just det bittra är en del av en måltid. Som kimchi. Hur hade undersökningen sett ut om man gjort den på 1000 koreaner i Korea?
Och varför gör man en sån studie överhuvudtaget?
och vem är beställaren?
SD?
En annan studie på liknande tema, men som känns lite mer vetenskapliga, kan man läsa om i fenomenala bloggen Food Pharmacy (ni har väl inte missat den bloggen?) är om tarmen och inflammationer och uppkomsten av psykiska problem.
Jag hade ju inflammatorisk cancer.
Jag läste massor om inflammation i kroppen. Hur det skapas. Och det är utifrån den vetskapen som jag försöker att äta så rent som möjligt. Men det är inte alldeles enkelt, så klart. Men när jag får till det. När också övriga livet är bra. Med lagom mycket jobb. Ja, då mår jag också som bäst rent psykiskt. Så på många sätt, eller på flera sätt tror jag ju på att hur vi mår också beror på hur vi äter.

Bildtext: Här är jag och Tintin på tidningen Amelias 20 års kalas som var i förra veckan.

Om ett tag, efter att jag yogat, så ska jag åka med den här bönan, Tintin och Petra till Hasseludden. Det blir mitt första ”offentliga” besök i ett omklädningsrum. Ni vet där man tar av sig behån. Är jag redo? Vet inte, men jag måste undersöka. Det finns lägen när det känns så där att ta av sig behån och armstrumpan. Liksom utsatt.

På grund av en avbokning finns nu två platser kvar på yogaretreatet med mig som arrangeras av Little Palmgrove Kom med.
Fyll dig själv med lite Indiafeeling på denna helt fantastiska plats som svenska Eva byggt upp.

Så här härligt hade jag det i mars i år och så här härligt kan du ha det nu i november.

Och vem vet, kanske tar jag med er till den här restaurangen. Med det fantastiska taket av flaggor. Som en dröm.

Bildtext: Här var vi med min kompis Karolina som bor i Goa. Henne ska det också bli skoj att träffa. Jag vet dessutom att hon fyller 40 när jag är där.

Ps när det är extra fina bilder här på bloggen. Ja då är det allt som oftast fotograf Anneli Hildonen som tagit bilderna. Som idag. ds