Karin Björkegren Jones – Sida 62 – Karin björkegren jones

Komplimangens dag

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-22 2016-01-22

https://www.facebook.com/ajplusenglish/videos/646032092204968/?pnref=story

Under några år i min ungdom gick jag på gruppterapi. Det var en form som hette OMVÄRDERANDE PARSAMTAL. Det var ganska intensivt. Dels hade man två timmars gruppsamtal, och vi var kanske 10-12 i gruppen. Sedan hade vi två timmars parsamtal varje vecka. Fatta, fyra timmars intensivt pratande och lyssnande i veckan. Och när jag såg det här klippet på Malin Berghagens facebooksida, så kände jag igen mig.

För bland det finaste i den här terapiformen var att vi lärde oss en viktig sak och det var att ge komplimanger. Jag älskar att ge komplimanger. Älskar att få folk att sträcka lite extra på sig, för det är vad som händer när man säger en komplimang som man menar.
Under de här terapitimmarna fick man inte säga något negativt till någon av deltagarna, inte kritisera och ifrågasätta. För det blir vi ändå hela tiden i vårt samhälle. Det var så skönt att komma från den där hårda världen och liksom landa i den snälla gruppen varje vecka. För mg var det ovärderliga timmar som gjorde att jag överlevde en jobbig period i mitt liv.
Men jag har så svårt att ge komplimanger? och måste inte mänskan ha gjort nåt riktigt riktigt bra för att man ska kunna ge komplimanger? Nej, man kan öva sig på att tala om för folk att de är bra och det är en härlig känsla. Och det häftiga är att det finns alltid något positivt att säga om en människa.
Det kan vara allt från vilken fin tröja du har, vilket vackert leende, jag älskar ditt skratt, jag tycker du är söt snäll, fantastisk, rolig. Ibland fick man stå upp inför hela gruppen och bara lovebombas. Och det viktiga och allra svåraste det var att inte säga TACK utan som eleverna i filmen JA. Att ta emot.
Och de olika grupperna jag gick i, jag gick i flera år. Ja, de grupperna blev så oerhört dynamiska. Så mycket kärlek. För det är ju det vi alla önskar och drömmer om och behöver. Att bli sedda och bekräftade av gruppen man tillhör. Jag kommer ihåg en psykolog som jag intervjuade, hon sa: det behövs fyra vuxna för att ett barn ska känna sig älskat och bekräftat fullt ut. Och då tänker jag på de homosexuella familjerna som får det att funka med fyra föräldrar. Men så finns det ett uttryck att det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Igår var kramens dag. Låt det vara komplimangens dag i dag.
Eller vad säger ni alla ni underbara, skärpta, kloka, roliga, underfundiga, vackra läsare av den här bloggen? Komplimangens dag.

santani på formex

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-21 2016-01-22

Igår startade Formexmässan. Ni vet den superstora mässan i Älvsjö. Jag brukar inte gilla mässor. det är alltid så mycket folk. Alla trängs. Luften tar slut. Fötterna värker och det är bara köer överallt. Men igår var det riktigt skoj. Jag och Anneli åkte dit för att träffa Santanigänget. Jag signerade min senaste bok i SantaNi fina monter. Och under dagen som jag var där hann jag träffa flera kompisar, kollegor och yogaintresserade som passerade förbi. En helt annan grej att sitta i en montern, än att springa runt.

Det var så mysigt att träffa Petra och få prata lite IRL. Det är mer än ett halvår sedan vi senast sågs. Petra bor ju på Mallorca i ett helt fantastiskt hus i en del av Mallorca som är relativt oexploaterat. Där på gården finns också en yogastudio. Du har väl sett vår härliga kurs i maj? HÄR HITTAR DU INFO & ANMÄLER DIG

Jag gillar verkligen Petras kläder som är gjorda i svenskvävd ekologisk trikå. Och vet ni det känns, har man plaggen på sig vill man inte ta av sig dem. Det är verkligen en lifestylekollektion. Petra är på mässan och visar upp sina senaste kollektion. Här har jag tajts och top från Santanistore

P.s apropå Lifestyle har ni sett VEGORÄTT på Svt? Sveriges första vegetariska matprogram? Tänk att det är det första. Jag hoppas verkligen inte det sista. Jag hoppas att alla kanaler kontrar med ett. För fy fabian vad vegetarisk mat är bra. Och fy fabian vad vi behöver bli mer och mer medvetna om vad vi stoppar i oss. Jag har sagt det förut, men det jag gillar med vegetarisk mat och att det plötsligt blivit så hett. Det är att tjejerna dominerar på kockscenen och att det är så innovativt. Inte alls som när jag jobbade på en av Stockholms första vegorestauranger Sunrice. Herregud vad det har hänt grejer sedan jag var 22-23… Jag var servitris, verkligen inte någon särskilt bra. Har aldrig kunnat ha flera tallrikar i händerna samtidigt. Men vad jag tyckte om att jobba där. Varje dag pressade jag ett par apelsiner och några morötter. Det var juicing det… Det var samtidigt som jag jobbade på Svt och Bullen. Jag hade till en början praktikplats där, så jag behövde verkligen dryga ut min plånbok med lite extrapengar. Ibland blir jag så sjukt sugen på att jobba i en tv-redaktion igen. Skulle gärna gärna göra ett livsstilsprogram för 50plussisar.

vad tycker ni?

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-20 2016-01-22

Jag vet inte vad jag tycker om den här reklamfilmen.Det känns som att de skojar om en massa fördomar som andra och vi själva kanske har om människor som är modell större. ”Who says that Plus Size cant” heter kampanjen. Penningtons är ett shoppinghus för Plus Size tjejer och en kompis skickade mig den här filmen. Vad tycker ni? För vem är det som säger att pluse size inte kan yoga, inte har balansen eller vad det nu är?
Jag förstår att många kan tycka det är jobbigt att gå på yoga om man är stor, både i kroppsstorlek som i längd. Jag har under åren som jag bloggat fått många mejl om just det. Flera som berättar att de hellre yogar hemma framför datorn eller tvn, men att de kan sakna det som händer i ett rum fullt med yogisar som andas och yogar i sin takt. I början, eller innan jag fick cancer fick jag också mejl från några som undrade om jag verkligen yogade så mycket som jag gjorde, eftersom jag inte var så där smal som man ska vara när man yogar. Eller snarare så smal man ska vara om man visar upp sig. Hm, det här är svåra grejer.
Jag har skrivit många gånger om att yogan gav mig snällare glasögon när jag tittar på mig själv. Att det händer något när man rör på sig, sträcker och tänjer. Att det inte finns några speglar i rummet och att man mer känner i kroppen hur det känns att yoga. Och att det kickar igång något i en. En sorts jag gillar min kropp precis som den är för att den är så stark, böjlig och fantastisk. Och så är det. Så händer något i jämförelsen med andra. Med bilden som visas upp.
Min blick gentemot mig själv som var snällare förr, har i perioder inte varit så snäll sedan jag mer visade upp mig på bild. Det händer något när man blir mer offentlig och jag måste tyvärr säga att det finns en del i det som jag inte gillar. Det är svårt att hålla ”jag duger inte” borta från tankegångarna. När hela världen verkar handla om att gå ner i vikt, banta och se ut som man är 15, fast man är 52.
Jag är snart 52 år och jag duger. Jag har inte fötts med smalgener. Jag är inte naturligt smal. Jag har aldrig bantat, men alltid hållit igång med någon form av träning. Men ändå, får jag inte den där seniga, muskliga kroppen. Det här är jag och jag gillar mig själv, men jag kan ändå ha de där tråkiga och dömande glasögonen när jag tittar på mig själv. Är inte mina armar för tjocka? Har inte mina ben börjat bli stabbiga? Vad tänker folk när de ser min lymfödemarm? Jag skäms för min ärriga kropp. Avsaknaden av mitt bröst. Och jag blir också så arg på mig själv när jag tänker så. Och då förvandlas det till skamkänslor.
Jag vill inte skämmas. Jag tänker inte skämmas. Jag vill inte vara med i den här hetsen. Och nu när jag skriver det, så tänker jag att det försvinner.
För när man outar skamkänslor så brukar det ofta visa sig att en massa andra går runt och tänker och känner samma.
Jag har gått runt och burit på alldeles för mycket skamkänslor sedan jag var liten.
Jag har varken lust eller tid att lägga på några nya skamkänslor nu när jag är vuxen och visare.
Så det så.
Puts väck.
För länge sedan plåtade vi en tjej med en så kallad perfekt kropp, superfit och fin, men hon vill inte visa magen för hon hade något litet bråck. Helt osynligt för oss. Men något som hon skämdes för.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte. Hur kan hon vara så sträng mot sig själv, när hon är fullständigt outstanding.
Jag har genom åren haft många vänner och bekanta som ständigt bantar. Som ständigt tänker på hur tjocka eller smala de är. Och att det ligger någon sorts värdering i det smala. Att vara smal och vältränad. Det är krav. Ens egna krav och någonstans ett krav som man tror att andra sätter/ställer på en. Och någon sorts skam att inte leva upp till förväntningar.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag tänker att skam är den svåraste nöten att knäcka. Och vilken skamkänsla vi går runt och bär på vet bara vi själva.
Så kanske är det så att vi behöver fler filmer som ruskar om vårt snäva sätt att se på hälsa och träning och utövarna av en träningsform.

Och kanske dags med en sorts motreaktion mot allt det här hälsosamma som jag också är en del av att förmedla. Nu tycker ju inte jag att man ska börja äta ohälsosamt, så det skippar vi. Men ju mer jag tänker på det Lata människor är kloka människor.
För det finns en stress kring det här med att träna. Det kanske är vila vi behöver mer.
Vila från intryck. Vila från dataskärmen. Vila från krav. Vila från träning.
Vila från prestation.
Ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
Idag hittar ni mig på Formexmässan i Santani-montern A 25:10. Jag signerar böcker. Anneli som fotograferat alla mina böcker kommer också att vara där. KOM!

bästa appen

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-19 2016-01-19

Igår åt jag middag på Indian garden (gud vilken bra restaurang) med en av mina tonårskompisar, Ludde. Egentligen heter hon Inger Lundmark. Jag har skrivit om henne förut. Glömde ta en bild. Vi hade så mycket att prata om. Men hittade den här bilden på nätet. Ludde har hjälpt mig massor under min rehabilitering.

Ludde är dramapedagog, psykoterapeut, familjeterapeut och hypnosterapeut. Hon är fantastisk.
Det finns många bra appar. Men få appar gjorda av personer med Luddes gedigna kunskap. När mitt liv snurrar på, när jag är för mycket uppe i huvudet så lyssnar jag på hennes olika hypnosband som jag har i telefonen. Hon har hjälpt mig med min stress, oro och rädsla för en massa saker. Hon har hjälpt mig med min scenskräck. Bland annat. Hon är fenomenal. Ludde är dessutom teaterutbildad och bra sångröst, vilket gör att man lugnt kan luta sig tillbaka och lyssna. Hennes hypnosband är som en saga där man själv är huvudpersonen. Vem vill inte känna att ens liv är en saga?

Nu finns hennes app att ladda ner: HYPNOS&HÄLSA

Nu har jag laddat ner flera stycken, så jag har ett hypnosbibliotek. Och det är så bra, för du kan lyssna när du flyger, åker tåg. Har en längre resa framför dig. Eller när du behöver ta paus, har svårt att koppla av eller koppla ned. Jag rekommenderar Inger Lundmark varmt.

Det är så härligt att jag på den här sidan får tipsa om allt jag tycket är bra och härligt och fantastiskt.

hur ska jag göra?

18 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-15 2016-01-18

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

en dag på jobbet

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-14 2016-01-18

Igår omvandlades Lilla huset på Puckeln till en fotostudio. Dels fotograferade vi Maria Boox för ett hemligt projekt.

Maria har jag känt sedan jag typ började med Ashtangayoga. Maria grundade Yogashala i Stockholm och ganska snart efter att jag börjat med ashtangayoga tog jag en privatlektion för henne. Jag ville veta mer. Jag kände ju hur bra det var för mig. Jag frågade Maria om hon inte kunde bli min mentor och under många år var hon det. Så här fint skriver Maria i förordet i i min bok Yoga – fysisk och själslig detox:

” Mitt första möte med Karin var för cirka 15 år sedan, när hon tillsammans med en väninna kom till mig för en privatlektion i yoga. Karins ivrighet och glädje präglade lektionen, som fylldes av hennes skratt och naturliga fallenhet för yogan. Att hon sedan på ett självklart sätt uttryckte: ”Jag vill bli yogalärare, hur gör man?”, bidrog säkert till att hon kom att bli en del av mitt liv både i yogashalan, träningssalen, och privat. Karin blev en nära vän, samtidigt som hon var en dedike- rad elev och en uppskattad lärare på Yogashala Stockholm – en kombination som ibland kan vara utmanande. Vi delade många olika roller. Vi delade glädje och skratt. Sorg och tårar. Det var en fantastisk tid, men eftersom Karin är en person i ständig utveckling – hon står aldrig still – kom vi sedan att gå skilda vägar. På avstånd följde jag Karins utveckling som yogalärare och författare till flera berikande böcker. Jag läste många av hennes artiklar och hennes sanna och modiga blogg. Yogan och vägen dit porträtterade hon på ett rättframt sätt. Skepnaderna och nyanserna var många. Karins mod att våga uttrycka det hon står för är beundransvärt.
Karin är för mig en människa som gör intryck och avtryck var hon än är. Hennes sanna glädje och generositet gentemot de människor hon möter är en gåva att ta del av. Hon stöttar och uppmuntrar dem och det hon tror på med stor entusiasm. Karins fight mot cancern och hennes outtröttliga kamp för den enskilda individens rätt att bli korrekt bemött och få det stöd som behövs har hjälpt så många.
Patanjali, yogans fader, skriver i Yogasutra 1:14: ”Först när en korrekt metod har utövats under en längre tid utan avbrott samt med glädje och hängivenhet har den en möjlighet att lyckas.” Den versen är så mycket Karin för mig. Att sträva efter att leva ett yogiskt liv med glädje och stabilitet.”

Nu kommer den här vackra kvinnan med den varmaste utstrålningen vara med i ett än så länge hemligt projekt.

När Maria var klar passade vi också på att plåta högen med kläder. En hel hög med superfina nya och sköna yogakläder från Santa Ni

Och JA, igår var en sån där snöig och kall dag som vi, jag och Anneli korkade upp en flaska bubbel och flamsade de sista timmarna på jobbet. Jag är så glad över det här fina lilla huset på Hornsgatspuckeln. Så glad och tacksam.

varning för solhälsningen

7 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-12 2016-01-18

Om jag lägger extra krut i morgonens solhälsning kanske hon visar sig. Kan inte ni också göra det? Som en enda stor gruppönskan för en piggare dag. För visst blir dagarna ljusare för varje dag nu? Visst går vi mot ljusare och mer lättsamma dagar?
Här får du några bilder på solhälsning A som du hittar (lite skojsigare visat) i min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox

Tyckte faktiskt att vi var riktigt skojsiga när vi kom på iden om en kroppsstrumpa. En gul för solen och en blå för månen.

Men jag måste varna dig, solhälsningarna är ofta inkörsporten till tyngre yoga…

Bild 1, Utthita tadasana
På inandning sträck upp armarna ovanför huvudet, men tänk på att sänka axlarna. Inga axlar uppe vid öronen. Känn att du sträcker dig uppåt mot taket för att sträcka ut i ryggen, utan att svanka. Följ händerna med blicken. För samman händerna ovanför huvudet.

Bild 2, Uttanasana
På utandning; fäll överkroppen framåt, låt böjet komma från höften. Om du når placera handflatorna vid fötterna, annars så nära du kan. Slappna av i nacken och tryck nästippen mot benen. Om du inte når ner med händerna till golvet, böj knäna och luta bröstkorgen mot låren. Och låt det bli en strävan att på sikt kunna sträcka i benen.

Bild 3, Andas in, öppna upp i bröstet, dra axlarna bakåt. Tänk dig att du sträcker ut ryggraden från svanskotan ända ut till huvudet. Kom ner med händerna så långt det går.

Bild 4, Chaturanga Dandasana
Andas ut, tryck ner handflatorna mot golvet. Lyft fötterna från golvet genom ett litet hopp bakåt, placera fötterna höftbrett och sänk ner kroppen på en armhävning. Håll in armbågarna så nära kroppen som möjligt i armhävningen och kom ner som en planka. Man kan göra armhävningen på knäna. Ge det tid och bygg upp styrka i armar och bål.

Bild 5, Urdhva Mukha Svanasana
Andas in och kom upp i den uppåtgående hunden, genom att skjuta kroppen framåt på armarna och genom att pressa ner handflatorna i golvet. Rulla över på tårna, låt ovansidan av foten vara i golvet. Sträck ut armarna, öppna upp i bröstkorgen och försök att böja ryggen bakåt i en båge, utan att tappa magstödet. Dra axlarna bakåt och nedåt.

Bild 6, Adho Mukha Svanasana
Andas ut och kom till nedåtgående hunden – här stannar du i fem andetag (eller kortare om du vill få upp energin). Pressa ner handflatorna och spreta med fingrarna. Händerna är placerade skulderbrett och fötterna höftbrett. Försök få ner hälarna mot golvet på sikt. Försök att förlänga utrymmet mellan axel och öra och tänk dig att du förlänger ryggraden utan att svanka. Sug in naveln mot ryggraden.

Bild 7, På inandning pressa ner handflatorna i golvet och hoppa eller kliv fram med fötterna mot händerna och sträck i ryggen. På sikt hoppar man sedan fram till raka ben.

Bild 8, Uttanasana
Andas ut och fäll överkroppen fram, kom så nära benen med näsan som möjligt, samtidigt som du slappnar av i nacken.

Bild 9, Andas in, lyft huvudet, genom att sträcka upp i nacken och armarna och låt handflatorna mötas ovanför huvudet. På utandning ta ner armarna och kom tillbaka till ursprungspositionen tadasana

söndagsfilmen

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-10 2016-01-10

https://www.youtube.com/watch?v=GP2KjNge1FY

började i går. Såg spelfilmen Grey gardens om dessa fantastiska kvinnor Edith och Edie Bouvier och nu hittade jag dokumentären från 1975 om dem på Youtube.

Nu är jag helt fascinerad av Edie. Alltså kolla hennes sätt att klä sig.

Grey Gardens (Documentary, 1975) Directed by David Maysles, Albert Maysles, Ellen Hovde, Muffie Meyer, Susan Froemke Shown: Edie Bouvier Beale — Grey Gardens (Documentary, 1975)
Directed by David Maysles, Albert Maysles, Ellen Hovde, Muffie Meyer, Susan Froemke
Shown: Edie Bouvier Beale

solstolsyoga

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-09 2016-01-09

Vad sägs om lite solstolsyoga?

Hårda sängar, långa promenader, ryggont efter en lång flygresa eller biltur till den stundande semestern. Kroppen värker. Du känner dig trött, men vill ha mer energi och kraft. Känns det igen, att man ofta börjar sin semester med att känna sig trött och orkeslös. Yoga kan du göra var som helst. Även utan en yogamatta, som här i en solstol. Jag lovar dig att den där lilla extra stunden som du ger dig själv, kommer att ge dig mer energi om det är vad du behöver. Men också lugna ner dig och göra att du släpper stress och alla ”måsten” och istället få dig att njuta av semestern och din ledighet. Eller så har du några dagar kvar på semestern och på måndag börjar skola och jobb och allvaret igen. Kan vara skönt att behålla ledighetslugnet en stund i kroppen.

Börja med lite meditation och andning i skräddarställning
Så här gör du: Sätt dig bekvämt, förslagsvis i skräddarställning. Känn hur du sjunker ner i sittbenen. Sträck ryggraden från svanskotan upp till nacken. Tippa försiktigt ner hakan utan att tappa nacken. Blunda och låt andningen komma och gå helt naturligt till en början. Hur mår din andning just nu. Är det lätt att andas? Kommer andetagen regelbundet? Låt andetagen komma och gå. Sitt så en stund innan du fördjupar in- och utandning. Hur känns det i kroppen? Är kroppen trött, rastlös, har du ont någonstans? Bara rikta uppmärksamhet, utan att värdera. Efter en stund kan du börja förlänga dina andetag. Göra dem djupare, föreställ dig hur du andas ända ner i bäckenbotten, till själva botten i dig själv. Föreställ dig hur du andas in kraft och energi, nytt liv. Och tänk hur du på varje utandning släpper på stress, ilska, sorg, allt det där som tynger dig. Ge dig själv ett par tre-fyra minuter när du bara riktar uppmärksamhet till dina andetag.
Bra för: När du börjar rikta uppmärksamhet till dina andetag och också fördjupar dem, kommer du att märka att du lättare landar i dig själv. Långa och djupa andetag har nämligen en lugnande effekt. Det lugna, djupa och långa andetaget skapar lugn och ro-hormonet i din kropp.

2. Ryggtwist och titta bort mot handen.
Så här gör du: Sätt dig och sära lite på benen. Sitter du i en solstol, placera fötterna på utsidan av solstolen och pressa foten mot stolen. På så sätt aktiverar du insida lår. Placera höger handen på vänsterbenet, samtidigt som du sträcker upp vänsterarmen och vrider överkroppen mot ditt vänster. Titta mot vänsterhanden. Stanna i ställningen i mellan fem och tio andetag. Byt sida.
Bra för: Vridningar är inte bara bra för ryggraden. De stimulerar också alla nerver runt ryggraden vilket är bra. När organen pressas ihop under en vridning kläms blod och gifter ut och när vi släpper kommer nytt fräscht syrerikt blod in. Det sägs stimulera cirkulationen och har en renande och utrensande effekt.

3. Nackstretch
Så här gör du: Sätt dig i skräddarställning. Dra ner axlarna och sträck på ryggen. Dra hakan lite lätt mot bröstkorgen utan att tappa nacken. Lägg högerhanden som en tyngd strax ovanför vänster öra och luta försiktigt in mot höger. Så att du känner en sträckning i hela vänster sida. För att gå lite djupare, kan du flexa vänsterhanden. Sitt så här mellan fem-tio andetag. Byt sida.
Bra för: Många spänningar sätter sig i nacke och axlar, att sträcka ut hjälper till att öka blodgenomströmningen i hela nack- och axelområdet.

4. Fjärilen med framåtböjning
Så här gör du: Sätt dig med fotsulorna mot varandra och luta försiktigt fram utan att svanka i ryggen. Du kan hålla om fötterna om det känns bra. Och försiktigt ”pressa” ned utsidan av låren mot golvet. Andas  långa och djupa andetag i två–tre minuter, eller så länge du vill och  det känns bra. Tänk dig att du på varje utandning släpper känslor  som stress, frustration och ilska.  Se till att tömma lungorna på varje utandning.
Bra för: Den här rörelsen sägs stimulera och stärka  urinblåsan,  bäckenområdet och levern. Den lär vara bra både för hjärta och blodcirkulationen

5. Liggande benstretch
Så här gör du: lägg dig ner. Pressa ned vänster häl mot underlaget. Ta upp höger ben. Antingen håller du om vaden eller låret, inte i knävecket. Vill du stretcha så gör det på utandningen. Stanna och hålla om benet i mellan fem och tio djupa andetag. Byt ben.
Bra för: Det sägs att stress och ilska sätter sig i benen. Kan vara bra att sträcka ut och släppa på stress och ilska. Samtidigt kan det vara väldigt skönt att sträcka ut efter en lång flygresa eller om du suttit mycket.

Och så självklart, en liten bakåtböjning

Det här är ett gammalt reportage som jag och Anneli Hildonen gjorde för tidningen Tara våren 2014. Och ni vet, jag gillar loppisfynd. Att man återanvänder saker, så varför inte återanvända gamla jobb vi gjort? Vad tycker ni om det?

HÄR KÖPER DU MIN NYA YOGABOK till ett bra pris

blä för PAPB

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-08 2018-10-04

I morse när jag vaknade läste jag en artikel på Aftonbladet om att ämnet PAPB, som är ett förbjudet konserveringsmedel och som kan ge cancer, orsaka allergier och som dessutom är miljöfarligt. Att flera stora kosmetikatillverkare, som L’oreal och L’occitane ändå fortsätter att använda. Utan att någon reagerar säger Aftonbladet.

Så tänkte jag att jag skulle länka till den, så plötsligt har Aftonbladet omvandlat artikeln till en Plusartikel. Dåligt, måste jag säga. De skriver ju ”utan att någon reagerar”. Nu måste läsaren alltså först betala för att läsa artikeln och sen reagera på det viktiga. Men det är väl annonspengarna som pratar… L’oreal är storkund hos de flesta tidningar, liksom bäst att hålla sig vän med dem…
Varför är det alltid pengar, pengar som styr?

Blä och bu.

Varför tar inte de stora industrierna ansvar? Och varför tror vi hela tiden det bästa om dem? Tillåter dem att göra som de vill.
Blir så extraäckligt när de dessutom sätter sina rosa bandloggor på olika produkter, samtidigt som de pumpar sina produkter fulla med cancerogena ämnen.

Januari 2014 kom min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg. Där skriver jag om vikten av att använda rena produkter, utan skittillsatser. köp boken. Den är faktiskt bra. Man får klappa sig själv på axeln.
Kanske dags att bojkotta storföretagen, som tydligen inte heller tar sitt ansvar.
Eller vad säger ni?
Hejdå L’Oreal!
Hejdå L’occitane!
Skärp er. Ta ansvar. Kör inte dubbelmoral. Vi tänker inte gå på det.

Här får ni några kloka personer och sajter som du kan kolla med.

gryningen är både en sajt och en fantastisk hälsokost i Stockholm. Personalen är så insatt i vad som är bra och dåligt. Fråga och du får svar.

naturligt snygg är en sajt som drivs av journalisten Hannah. Hon har banne mig vigt sitt liv till att hitta och urskilja guldklimpar från skitprodukter

Turkos – exklusiv ekologisk hudvård de är också superkunniga och har fina fina märken

Paradiset Ja, paradiset är ett paradis. Gå till deras hudavdelning. De är toppen och kan också mycket om vad som är bra för huden.

Författarnamn: Karin Björkegren Jones