Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.
När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.
Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.
Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan
Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.
Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
