About Karin Björkegren Jones

http://www.karinbjorkegrenjones.se/

Posts by Karin Björkegren Jones:

patientupproret

I morse fick jag den här kommentaren på bloggen:

”Igår blev jag en jobbig patient på strålbehandlingen, tror jag. Har hållit tyst 14 gånger, men igår tog jag bladet från munnen. Gillar inte att INGEN har frågat om biverkningar, ingen har fattat att nya personer (särskilt av motsatt kön) ska hälsa när man har kläder på sig och inte när man ligger naken och utsatt på bordet, etc. Efterlyste mer empati och mindre okänslighet. Varför får man inget att skyla sig med? Vandringen med bar överkropp fram till bordet medan de tittar på känns obehaglig. Ovärdig behandling.”

Först blev jag glad för att jag kanske ingjutit lite hopp, lite extra kraft i någon som vågat säga vad hon känner. Så samtidigt blir jag ledsen, eftersom jag också vet hur jävla utsatt man känner sig. I den där situationen. Innan man själv vant sig vid sin nya kropp, ska man klä av sig inför folk man inte känner. det är en så utsatt situation. Idag kämpar jag med att få tillbaka kärleken till min kropp, som varit så i händerna på andra. Och jag säger det igen. Jag kommer ihåg varenda hand och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar.

_MG_9871

_MG_9921

_MG_9903

_MG_9846

Kanske startar vi det stora patientupproret? Men om vi inte säger hur det känns, eller hur vi vill bli behandlade så kanske man inte fattar. Hurra för alla som orkar ta kampen. Du gör det ju inte bara för dig själv. Du gör det för alla som kommer efter. Så brukar jag tänka när jag ”kräver” något, det blir alltid enklare.

Bilderna är från julen årskiftet 2012-13, då jag strålades varje dag i fem veckor. Vissa dagar dubbelt, eftersom vårdpersonalen skulle ha ledigt. Det är så klart Anneli Hildonen som tagit bilderna

0

ANNONS:

våga vara jobbig

lymfsystemet

Jag får många mejl. Tack snälla snälla ni. Men ibland blir det för svårt. Många svåra frågor som jag har just svårt att svara på. Jag kan inte råda och kommer inte råda någon att sluta med någon form av behandling. Det beslutet måste man själv ta. Jag skulle önska, i dessa Cancerfondstider som det ibland känns att oktober månad är. Att man faktiskt forskade mer på antihormoner, vilka bröstcancerdrabbade kvinnor som VERKLIGEN blir hjälpta eller behöver äta de här tabletterna i alla dessa år som man rekommenderas. Oftast fem år men ibland uppmanas kvinnor att äta dem i tio år. Jag får så många mejl om just det. Mejl från kvinnor som vill sluta äta dem för att de mår så dåligt. Antihoromoner för med sig så många jobbiga biverkningar. Blodpropp, artros och ingen sexlust.
Men ingen vill väl ha tillbaka sin cancer, därför vågar inte kvinnor sluta äta dem. Men återigen, man har hittills inte tagit reda på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Så en stor grupp kvinnor äter dessa antihormoner i onödan. Det är fullständigt onödigt. Så Cancerfonden, jag utmanar er. Stöd en sån forskning som visar på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Hög tid inte sant?
Jag slutade med antihormoner, eller jag åt dem aldrig. Jag vet inte om jag gjort rätt. Och det var ett fullständigt vidrigt beslut att ta. Men jag tog det. Men det var ingen som rådde mig. Jag kan inte och kommer aldrig råda någon att göra som jag.

Här kan du läsa om cancerdoktorn som retar upp

Allt handlar om det egna beslutet, om att välja men också om att ifrågasätta. Om jag kan ingjuta lite mod, lite känsla av att man inte är i händerna på någon, så blir jag glad och stolt. För man får ifrågasätta läkare, etablissemang. Jag säger inte att det är enkelt. Men man får. Om man känner att nåt inte känns bra, kan man det. Jag har alltid varit en jobbig jävel. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter. Ej, heller aldrig velat bli en guru eller att någon ska höja mig och sätta mig på en piedestal. Så mitt råd är alltid. Jag är expert på mig och du är expert på dig. Yogan har hjälpt mig massor med det. Yogan har gjort mig lyhörd för mig själv och mina behov.
Jag följer min inre tro. Mitt hjärta. Det är inte alltid bra. Jag gör inte alla rätt. Verkligen inte. Men, jag måste göra det på mitt sätt. Jag vet att jag varit en jobbig patient. Jag har ifrågasatt. Jag har krävt. Våga vara en jobbig patient. Ta reda på så mycket du kan, konkreta saker.
Bara det HÄR i läkartidningen säger mycket. jag har tipsat om den här boken förut.
Ett beslut jag tagit, det är att inte stödja Cancerfonden och det på grund av texten innan. Jag väljer att stödja Naturskyddsföreningen i väntan på en mer alternativ fond. Jag tipsar alltid om Läkare för framtiden. För jag tror att vi behöver både och. Vi behöver akutvården. Vi behöver läkare som vågar tänka utanför sitt eget expertområde. Tänk bara hur styvmoderligt man behandlat lymfsystemet. Lite som att det är en kvinnogrej, att vi inte vill ha celluliter. Men tänk om det är så att celluliter i sig inte är så bra. Att det är stagnation. Inom den kinesiska medicinen men också inom ayurvedan pratar man om flödet. Hur viktigt det är i hela kroppen. Jag hade inte vetat, eller tagit reda på hur viktigt flödet faktiskt är innan jag drabbades av lymfödem. Nu vet jag mer. Och bara för några månader sedan upptäckte man en otroligt viktig sak inom vetenskapen. Inom medicinen. Lymfsystemet är en kroppsdel. Men hallå…
DET har man inom den alternativa medicinen alltid pratat om.
Kroppen är ett sånt fantastiskt maskineri. Alla delar behövs. Alla delar är lika viktiga.

Börja samarbeta någon gång. Men kanske är vi på väg? Årets nobelpris i medicin gick till kinesiska forskaren Youyou Tu. Heja heja.

Sofia_2.tif Bildtext: det här är Patanjali. Han anses som hathayogans grundare. Den här bilden är tagen av Anneli Hildonen och du hittar den i min första yogabok Yoga för kvinnor Som kom ut som nyutgåva förra året.

I morse när jag slog upp min dator hade jag fått det här härliga meddelandet på facebook från en kvinna. Tack för att du berättade. Det gjorde mig så glad.

”Vet du.. jag är en hemma yogare. Har alltid tyckt att det är lite knepigt med rotlåsen. Så tittar jag på en av dina knipvideos idag. Nu spänner jag inte rumpan tjoho nu lyfter och håller jag perineum. Tack”

Här kan du träna knipet med mig

0

hon har hängt med

ända sedan jag var liten har den här tavlan följt med mig. I alla flyttar. I varje rum jag bott. Jag vet inte vad det är med den här tavlan som jag så mycket tycker om.
Jag vet bara att den hängt med.

SAMSUNG

Tavlan hänger nu på landet. Där vi just nu också är. Vaknade i morse med att frosten låg som ett vitt täcke på marken. Nu börjar den kalla perioden.
Jag har så svårt för att frysa. Skulle hellre sitta lite så här. Smånaken och kolla navelluddet.

p.s det var superhärligt på Hasseludden. Jag klarade det. Jag duschade naken (eh, det gör man ju alltid) på en offentlig plats. Jag låg naken i en av de där varma baden. Ett steg i taget mot att känna mig helt fri i min nya kropp. ds.

0

livet efter mensen

IMG_5807

Förra året var jag med i boken Hej klimakteriet. Det är en viktig bok. Den handlar om kvinnans andra pubertet. För det är så det känns. Precis lika lite sedd som man kände sig som pubbetjej, ja, så lite sedd kan man känna sig som klimakterietant. Men något verkar vara på gång. Den där frigörelsen som på nåt sätt kom av sig.

maj_fant

Jag är så glad att jag fick jobba med Maj Fant. Jag jobbade i tre säsonger på Tv4 i redaktionen på tv-programmet med samma namn. Maj var en så karismatisk kvinna. Det där stora leendet. Det smittande skrattet, och det stora djupet i henne och så den där blicken man fick. Hon var genuint intresserad av en. Hon berättade om 60-talet. Om de här kvinnoträffarna i Danmark när kvinnorna tittade in i varandras vaginor med hjälp av spekulum. Om behåar som slängdes om den fria sexualiteten. Om att ta tillbaka makten också via kroppen. Jag var så fascinerad. Jag hade precis fött Mira, bara några år tidigare och skickats hem med en lapp som det stod KNIP på och jag fattade ingenting. Jag tyckte det var så häftigt och härligt att prata med en äldre kvinna om sex, underlivet och livet. Och hennes uppmaning att titta på sig själv i spegeln. Jag kände att Maj ville att vi unga kvinnor skulle må bra. Jag har alltid haft äldre kvinnor än jag själv som förebilder. Maj var definitivt en sådan för mig. Är definitivt en sådan för mig. Hon togs alldeles för tidigt ifrån oss i den här jävla skitsjukdomen ALS.

men hennes kraft. Hennes smittande glädje och hennes klokskap som hon förmedlade med sådan värme den bär jag med mig. Jag tror nämligen vår frigörelse börjar där. Mellan våra ben. Det finns en sån kraft där. En otrolig kraft. Ni som gått min knipworkshop vet hur mycket jag pratar om det. Och jag tror att de flesta också känner det efter den där två timmars workshopen. Därför blir jag extra glad för de här mensbloggarna. För kraften hos yngre tjejer (än jag) som skriver och pratar om vårt kön. Heja Heja. Heja fittan, heja snippan

snippa_omslag_jpg-280x401

Som den här fina boken, som jag måste köpa.Här kan du läsa om den: En snippa om dagen

Och ändå, trots att det är på gång. Så är så många kvinnor lite tagna på sängen vad gäller klimakteriet. Så också jag. Och det är precis som puberteten olika. Så många olika känslor, så många olika ”biverkningar”. Så olika. Och ändå förhållandevis tyst. Kanske ska starta en klimakterieblogg. Jag vet vad den ska heta Livet efter mensen…

OCH HÄR KAN DU ANMÄLA DIG TILL KNIPWORKSHOP I STHLM 19 FEB, KNIP EN PLATS, DE BLIR SNABBT UPPBOKAT

FullSizeRende77r

Fotona på mig är tagna av Anneli Hildonen

0

men vad äter du då?

Mat. Mat. Mat.
Jag älskar mat. Jag älskar god mat och framförallt god och nyttig mat. Men mitt sätt att äta ändrades i och med cancerdiagnosen. Och nu är det länge sedan jag toppade en maträtt med lite grädde för att förhöja smaken.
Ofta får jag frågan vad jag äter. Jag ser mig som vegetarian. Jag äter inte kött. Så sällan jag kan äter jag fisk. Men jag vet att det blir problem för andra, så då får det slinka ner fisk ibland. För det är inte alldeles enkelt, särskilt inte om man blir hembjuden till någon. Eller går iväg på event där det finns en buffe. Även om det sällan är den där italienska buffen längre med skinka och kyckling. Nu dignar borden ofta av en och annan grönsaksrätt. Det gröna smyger sig in.
Men när jag får frågan och berättar vad jag helst inte äter.
Dvs kött, fisk, gluten, mjölkprodukter och socker.
Ja, då får jag alltid motfrågan. MEN vad äter du då?
Ja, vad äter jag då… GRÖNT i alla dess former.
Och nej, det är ingen uppoffring. Eller ett sätt att späka mig.
Att mat är ett hett ämne är väl ingen nyhet. Det är den ena dieten efter den andra som man ska eller kan välja att följa. Så läste jag det här: Maten du väljer talar om hur du är
Det här raderna: Enligt en ny studie uppskattar människor med mörka personligheter nämligen bittra smaker i större utsträckning än andra, rapporterar Daily Mail.
Vänta här nu. De har gjort en studie på 1000 människor. Frågan är VAR har de gjort den studien. Och är det ett sockerbolag som betalat för den studien?
Det är just den här typen av studier som får mig att börja undra. Eller tvivla lite på så kallad vetenskap.
Jag tänker på länder som Korea, Kina och Japan, där just det bittra är en del av en måltid. Som kimchi. Hur hade undersökningen sett ut om man gjort den på 1000 koreaner i Korea?
Och varför gör man en sån studie överhuvudtaget?
och vem är beställaren?
SD?
En annan studie på liknande tema, men som känns lite mer vetenskapliga, kan man läsa om i fenomenala bloggen Food Pharmacy (ni har väl inte missat den bloggen?) är om tarmen och inflammationer och uppkomsten av psykiska problem.
Jag hade ju inflammatorisk cancer.
Jag läste massor om inflammation i kroppen. Hur det skapas. Och det är utifrån den vetskapen som jag försöker att äta så rent som möjligt. Men det är inte alldeles enkelt, så klart. Men när jag får till det. När också övriga livet är bra. Med lagom mycket jobb. Ja, då mår jag också som bäst rent psykiskt. Så på många sätt, eller på flera sätt tror jag ju på att hur vi mår också beror på hur vi äter.

IMG_5797
Bildtext: Här är jag och Tintin på tidningen Amelias 20 års kalas som var i förra veckan.

Om ett tag, efter att jag yogat, så ska jag åka med den här bönan, Tintin och Petra till Hasseludden. Det blir mitt första ”offentliga” besök i ett omklädningsrum. Ni vet där man tar av sig behån. Är jag redo? Vet inte, men jag måste undersöka. Det finns lägen när det känns så där att ta av sig behån och armstrumpan. Liksom utsatt.

148f7716-8f97-4aba-bb6c-6432fec79066-original

0

India calling

På grund av en avbokning finns nu två platser kvar på yogaretreatet med mig som arrangeras av Little Palmgrove Kom med.
Fyll dig själv med lite Indiafeeling på denna helt fantastiska plats som svenska Eva byggt upp.

Så här härligt hade jag det i mars i år och så här härligt kan du ha det nu i november.

IMG_5795

IMG_5794

Och vem vet, kanske tar jag med er till den här restaurangen. Med det fantastiska taket av flaggor. Som en dröm.

IMG_5790

IMG_5788

IMG_5786 Bildtext: Här var vi med min kompis Karolina som bor i Goa. Henne ska det också bli skoj att träffa. Jag vet dessutom att hon fyller 40 när jag är där.

Ps när det är extra fina bilder här på bloggen. Ja då är det allt som oftast fotograf Anneli Hildonen som tagit bilderna. Som idag. ds

0

allt har sin tid

Ibland belägras huvudet av vad jag varit med om. Det kommer lite när som. Det är egentligen ganska märkligt. Jag kan prata om sjukdomen, om hur saker och ting kändes utan att gråta. Och det blir lite som distans, som att jag står utanför och berättar om något som hänt en nära vän. Så plötsligt hamnar jag på en middag, eller träffar någon som tittar på mig med den där blicken som gör att det inte går att hålla igen. Man hamnar liksom tillbaka i känslan. Man KÄNNER retroaktivt det man en gång känt. Ni vet när man hamnar där igen. Förstår ni?

En del människor har den där förmågan att väcka något i en. Se en. Empati. Det hände i fredags på en middag. Plötsligt vällde tårarna. Och känslan som kommer över mig då är så dubbel.
Jag kan känna fan också nu tar jag plats med mina tårar, med mina känslor.
Eller, tänk att det fortfarande känns så nära. Att det fortfarande känns.
PÅ samma sätt som jag uppmanar tjejer att ta plats, finns en liten fröken i mig som säger åt mig att jag inte ska ta plats. Den senaste tiden har jag sagt åt henne att man får ta plats, att alla kan skina. Men hon kommer fram ibland.

Jag fick så fina rader från Petra, min bcsyster på Mallorca: ”En fin läkare berättade för mig att när man fått cancer så försvinner liksom spärren man har upp till huvudet…i vanliga fall så stoppas tankarna före så dom inte hamnar uppe i hjärnan, nu flyger dom upp direkt och man känner av allt man inte känt tidigare. Det gör ju också att man blir så himla trött emellan varven också.”

De raderna att få dem från en som gjort samma resa. Jag vet inte men det blev som bomull. Det kommer ta tid att läka. Det tar tid att läka. Så är det.

IMG_5345 IMG_5340
IMG_5342

Den här dressen är min favorit. Petra gör de allra finaste, skönaste mellanyogapassenkläder. Här hittar du hennes kläder: SANTANI Websidan www.santanistore.se.
Jag vet att du kommer att älska dem. Den här dressen åker med till Indien. och jag kommer att leva i den där. För när man varit med om det vi varit med om blir man extra känslig. Man vill inte ha saker på sig som spänner. Man vill inte att mjuka kläder ska ha jobbiga sömmar. När Petra, som har en lång och gedigen bakgrund med kläder, sytt upp ett plagg. Testar hon det. Går runt i det. Känner hur det känns. och vet ni det KÄNNS. Man vill liksom inte ta av sig plaggen…

IMG_5348 Bildtext: Petra och jag och alla hennes hundar

Allt har sin tid. Läkning tar tid. Så är det.

0

5AM

Jag får ofta frågan; När går du upp på mornarna.
Fem.(senast klockan sex)

FullSizeRender
Bildtext: busy doing yoga at 5 am

Jag är ingen sjusovare. Aldrig varit, alltid vaknat tidigt. Älskar den lugna stunden. Det tysta. Men det allra viktigaste, jag gör det för att jag gillar det. Jag gör det för att jag mår bra av det.

I fredags på en middag, när jag återigen fick frågan, fick jag också reda på att det finns en 5Am-rörelse. Att det är en stor trend i Usa att vakna tidigt.
Måste vara yogan och ayurvedan som fått igång den här trenden tänker jag.
Men det är inget nytt. Enligt ayurvedan bör man gå och lägga sig innan klockan tio på kvällen. Hänga på det där sovtåget som brukar komma vid niotiden. Ni vet när man kanske sitter och gäspar i soffan. Gå upp innan klockan 6 på morgonen, för annars blir man mosig.
Sedan börja morgonen med att Dricka vatten, tungskrapa, torrborsta sig och duscha. Bajsa.
Pranayama – andningsövningar
Man bör också göra någon form av träning, förslagsvis YOGA.
Sen är man fit for fight.

Nu har jag fått reda på att det finns en rörelse. 5AM-rörelsen. Och tydligen säger de att det är ingen tidpunkt, utan en livsstil.

För mig är det en tidpunkt OCH en livsstil. Som jag mår bra av.

FullSizeRender77

0

som att få tillbaka makten

481985_10151162402991823_1024400318_n

Tiden går så fort. På bilden är jag 23 år. Det är Walter Hirsch som tog bilden. Jag längtar inte tillbaka till då. Så mycket inre oro som fanns i mig. Den där gnagande känslan av inte duga. Att inte veta vad man ville. Att inte våga ta steget. Att vara rädd för vad andra skulle tycka och tänka om en. Att vilja bli älskad. och att det tog nästan ett helt liv innan jag själv började älska hela bilden av mig själv (men absolut inte klar med det…). Att liksom sluta bli vald och istället välja. Att älska hela bilden av sig själv handlar ju också om att gilla också de där sidorna som inte är så lätta att gilla. Men att inte låta de ta över. Att känna på bitterheten, men inte låta den styra. Att känna på avund och svartsjuka, men inte bli styrd av det. Alla de där känslorna som kommer och går som moln på himlen, men som kan förpesta. Man ser dem, man tittar på dem, men man går inte in i dem. Man låter dem inte få ta över.
Skitsvårt och alldeles särskilt när livet utmanar en.
Men jag tror att om vi börjar prata om sånt som skaver, gör ont, känns ledsamt. Livet. Så blir det lättare. Lättare att hantera. Och när det blir lättare att hantera, blir det kanske lättare att njuta av stunden. Av det där enkla. Och när man börjar njuta av det enkla, så upptäcker man fler saker att njuta av. Att det är ett sätt att öva på att leva det där livet man vill leva.
Det är så svårt. Jag vet. Jag har så svårt att tänka på något annat är den förestående undersökningen, operationen. Jag har svårt att sova. Vaknar. Har konstiga drömmar. Och då drar man till sig andra saker. Det är som att snällt göder mer glädje och en olycka kommer sällan ensam.

Andas in allt du vill ha mer i ditt liv och på utandning släpp det där du inte vill ha.
Många människor är högst omedvetna om det de låtit ta över i sina liv. Ni vet det där säget ”halvfullt eller halvtomt”.

Idag ska jag ha knipworkshop i Stocksund. Det är så kul att bli inbjuden till olika yogastudios och fortsätta att hålla Knipworkshops. Boken KNip kom ut i januari 2013. Det här är Första gången jag pratar om KNIPboken i TV

Det var också första gången som jag visade mig ”offentligt” utan mössa. Håret hade börjat växa ut. Jag såg ut som en fågelunge. Jag var så nervös. Men samtidigt så glad att de lät mig komma till studion och prata om min knipbok. Som att få tillbaka makten.

0

nobelpappan

barbapappa, gummipappa, extrapappa, låtsaspappa, pappapellerin, så många olika pappor det finns. Och så finns min pappa. Numera Nobelpappan. Stort.
Igår fick äntligen Svetlana Aleksijevitj nobelpriset. Och jag är så stolt, så stolt, för återigen har min pappa översatt en viktig och fantastiskt och ifrågasättande författare, som tilldelas prisernas pris.
Har du inte läst böckerna Bön för Tjernobyl och Zinkpojkarna gör det.

bildpappa o

Här är jag och min pappa Hans Björkegren i tidningen Vi, den gången var det Aleksandr Solzjenitsyn som fick Nobelpriset.

Jag är så stolt, så stolt över min Nobelpappa

0