Karin Björkegren Jones – Sida 57 – Karin björkegren jones

skratt

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-09 2016-04-09

Lördag. Imorgon åker jag fram och tillbaka till Uppsala för två workshops. Knipworkshop och yoga med Karin. Alltid kul att bli inbjuden till yogastudios runt om i landet och särskilt de jag besökt tidigare. I yoga med Karin har jag tänkt att prata om yoga som det braiga hjälpmedel det är när livet tar en annan och ny vändning. När livet inte är enkelt. För yoga är inte bara handstands som man ibland kan tro. Det är det också. Och det är helt underbart och fantastiskt när livet ler och allt är härligt. Men det är i sorgen. I rädslan. När livet inte är lätt som jag fattade hur viktig yogan var för mig. Vilken diamant jag går runt och bär på – min yoga. Du kan också ha din yoga. För om du lyssnar kanske du hör vad din kropp, din själ, ja, vad DU behöver.

Bildtext: Jag tror aldrig jag sminkat mig så mycket som under cellgifterna. När man tappar allt hår tänker många på håret på huvudet. de var inte värst tycker jag. För mig var det värst att tappa fransar och bryn och håret i näsan. För utan fransarna rann ögonen och utan håret i näsan, ja, då rann näsan.

Jag har skrivit en artikel/krönika eller vad man nu ska kalla den. Den handlar om min tankar om tiden efter bröstcancern. Inför artikeln gjorde jag lite efterforskning och frågade tjejer i några bc-grupper som jag är med i på facebook om just tiden efteråt. Fantastiska svar. Ledsamma. Sorgsna. Hoppfulla. Men framförallt viktiga röster i cancervården. För ibland kan jag tröttna lite på att vi sällan får frågan vad hade du behövt?
Eller:
Vad behöver du?
Istället pratar den ena kändisen efter den andra om hur det är att stå bredvid. Viktigt så klart. Men vi som gått igenom alla behandlingar. Vi som står här med biverkningar. Och försöker hitta tillbaka till livet igen, utan att gnälla eller bli bittra.
Varför är inte våra röster så viktiga. Varför ska vi bara berätta om hur vi upptäckte cancern?
Vi kanske sitter på en massa kunskap om förändringar.
Hur kan man göra cancervården bättre.
Borde inte det rimligen vara viktigt.
Jag vill inte bara statuera exempel.

Vill skriva en bok om det. Om eftervården. Om tiden efteråt. Undra vilket förlag som skulle vilja ge ut den boken? Lite om mina tankar hittar ni här:
Mitt mest lästa inlägg på bloggen VÅRA BRÖST FALLER SOM KÄGLOR

Inför artikeln som kommer snart i M-magasin letade vi bilder jag och Anneli. Som hon följt mig denna fantastiska fotograf. Så många jobb vi gjort artiklar och böcker. Så kom cancern och allt vändes upp och ned. Men Anneli stod kvar. Följde med mig när jag fick cytostatika, herceptin. När jag strålades. När livet var piss. Herregud hon har sett alla mina sidor. När vi tittar på bilder så här i efterhand kan jag känna, hm, vem är hon på bilden? Jamen det är ju jag. Då kan jag få lite ont i hjärtat och tänka på oss som fått den här sjukdomen och vad vi gått igenom. Och många som går igenom det gång på gång eftersom helvetet kommer tillbaka. Det är ledsamt.

Men allt har en annan sida också. Man orkar inte vara låg. Man orkar inte vara under isen för länge. Så även när allt var skit och piss så kunde vi skratta jag och Anneli och som vi skrattat.
För herregud vad skratt är viktigt LÄS HÄR om att skratt stärker immunförsvaret En gång i tiden gick jag på skrattyoga som jag blev inbjuden till. det var någon indisk yogaguru som var här och skulle lära oss tänket kring skrattyoga. Jag kommer ihåg hur jag då tänkte. Jag behöver inte skrattyoga. Jag är född med en tillgång och det är att jag vill skratta. Jag hittar varje möjlighet till larv och trams. Nu tänker jag fortsätta med det eftersom det tydligen är bevisat att skratt höjer immunförsvaret.

sol och värme gör nåt med oss

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-08 2016-04-08

Jag föddes på Karolinska sjukhuset och när jag var tre dagar gammal döptes jag i det lilla sjukhuskapellet. Vi bodde inte i Sverige, utan skulle återvända till Moskva och jag behövde ett pass. Man säger ju att de tre första åren i ett barns liv är så viktiga och jag bodde mina första fyra år i Moskva. Brukar skoja att jag är Made in Moscow. Men jag tänker att det har betydelse och jag är tacksam för de åren och för alla spännande och häftiga människor som senare bjudits in i mina föräldrars generösa hem. Häftiga konstnärer, knasiga poeter, människor som vågar vara annorlunda och tänka i andra banor och så författare som den här kvinnan:

Hon som lyssnar på historierna som berättas och sedan skriver det vackraste människohyllningar. Ja, nu fick hon ju nobelpriset för det förra året.

Tillbaka till kapellet i kyrkan. Det var bara jag och mina föräldrar och så nästan hela släkten Taikon har mina föräldrar berättat. De hade också ett barn som skulle döpas och familj och släkt slöt självklart upp.Vi var tre och de kanske femton-sexton stycken.
När jag var barn läste jag Katitziböckerna. Bra allmänbildning för barn. Det finns en värld utanför barnrummet och jag kommer ihåg hur jag tyckte det var så orättvist hur Katitzi behandlades. Men jag kommer också ihåg att jag tyckte hon var så cool, så stark. Och så tyckte jag så mycket om att läsa om sammanhållningen bland romerna. Jag har i stort sätt hela mitt liv fascinerats av romerna. Idag är det romska nationaldagen och om du missade första delen i Alexandra Pascalidous dokumentärserie: Vi kallas tiggare så kan du se första del på Svtplay. Så bra, så intressant. Så spännande möten. Ser fram emot kommande program.
Alexandra har lyssnat, inte värderat. Men också ifrågasatt sig själv. Men framförallt lyssnat. Tänk vilka historier vi får höra om vi lyssnar. Om vi vågar oss på att prata med människor och inte bara hastar förbi.

Och du har väl inte missat min och Alexandras resa till Kreta i maj?!HÄR hittar du info och anmäler dig Jag ser så fram emot den här veckan och jag hoppas jag får träffa dig.

Det finns ett par platser kvar på min knipworkshop i Uppsala i helgen HÄR hittar du info och anmäler dig

och upp med armarna mot skyn. rikta blicken uppåt och jag lovar man blir mer glad. tror nästan det är det bästa med våren och sommaren, för plötsligt tittar svensken upp. Kanske möter din blick och kanske kanske till och med säger ett par ord till dig. Vad som helst. för sol och värme gör nåt med oss.

cancer säljer

9 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-06 2016-04-06

Cancer säljer. Så är det. Undra hur mycket den här nya kampanjen som Cancerfonden lanserar om att säga Nej till cancer har kostat? Undra hur mycket deras annonskampanjer överhuvudtaget kostar? Pengar som borde gå till forskning. För mig är det absurt att se kokboksförfattare åka runt i rosa bilar med cancerfondens logga år efter år utan att tänka: Det där pengarna vad fint det hade varit om de gått till det ändamål som givarna förmodligen hade hoppats på, nämligen forskning.

För vi svenskar vill hjälpa, vi vill ge pengar till forskning så vi fortsätter att betala till en organisation som bara blir rikare och rikare och döm av förvåning Cancer har inte minskat, utan ökat…

Så här läser jag i Aftonbladet om Cancerfondens svar på kritiken:

Cancerfonden själva har tagit åt sig kritiken men understryker samtidigt vikten av att informera allmänheten om hur man kan förebygga cancer.

– Vi var förberedda på att en sån här kampanj kunde skapa debatt. Det handlar ju om prevention och hur man ska leva sitt liv, men vi vill absolut inte skuldbelägga någon som drabbats. Men en tredjedel av all cancer går att förebygga, det visar forskning som sammanställts av WHO, även om det för mer än hälften handlar om slump och otur. Man kan aldrig veta varför cancer drabbar en enskild person. Samtidigt har vi ett uppdrag, vi arbetar för att färre ska drabbas av cancer. Alla har rätt till kunskap för att de sedan ska kunna göra medvetna val, säger Johanna Faijersson, pressansvarig på Cancerfonden till Aftonbladet.

Ja, vad är ert uppdrag?
Kan man säga att uppdraget misslyckats om cancern ökat i samma takt som era annonsutgifter och reklamkampanjer ökat?

Nu är det ju så här att även hälsosamma typer, som jag själv kan drabbas av den här sjukdomen. Vi som levt förhållandevis sunt. Vi blir också sjuka. Så många som dött av den här sjukdomen.
För mig blir den här kampanjen som ett hån, men jag är inte chockad. Ni som följt min blogg, vet att jag redan tidigare varit och är inte särskilt förtjust i Canerfonden. I många år har ni använt oss kvinnor som skrämselpropaganda. Vi har varit era kalenderflickor som dragit in pengar till er er fond. Och det är inte lite, en rosa bandet gala drar in 49 miljoner. Förstå vad mycket pengar. Inför Rosa bandet månaden så klär vi av oss, visar våra ärr, gråter i tidningar och tv. Berättar våra historier. Anhöriga och barn berättar historierna om förlorade mammor. Vi används som Slitzbrudar för att statuera exempel. Vi berättar våra historier för allt vi vill är att hitta ett botemedel. Vi vill inte att någon ska behöva hamna där vi hamnat.
Ingen vill hamna där vi hamnat. Ingen.

De flesta givarna tror att pengarna som skänks till Rosa bandet är öronmärkta för bröstcancer. Och det är de alltså inte.
Det är bara ett bra sätt som någon smart reklamnisse, marknadsmänniska kommit på. Kvinnor säljer. Hur är den där slogan nu? Jo, allt går att sälja med mördande reklam. varför får jag den känslan?

Nu har den här marknadsmänniskan/reklamnissen tänkt ett varv till. Undra hur tongångarna gick till där på brainstormingmötet uppe på Cancerfonden.

Reklamnissen: Jag tror att det är passe med kvinnornas historia. Nu har vi sett de där ärren. Vi behöver nåt nytt.
Cancerfonden: WHO säger att 1/3 av cancern är livsstil, kan det kanske vara nåt?
Reklamnissen: Nämen vad bra. Det känns fräscht. Lite nytt. Vi gör en kampanj som uppmanar folk att själva ta ansvar för sin sjukdom.
Cancerfonden: Ja, vad bra. Men vi kommer med en kokbok där kändisar ger sina bästa sötade kladdkakerecept, sponsat av Kungsörnen, Arla och sockerbolaget. Så vinkla det mer på individansvar, ja, du fattar…

Ja, vi lägger skulden på de som fått cancer. Att det är deras eget fel. Vi skriver att det är livsstilen för det har WHO gått ut med.

Ja, låt oss lägga skulden på livsstilen Cancerfonden. Låt oss säga nej till:
De stora livsmedelsjättarna som pumpar i skit i våra livsmedel för att tjäna pengar olika ämnen som är hormonstörande och cancerogena. Och man typ behöver vara både näringsexpert och cancerexpert för att klura ut vad alla de där ämnena i innehållsförteckningen betyder för hälsan.
(Nämen det går ju inte, de sponsar ju er fond)

Läkemedelsjättarna som skapar mediciner som gör oss sjuka (och så klart också friska) och som sprider sig till vårt kommunala vatten. Där vi får i oss både det ena och andra, eftersom inte vattnet renas tillräckligt. Och den hormonella cancern ökar 2014 insjuknade 8023 kvinnor i bröstcancer. Det är tusen mer än för ett par år sedan. Varför ökar den hormonella cancern?
Tänk om p-piller har en del av det? Östrogen?
(Nej, de kan vi inte ifrågasätta, för var det inte Astra Zeneca som sponsar er kampanj, eller hur var det?)

Sockerindustrin -man får ju inte säga att socker göder cancer. Men man vet att cancerceller gillar socker.
(Nej, det går inte, det måste ju bli en Rosa kokbok. Vi har ju spons på ett par bilar och det vore bra om den kampanjen kan få fortsätta)

Kosmetikajättarna som har allt från hormonstörande ämnen, plast och dylikt i shampon, tvålar, tandkräm som sen försvinner ut i vårt grundvatten och skadar hela ekosystemet.
(Nej, det går inte det var väl en kosmetikajätte som startade Rosa bandet och där får vi in en massa pengar till fonden)

Väljer man en annan livsstil som t ex att bli vegetarian, ja, då är grönsakerna besprutade och genmanipulerade. Hur sjutton ska man kunna ändra livsstilen när vi lever i en besprutad värld? Där inte de stora företagen tar ansvar. Om man ska lägga skulden på livsstilen så våga för fasiken se hela bilden.
Men hur ska ni kunna? För det handlar om pengar. Det handlar alltid om pengar. Ni kan ju börja med att inte låta livsmedelsföretag som använder olika bulkämnen sätta Rosa bandet som logga under oktober månad. 350 000 kronor kostar det. Tänk om ni kunde låta de företag som på riktig bryr sig om vår livsstil få sätta loggan. Men de företagen har inte de pengarna. Men nu blir det ju snarare så att folk tror att exempelvis kanelbullen på pressbyrån som är rosa i oktober månad är ett bra val.
Det är inte att föregå med gott exempel.

tack och hej leverpastej

Läs det HÄR

sympati eller empati

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-04 2016-04-06

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

alla andra är så dumma, typ

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-02 2016-04-06

ofta får man höra grejer som ”inte särskilt yogiskt gjort” eller liknande. Många yogautövare slänger sig med det uttrycket när det yogaskvallras om en annan yogautövare. Efter nästan 20 år i Stockholms yogavärld har jag både hört och sett en hel del grejer kan jag lova. Saker som inte skulle platsa under titeln Yogiskt gjort. Och alldeles säkert har folk sagt så bakom min rygg om jag gjort fel, betett eller sagt nåt som inte anses yogiskt. Jag är ju människa. Människor gör fel. Och ibland gör man saker som är bra för en själv, men som är mindre bra för andra. Uppfattas som taskigt fast allt man i sin egen värld var att säga nej, välja bort eller vad det nu skulle kunna vara. Att vara människa är svårt bara det i sig, varför skulle det vara enklare och mindre konfliktfritt för att man utövar yoga? Fast jo, mitt liv har faktiskt blivit lättare på grund av yogan. Jag säger ofta att jag hade blivit galen om jag inte haft yogan. Jag är en impulsstyrd människa. Det skapar ofta problem. Mest i mitt inre med de snabba tankarna som far runt. Min inre oro som snurrar. Med yogan kan jag stilla mig. Min snabbhet och mina impulser blir något långsammare. Det blir så väldigt tydligt när jag inte får eller kan yoga. Då mår jag psykiskt dåligt. Skulle vilja sätta elektroder på min hjärna och se vad som händer därinne när jag yoga, när jag gör pranayama och när jag sjunger med min mala.

Hoppas ni kan se det här klippet: https://www.facebook.com/CollectiveEvolutionPage/videos/10153989050758908/?pnref=story De har tittat på en människas tårar och hur olika det kan vara beroende på vad man gråter för.

Men tillbaka till det här med yogiskt. För det första är det inte särskilt yogiskt att värdera och döma andra. Så om någon hör mig säga det, om någon hör mig värdera en annan människas tillkortakommande genom att lite snusförnumstigt slänga ur mig; Hen är inte särskilt yogisk. Stoppa mig. Säg till mig.

Så i morse läser jag det här arg yogaentusiast tvingade flyg att vända

den här 72åriga yogautövaren tappade uppenbart förståndet, inte ens yogastunden kunde hjälpa honom.

Att bara göra yoga räcker inte för att man ska bli en schysst människa. Det räcker inte att yoga en till två timmar på en yogamatta. Läste nånstans att yoga förstärker det du redan är. Är du girig, blir du mer girig. Är du egocentrisk, blir du mer egocentrisk. Men det här betyder också de bra sidorna som är du snäll blir du snällare. Är du lugn, blir du lugnare. Alla människor har bra och dåliga sidor. En del bär tyngre ryggsäckar än andra. Några människor är känsligare än andra. Vissa går fram som ångvältar i jämförelse med de som är mer försiktiga.

Alla. Det handlar om att lära sig hantera båda sidorna i sig själv. Tricket är väl bara att lära sig förstå det i sig själv och inte bara skylla allt på alla andra. Ta ansvar. Svårt, det är ju så mycket enklare att säga att det är andras fel, att andra är dumma. Eller vad säger ni?

på gamla dar

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-01 2016-04-01

Igår kväll var jag och min kompis Cissi på en kurs i Röda korskunskap. Alltså det var så intressant. Röda korset som är ett vad ska man säga opartisk och neutralt organ, som inte tar ställning i några frågor utan som har som huvuduppgift att hjälpa och stötta den som behöver hjälp mest har i historien gjort så mycket. Förutom alla viktiga saker som ledde till Genevekonventionerna och som gett oss regler för hur man ska bete sig i krig. Inte för att jag tycker att krig är okej, men de här reglerna eller konventionerna är ett skydd. Men vad jag inte visste var att Röda korset varit föregångare till så mycket bra, som vi idag tar som självklart. Som att se till att det finns ambulansflyg i Norrland, fri tandläkarvård för barn under 19 år, hemsamariten – en hjälp för gamla och behövande i hemmet och behandlingscenter för krigsskadade och torterade bland annat.

Det kändes som att jag var tillbaka i skolbänken och jag fick tillbaka den där känslan av att man kan förändra och att man behövs. Nu gäller det bara att hitta en verksamhet som passar oss, eller så finns det möjlighet att hitta på nåt nytt. Se vad och vilka behov som finns. Att den här tiden vi lever i har kanske andra behov. Min fantastiska dotter har i många år jobbat för Röda korset och deras ungdomsförbund och hon var också med att starta ett dagskollo för ensamkommande ungdomar. Så bra ide. Jag är så stolt över henne och varje gång jag hör folk klaga över dagens ungdom så tänker jag på henne och hennes kompisar som kämpar för människors lika värde.

Man är aldrig för gammal för att lära sig saker och det gjorde mig också så glad och väldigt gråtmild när vi alla presenterade oss för varandra. Det var så fint att höra den ena pensionären efter den andra berätta varför de var där. Men där fanns också unga och föredetta flyktingar som vill hjälpa och stötta andra som nu är i samma situation som de en gång varit. En blandad kompott. När vi gick därifrån var jag och Cissi som när vi var 22 och 23 år och tyckte vi var viktigast i världen. Då när vi jobbade på barn och ungdomsprogrammet Bullen som gick på Svt. Då när vi också trodde att vi kunde förändra världen. Det var där vi lärde känna varandra. Men skillnaden är att här finns verkligen inget bästföredatum. På Röda korset behövs alla åldrar från ung till gammal och nu vet i alla fall jag vad jag kan göra när jag blir pensionär. Här hittar du info, kan anmäla dig eller bara bli givare, allt behövs: Red cross
För vi kan förändra världen. Man kan göra skillnad. Det är ingen naiv tanke. Det är så det är, men man måste börja nånstans tänker jag. Så skönt att få fatt om den känslan – igen.

inspiration

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-29 2016-03-29

Ni vet när man känner att man är på gång att bli sjuk. Så kändes det hela veckan på Mallorca. Men glad att vi lyckades plåta allt till boken. Det var också en ganska kylig vecka och jag hade så klart helt fel kläder med mig. Bara sommarkläder och flipflops. Fattar inte hur jag tänkte? På flyget hem kände jag att det var så där kittlig i halsen, ni vet när man måste harkla sig hela tiden. Så i söndags bröt det ut och nu ligger jag här och känner mig febrig och hostig och med snuva. Inte hur jag hade tänkt mig den här veckan…
Men inget blir som man tänkt sig.

Men min förkylning är inget att gnälla över. Förra veckan fick jag reda på om två tjejer som liksom jag fick bröstcancer och som nu fått tillbaka sjukdomen med stort C. Fan i helvete vad det är orättvist. Det gör mig också rädd. Varför hittar vi inget botemedel? Hur kan det komma sig att fast det skänks så många miljoner varje år till cancerforskningen så ändå blir vi inte friska. Ändå slår sjukdomen till och kommer tillbaka och då verkar den dessutom komma tillbaka tuffare och hårdare än första gången?

Så nu ligger jag här och försöker stilla tankarna i huvudet. Om att jag har ett dåligt immunförsvar. Att jag borde inte bli sjuk. Samtidigt som jag vill skicka kärlek och hopp och styrka till de här fantastiska tjejerna som blivit sjuka igen.

Gjorde den här på Mallis. Tycker faktiskt att den är ganska bra. La ut den på instagram och någon frågade vad stod det på lappen som var bortriven. Jo, det stod INSPIRATION.

alla kommer till kassan

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-25 2016-03-25

Vilken magisk fullmåne. Hittade den här bilden på Spiritual Gangsters instagramkonto.Ni följer väl mig där? karinbjones heter jag och där är jag ganska flitig.

Min kompis Cia myntade för en massa år sedan uttrycket Alla kommer till kassan. För så är det verkligen. Det man gör mot andra (och sig själv) kommer alltid tillbaka, både det goda och det dumma. Ibland gör man ju illa människor omedvetet, det gör så ont att upptäcka det. Ont att förstå att man inte förstod, men allt kommer tillbaka förhoppningsvis. Kanske kan man och får möjlighet att rätta till det, om man vill och om man får möjlighet.
Ibland får man tänka att tid kan hjälpa en. Att tiden jobbar för en och inte emot en.
Att tid kanske läker alla sår.
Men när man vet att man blivit utsatt för nåt taskigt av andra då tycker i alla fall jag det är så skönt att tänka just det, att hon/han kommer till kassan förr eller senare. Karma.

Det är så bra det ”säget”. Kanske har det uttrycket äntligen fått toner och blivit en sång.

”Är född med trubbel i mitt blod
Gör sånt jag inte borde
Kan aldrig bara stå bredvid
Jag saknar tålamodet
Och jag kommer aldrig längre
När jag tänkte vad jag gjorde
Och jag kommer aldrig längre
När jag tänkte vad jag gjorde…”

hylla häxan

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-24 2016-03-24

När jag var liten flicka älskade jag att gå påskkärring. På den tiden bodde jag i Norrviken, som ligger straxt utanför Stockholm. Då var det världens minsta och lugnaste lilla förort och bestod bara av villor och radhus. Där fanns en fiskaffär och ett litet bageri med den godaste toscatårtan. Och en polisstation. Där fanns också en livsmedelsaffär och han som ägde den jobbade alltid i butiken. Norrviken var lite som barna i Bullerbyn och vi barn lekte utomhus och hittade på bus mest hela tiden. Båda mina föräldrar jobbade inne i stan och kom inte hem före klockan fem, halv sex på dagarna och mina syskon kunde skriva upp på krita om det var nåt som behövde köpas. Det blev nog mycket ravioli på burk och läsk. Butiken var alldeles lagom stor och låg på Idrottsvägen. Dit brukade jag och Åsa gå för att ”påska”. Vi målade teckningar som vi gav bort. Ibland tog vi med oss Åsas lillasyster Jenny för att spä på gullighetsfaktorn. Ja, vi var inte dumma. Vet inte vem som kom på idén, men en sak är säker det var för att försäkra oss om att få godis. Det var som att man ständigt gick runt med en längtan efter socker på tungan. Det här var långt före Halloween. Vi hade till och med hört ryktas att det var Marabouchefen som bodde i en mexitegelvilla uppe på åsen. Men han/hon var aldrig hemma när vi knackade på och när vi kikade in genom fönstret kunde vi se ett fat med godis.
En påsk fick jag med mig Torbjörn, min kusin boende på Gotland att påska med mig. Jag tvingade (jag tror han tyckte att det var lite pinsamt) med mig honom till den pyttelilla affären i Hamra, som förövrigt fick en låt gjord till sig, kommer ni ihåg Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor? Jag kan inte minnas att vi fick nåt. De tackade för våra teckningar och framförallt jag gick lite moloket därifrån. Det var liksom inte riktigt så man gjorde i den lilla byn, inte då. Men helt utskämda vart vi väl inte. Torbjörn bor fortfarande kvar på sudret.

Mitt sockerbehov har tack gode gud stillats och framförallt har allt fler förstått hur farligt sockret är i hälsosynpunkt. I Storbritannien har man infört sockerskatt. Det är coolt och vår hälsominister SVARAR SÅ HÄR Måste väl vara det mest slingriga svar man kan tänka sig. Man lägger in meningar som jag välkomnar debatten, följa utvecklingen, så kasta lite skit på tidigare regering och att de lagt allt ansvar på individen och så ord som helhetsgrepp och så vet man att där händer inget. OM. Jag säger om, OM inte vi vanliga, eller kanske framförallt viktiga nyckelpersoner som forskare, vetenskapsmän, läkare och kända personer. Tänk om vi hade en Jamie Oliver i Sverige. Som tog sig an sjukhusmat, vågade kritisera lite mer. Då kanske det kunde bli lite fart.Kanske en liten påskkärring som sopar ”hela skiten” med sin kvast? Någon som känner sig manad?

Jag och Anneli är fortfarande på Mallis. Vi jobbar på. Å vad jag ser fram emot att se resultatet. Boken kommer ut i december förhoppningsvis på Norstedts. Tänk vad många böcker vi gjort ihop och att vi hittat vårt sätt att jobba.

Nu har jag druckit mina olika morgondrinkar, mitt kaffe ”No coffee, no prana” som Sharath sa på en konferens för ett par år sedan. Nu börjar yogan, men först pranayama.
Och sen ska jag hylla häxan i alla kvinnokön, eller definierar sig som kvinnor/häxor jag träffar.

magiska mallis

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-22 2016-03-22

Den här ön är magisk. Det är nåt med färgerna, den brandgula jorden. Stenmurarna och de krokiga olivträden. Just den här delen av ön är nästintill orörd. Naturen runt Cala Llombards är vild och havets vågor är kraftigare, mer krävande och vinden så klart starkare. Det är liksom extra allt här.
Om jag skulle bosätta mig här skulle jag välja den här delen.
Tänk ett lagom litet hus med en liten trädgård nära havet.
Vore inte det nåt?

Ps Det finns ett par platser kvar på min och Petras Hathayoga & yogapyssel på Mallis, här hittar du mer info och anmäler dig 25-28/5. Det blir härligt. Kanske blir du lika förälskad i den här delen av ön.

Bildtext: Du ser Flipflops kan användas i alla väder…

Författarnamn: Karin Björkegren Jones