Författarnamn: Karin Björkegren Jones

mjuka kläder, mysrysare och tid för samtal

Lämna en kommentar / Av / 2016-07-16

Idag skiner solen härute. Det har varit omväxlande väder kan man säga. Sol, regn, elavbrott, blixtar och dunder och hagel, från och till. Men det har också varit lite härligt. Jag har haft tid att ligga i sängen och lyssna på sommarens bästa lyssning DE DÖDAS RÖSTER. Ladda ner! Lyssna! Kändes lite som att jag förflyttades till de där somrarna när jag växte upp och det visades mysrysare på tv. Älskar mysrysare, särskilt på sommaren.

_MG_9069_MG_9443_MG_9420

Sommaren är också en tid jag bara vill gå runt i sköna kläder. Mjuka kläder. Inget får sitta åt. Strama någonstans. Bekvämt OCH praktiskt. Så då fattar ni. Jag går runt i mina fina kläder från SANTANI, som du hittar HÄR Ni vet bästa Petra Westerlund som jag faktiskt lärde känna förra året och som delar samma öde som jag. För mig var mötet med Petra viktigt. Petra fick bröstcancer i 30 årsåldern och genomgick precis samma behandling. Idag mår hon bra. Idag bor hon på Mallorca och driver sitt eget klädmärke. Shes living her dream, helt enkelt. Du kan läsa om henne i Malin Berghagens fina bok som är en hyllning till Mallorca: MALLORCA I MITT HJÄRTA Ni anar inte vad det hjälpt mig, att släppa taget om oro, om att tänka att mina val varit bra, att varje steg är en riktning åt rätt håll och att ibland helt ordlös förstå att någon förstår vad jag går/gått igenom. Någon som gått igenom samma helvete och överlevt. Det är viktigt. Ju mer jag tänker på det. Det är viktigt att vi pratar om saker. Berättar om allt det där som skaver, gör ont, inte känns bra. Att få dela det med någon som förstår. Som varit där. För att kunna släppa, för att kunna gå vidare och för att det faktiskt är okej att då och då inte leva livet på topp. Kanske för att man ska lära sig att se när det faktiskt är på topp. De små förändringarna. Att mirakel sker. Det är så lätt att slukas av det som händer i världen, av ondska och fiendeskap och orättvisa. Jag menar inte att man ska gå runt med skygglappar för ögonen, men man behöver också få pausa från det där som är så svårt att förstå. Fånga upp sig själv. Ibland kan jag känna mig som indianhövdingen som flög långt för ett viktigt möte, och som satte sig ner på flygplatsen för att vänta in sin själ. Det sägs att han satt där i två veckor efter den långa flygresan. I dagens samhälle känns det inte som att man ens behöver flyga rent fysiskt för att då och då behöva sätta sig ner och vänta in sin själ. Det är väl därför jag älskar yogan, för att yoga ”tvingar” mig att stanna upp, vänta in. Yoga har gett mig ett större tålamod, även om det ofta krackelerar eftersom min person verkar ha ett ivrigare blod, som flyter snabbt och stressigt i mina vener.

12243247_10153723374916823_7770357178053092217_n

IMG_7380
Bildtext: Den här bilden tog Anneli på mig och Petra i mars när vi var inne i Santanyi, som är en liten stad/by ni måste besöka om ni är på Mallis och som har en så härlig marknad.

Jag har tyckt om Mallorca sen första gången jag var där. Jag, Cissi och Cia och alla våra barn (6 stycken) hyrde två lägenheter i två veckor i en finca i Puigpunyent, strax utanför Palma för nästan 20 år sedan. Fincan ägdes av en föredetta chef till Cissi och den var fullständigt underbar. Vi hade så skoj. Det var som ett kollo och vi mammor var kolloledare. Vi var alla singlar och jag måste säga att det var ett så bra sätt att resa med sina barn. Vi hjälptes åt. Barnen var glada. Mammorna var glada. Sedan dess har jag återvänt till Mallis både på semester och på jobb. För det är nåt särskilt med ljuset på Mallorca, det säger i alla fall världens bästa kollega och fotografen till typ alla mina böcker, Anneli Hildonen.

I morse såg jag på facebook att Petras kommande nya kollektionen fotats med yogalärarna Malin Berghagen och Sam Aziz på Mallis. Ser fram emot att se bilderna på dem. Ser fram emot kollektionen.

Och i oktober återvänder jag till Mallis och har en resa med tidningen Hälsa. HÄR hittar du info. Hoppas vi ses. Hasta la vista

respekt är väl det minsta man kan få

1 kommentar / Av / 2016-07-11

Jag har haft skojiga dagar i Visby och Almedalen. Jag var ditbjuden för att vara med i en paneldebatt på onsdagen som Vidarstiftelsen anordnade och med tidningen Hälsas chefredaktör Maria Torshall som moderator. HÄR kan du läsa om debatten

13631511_10154225309634526_7195186795176977729_n13631528_10154225310774526_1603133358734260643_n13590326_10154225309384526_4555457479312912792_n13529000_10154225309984526_3039234586605426627_n

Jag har på allvar svårt att förstå varför vi inte har integrativ vård i Sverige. Varför vi inte har möjlighet att välja? Man pratar ju om patientval, men när vi är i sjukvårdens händer så kan vi bara ta emot den hjälp som erbjuds och betala allt det andra ur egen ficka. Jag har aldrig tidigare drivits av en önskan om att tjäna pengar. Pengar har aldrig varit min drivkraft. Jag har aldrig tänkt ”smart” på det sättet utan alltid gjort och arbetat med det som jag tyckt varit kul och sedan hoppats på att det i slutändan sedan ska kunna försörja mig. Men när jag fick cancer och varken var försäkrad eller att jag ens sett om mitt hus så att jag hade en värdig sjukpeng. Jag hade faktiskt inte ens råd att vara sjukskriven när jag gick på cellgifter. Det ändrade min inställning. För det är verkligen när man blir sjuk som man förstår hur mycket lättare det är att vara rik. Då har du råd att väja alternativ medicin och gå på dyrbara behandlingar. Kanske till och med åka till en klinik i Tyskland och bli behandlad med just integrativ medicin.
Så nu för tiden ägnas många tankar åt; Hur blir jag rik? Och gärna snabbt.
Tips emottages tacksamt.

Fick det här mejlet och det gjorde mig så ledsen. Faktiskt upprörd. Läs:

Hej Karin
Jag har följt din blogg med stort intresse ett bra tag nu. Det började med att jag själv insjuknade i cancer 6 månader efter att min lilla son fötts. Jag fick då en av dina böcker av min pappa som hoppades att den skulle ge hopp och inspiration genom alla tuffa behandlingar. Och det gjorde den! Jag har sen dess återupptagit yogan och helt lagt om min kost…för att försöka ta hand om mig själv och läka. Även om jag idag är cancerfri så känner jag att det är en lång väg tills kroppen och själen är läkta. Jag söker precis som du komplement till den \’vanliga\’ cancervården och ville gärna bli remitterad till Vidarkliniken i Järna för rehabilitering. Men när jag tog upp saken med min läkare blev jag tillrättavisad och tillsagd att inte under några omständigheter kunde han gå med på att renittera mig dit. Och han ville inte heller att jag skulle få någon \’alternativ\’ påverkan på min kropp då detta kunde störa återhämtningen typ. Jag blev verkligen helt paff och kände inte att jag orkade ta en fight med min läkare. Men nu efteråt känner jag mig så himla besviken och fråntagen möjligheten till en holistisk läkning. Jag tänkte därför höra om du har några tips på hur man kan gå vidare med detta, dvs andra vägar in? Och vad fick du för gensvar från dina \’vanliga\’ läkare ang vården på Vidarkliniken? Tack för en mycket tänkvärd och inspirerande blogg! Är så tacksam att du tog dig tid att läsa detta bland alla mail du får.
Hoppas du får en fin sommar!
Mvh
L

Svar: Kära L, vad fint att höra att du är cancerfri och att min bok hjälpte dig till inspiration och hopp. Du anar inte vad det värmer mig att läsa. Tack för att du också berättar för mig.
Precis som du skriver så tar det tid att läka efter alla behandlingar, men också efter ett chockbesked om cancer. Den där rädslan som ligger och gnager, oron att det ska komma tillbaka som vi som en gång insjuknat alltid går runt och bär på. Men de känslorna mattas av och jag lovar att skratten mutar in sig och tar mer plats. Men det är just för att kunna läka och få hjälp att hitta de verktygen som man gärna vill komma till Vidarkliniken. Jag läkte verkligen där. Mina möjligheter till behandling där var magiska på så många sätt och jag önskar så att alla fick den möjligheten. Därför blir jag så ledsen att höra att din läkare inte vill remittera dig. Att han sätter sig över din önskan.
Och jag undrar faktiskt om han ens har rätt att neka dig den hjälpen?
Att han tar sig den rätten. Jag blir fly förbannad.
Om jag vore du skulle jag anmäla honom. Jag förstår om du inte orkar eller vill. Men nu är det så att det är läkarna som vi har under vår cancerbehandling som just kan remittera oss. Ett annat sätt är att hitta en annan läkare. Du vet att du har rätt till second opinion. Ge inte upp. Jag har hela tiden tänkt genom alla behandlingar att om jag orkar kämpa för bästa vården, så kommer det att gynna någon annan. Jag skriker och gormar inte bara för mig själv, utan för alla tjejer och killar och gubbar och tanter som kommer att få cancer och drabbas som jag. För att de ska få bra vård. Bästa vården och möjligheter till rehabilitering. Det hjälpte mig att vara konstruktivt arg.
Att faktiskt kräva min rätt.
Att inte bli rädd för vita rockar och tro att de vet bäst.
Jag är expert på mig och du är expert på dig. Du vet bäst. Så bli inte ledsen, utan bli arg och omvandla det till kraft.
Hoppas du förstår vad jag menar.
KOLLA HÄR hur man går tillväga.
Om du inte vill anmäla din läkare, så skulle jag höra av mig till Vidarkliniken och berätta om din läkare som inte vill skicka en remiss. Jag tänker att de måste ha varit med om det här massor av gånger och de har säkert någon tanke hur du kan få en remiss på annat sätt.
Läste precis det här: Tyvärr vill många läkare slippa skriva remisser LÄS HÄR Mycket oroväckande.
Jag är tacksam för min onkolog som lyssnade på mig och tog mina önskemål på allvar. Jag förstår idag, när jag läser ditt mejl att min onkolog kanske var lite ovanlig som vågade låta mig på många sätt läka mig själv med andra saker än det sjukvården erbjöd. Jag ska inte säga att hon uppmuntrade mig till att använda komplementär vård och behandlingar. Eller att hon trodde på min kostomläggning och sånt. Men hon respekterade mig och mina åsikter och tankar.
Respekt är väl ändå det minsta man kan få från en läkare när man genomgått så tuffa cancerbehandlingar som du gjort.

vården är ojämlik

2 kommentarer / Av / 2016-07-05

LÄS

Vi MÅSTE prata om det som gör ont, skaver, är skämmigt. Vi MÅSTE. Jag säger det varje gång jag har en knipworkshop. För det är så vi kan få förändring. Vi måste ta den platsen. Begära den rätten.

Läs Aftonbladets serie om trasiga underliv. LÄS och bli arg.

Någon mejlade mig och skrev att jag tycker synd om mig själv och jag söker bara bekräftelse. Ja, jag tycker synd om mig själv då och då. Jag vältrar mig i självömkan, men jag reser mig gång på gång. Det kallas sorgearbete. Jag kan inte svara på hur lång tid det tar, men jag tänker ta mig den rätten att sörja det som hänt mig. Men jag begär inte att någon ska tycka synd om mig.

Och JA, jag söker bekräftelse. Jag vill gärna bli sedd och bekräftad för saker jag gjort eller gör. Men det är inte bekräftelsen som driver mig.
Jag drivs av att vilja göra förändring.
Jag drivs av kunna göra förändring.
Jag är glad och tacksam för att jag har en plattform dit många kvinnor (och en del män) kommer. Att ni köper mina böcker, kommer på mina workshops och jag kan få väva in feminism och kampanda i yogan…

Jag är så väldigt mycket en journalist i grunden.
Om någon kan se en liten röd tråd i allt jag gör, så kommer ni att se.

En sak jag gång på gång försöker ingjuta i varenda ung tjej och mogen kvinna/tant, som kommer på mina kurser det är att INGEN ska säga till dig att det är normalt att ha ont. Efter att ha varit flera år i vårdsvängen vet jag. Jag är expert på mig, du är expert på dig. Byt läkare, gynekolog, sköterska eller vad fassiken det är du har framför dig som säger att du ska gå hem med smärta. Man får det. Man kan det. Det kallas second opinion. Anmäl dumma läkare, gynekologer. Mejla till deras chefer. Stå upp för dig. Ta med någon till undersökningen om du vet att de kommer ”köra” över dig. Fy, fan jag blir så arg.

Jag är så trött på att kvinnors smärta inte tas på allvar. Så jävla trött på att man ska behöva vara rädd för att överleva en förlossning, kanske så rädd att man inte vill ha barn eller begär kejsarsnitt. Trött på att de stänger ner förlossningsavdelningar och att barnmorskor skolar om sig eftersom de inte klarar att jobbiga i den stressade miljön.

Hur tystar man kvinnor? Jo, genom att säga att det som de upplever som ett problem är normalt. Och kanske för att de vet att man är trött efter en förlossning. Man har också fullt upp med att vara mamma, vem orkar kämpa och protestera över det som hänt en just då? Man åker hem från förlossningen djupt tacksam för att man fick ut ungen. Men att det var på bekostnad av en själv den tanken vågar man inte ens tänka, eftersom vårdpersonalen sa att det var normalt. Om män hade fött barn hade förutsättningarna varit annorlunda. Fy, fan vad orättvist det är.

LÄS den här DEBATTARTIKELN av nätverket Våga vägra förlossningsskador

almedalen & paneldebatt

3 kommentarer / Av / 2016-07-03

bild334

Bildtext: Här är jag efter sex cellgiftsbehandlingar och 3 herceptinbehandlingar. Skulle ta 17, men det slutade med 11 eftersom jag fick hjärtsvikt av behandlingen. Den här bilden är tagen dagen efter att mitt högerbröst och lymfkörtlar i armhålan opererats bort. Ett alldeles utarmat vårdpaket.

Hur tänker ni om det här? LÄS HÄR: Den integrativa vården
Hur tänker ni om den integrativa vården?

Innan jag fick cancer hade jag inte så mycket tankar om vården. Hur den sköttes, eller några som helst tankar om läkemedelsindustrin, eller fel medicineringar och kanske avsaknaden av att som patient bli informerad om biverkningar av både behandlingar och medicinering. Jag tänkte inte på det. Jag förstod inte. Men erfarenhet skapar kunskap, så är det. Även trista erfarenheter. Så nu efter fyra års harvande med efterskalv, dvs biverkningar av läkemedel och behandlingar har mina något naiva tankar om hur det blir när man blir sjuk ändrats. jag har nog alltid tänkt att den där vita rocken vet bäst, till och med om det som är jag.

Idag är jag inte så säker på det. Även om jag är supertacksam för den vård och omvårdnad jag fått, men mitt mål är att det kan alltid bli bättre. Jag kan bli bättre. Jag kan må bättre. Och jag drivs av tanken att kunna integrera de bästa alternativen och hitta vård som inte ger biverkningar. Borde inte det vara högsta prioritet?

Efter att i fyra år lagt ut säkert mer än 100 000 kr på alternativ vård som akupunktur, iscador, lymfmassage, kosttillskott, hypnosterapi etc för att ta hand om de biverkningar som min kropp utsatts för efter cancerbehandlingen. Tyvärr existerar knappt eftervård inom sjukvården så den här frågan känns superviktig. Onsdag 6 juli ska jag sitta i en paneldebatt i egenskap av att ha varit i vårdens händer. Jag hoppas mina tankar om hur viktigt det är med integrativ vård och hur mycket skillnad det kan göra också när man är under behandling. Vilka frågor tycker du är viktiga?

_V1A9959-1
Bildtext: det här är nog den vackraste bild som tagit på mig. Titta på mitt uttryck i ansiktet. Bilden är tagen efter min andra vistelse på Vidarkliniken. Lugnet som infann sig efter deras fantastiska behandlingar gav mig ett inre lugn och en stark känsla av att det här kommer jag att klara.

En kompis skickade mig den här vackra filmen. Bilder på vatten. Och om vatten ser ut så här när man tittar på det mikroskopiskt, hur ser inte vi ut? Vi är så mycket vatten. Att allt är viktigt och att man kan inte bara punktmarkera, eftersom också kroppen är ett flöde precis som vatten är ett flöde

nyfiken på mig själv

4 kommentarer / Av / 2016-06-29

9789113073545_200x_ett-stressfritt-liv_haftad

det tog lång tid för mig att förstå mig själv. Och än har jag väl inte gjort det helt. det kommer hela tiden nya situationer, nya utmaningar.
Men kanske var det också för att jag la så mycket energi på att förstå andra och hur de tänkte och tyckte.
Men sen började jag bli nyfiken på mig själv. Jag började gå på skattjakt i mitt inre.
Jag har verkligen inte hittat hela vägen hem till mig själv, men jag har gjort den hemvändande inre resan. Jag har fattat att man inte kan fly från sig själv, eller jag har slutat fly.
Nu försöker jag jag förstå. Acceptera.
Stanna upp. Våga se.
Det är inte alltid kul att se sin egen baksida. Det där man försökte dölja. Det man inte förstod. Det där man trodde att ingen skulle gilla, eftersom man själv gjorde allt man kunde för att dölja det.
Jag har okejat det där.
En människa är en människa, det vill säga vi har vår fel och våra brister. Men de flesta försöker vara schyssta, göra bra saker. Vilja bra helt enkelt.
Jag är inte heller satt på denna jord för att vara till lags.
Men en sak jag vet Stress har aldrig gjort mig till en bättre människa. Aldrig gjort att jag tagit de bästa besluten, men det fanns en tid när jag gick igång på mig själv när jag levde i stress. Jag kände mig viktig. Som en person man räknade med. En som kan hålla många bollar i luften och samtidigt le med munnen. Jag trodde det var så man skulle vara. Alla andra framgångsrika verkade ju vara så. Jag tittade och härmade.
Men idag vet jag.
Stress är min stora utmaning. Min varjedaguppgift. Stress är som ett knark som gör att hålen i mig själv skyms. Men även om de inte syns, så finns de. Jag känner dem. Ett stressfritt liv är något jag måste välja varje dag. För att jag har så lätt att gå i spinn. Så lätt att trilla dig och känna mig viktig. Men det har aldrig betytt att jag mått bra. För idag vet jag att jag mår bättre om mitt liv inte är stressigt. Jag tar bättre beslut. Jag blir bättre och jag mår bättre. Att veta vad som får mig att må bra, att ta hand om mig och vattna mig själv som om jag vore den där vackra blomman. I min egen trädgård. Varje dag.
Liksom stärka mig själv. För att jag ska kunna klara de där utmaningarna som livet för med sig. Livet är inte bara att välja glädje. Det går inte. För livet pockar på med sina sorger och katastrofer. Jag tror det handlar om att vara så pass ”stark” och ”stadig” att man klarar de där stormarna. och stress utarmar även den starkaste krigaren. Och att kunna hitta glädje också i de svåraste stunder.
Eller vad tror du?

I oktober-november kommer min nästa bok Et stressfritt liv ut på Norstedts. Längtar.

P.s om du vill yoga med mig, träffa mig, gå på knipworkshop, åka på yogaretreat med mig, kolla min hemsida och fliken Kurser och events som du hittar HÄR Jag hoppas vi ses. d.s

var och när är du gjord?

1 kommentar / Av / 2016-06-27

Igår la jag upp det här på MITT INSTAGRAMKONTO

IMG_8376

På den här här bilden är jag kanske tre år. Jag bodde mina fyra första år i Moskva med min familj. Min pappa var utrikeskorrespondent där i 8,5 år. När man läser psykologiböcker om barns uppväxt, så står det alltid att de fyra första åren är så oerhört viktiga. Att man präglas av dem.
Jag är säker på att jag präglats av de här åren både på gott och på ont.

Inom ayurvedan räknar man också befruktningsögonblicket. Och vilken kvalitet det var på ens föräldrar i det ögonblicket. Tiden i magen sägs också vara viktig. Hur var föräldrarnas relation? Hur mådde mamman? Hur var miljön? Ja, allt sånt där som kan bidra till känslor man går runt och bär på, men kanske inte riktigt förstår. Om man börjar luska i hur livet var runt omkring ens födelse ja, kanske får man svar. Kanske kan man börja förstå sig själv lite mer.
Och kanske kan man börja förstå sina föräldrar. Varför saker och ting blev som de blev.
Jag tänker att alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag har upptäckt att det blir lättare att tänka så. För det är tungt och krävande och kvävande att bära på bitterhet och hat, eller ledsenhet för länge och för mycket över något som inte blev så bra.
Det är kanske det som är själva gåvan med livet och i livet? Att kunna släppa. Att vi också faktiskt tilldelas möjligheten att kunna rensa för att ge plats för mer glädje.
Men samtidigt tror jag på att utforska, på att ta reda på att vara lite detektiv i sitt eget liv. Att sanningar och vetskap ska upp på bordet. Och så när man vet, ja då kan man släppa och gå vidare.
Jag höll på att dö när jag föddes. Bara det är ju lite intressant.
Ock om man är gjord i månaden november 1963 och man är made in Moscow, made in Russia.
Vad betyder det tro?
Jag tänker att jag har en rysk själ. När jag var liten växte jag upp med hembiträde. Det låter tjusigt och det var det ju så klart. Men man var tvungen att ha ett hembiträde på den tiden. Förmodligen var hon någon form av agent som informerade om våra förehavanden. Men jag tänker att hon sjöng vaggvisor för mig på ryska. Världens vackraste språk.

När och var är du gjord?

Fick så många svar på fråga på instagram, så jag tänker jag fortsätter här på bloggen.

Så när och var är du gjord?

Men först, här är några som svarat. Gå in på mitt instagram och kolla de andra. Och kommentera gärna här.

”Nån gång februari/mars i Bulgarien, vid Svartahavskusten. Nu bor jag i Sverige, instruerar viryayoga o pratar tolv språk!”

”Made in Finland men vet inte var/hur”

”Misstänker att jag är gjord i Sollentuna.”

”Made in sthlm maj 1968 norsk mamma & svensk pappa… första 4 år i sthlm, nästa 41 i Norge. Hemma igen, återförenat med kärleken. Efter letat i hela mitt liv, blev sjukdomen ME min räddning. Det ledde mig till yoga och yogan ledde mig till Indien, till en ny karriär och till Eskilstuna. Jag förlorade allt, dog och fick allt och jag vet i dag att mina rötter drog mig genom himmel, hav, sol och måne, elden och leran med hull och hår tillbaka dit jag hör hemma, hos kärleken… Tacksam för frågan, Namaste!”

”På julafton i sverige”

”Ja troligen i sköterskebostäderna på Sabbatsbergs sjukhus eller på annan plats i Stockholm i oktober månad 1962”

”I Fredhäll, Stockholm, i slutet av maj efter min far varit på världens första Bioteknikkonferens i Rom! Lite lustigt då jag är Nordens andra doktor i Bioteknik, inriktning Immunologi… Men född i Lund o första två år i Skåne, som är mitt hemma. Bra fråga Karin!”

att salta & sockra en historia

Lämna en kommentar / Av / 2016-06-26

Undra hur det började? Hur orkar man hålla liv i en lögn? JOSEPH HIRT läs HÄR har ljugit om att han var fånge i Auschwitz i 70 år.
Fantiserar över hur han det började. Tänker att Joseph kanske satt på en middag. Andra världskriget var avslutat. I en sorts vrede över vad som hänt många av sina landsmän saltar Joseph historien för att göra den mer kraftfull, för att ”sanningen” skulle fram. Nu är det ju inte en liten historia som behövde saltas. Idag vet vi hur fruktansvärd nazismen och folkmorden under andra världskriget var.
Men om vi håller oss till att berätta en historia Och hur man gör en historia bra?
Man saltar och sockrar den.
Men just den här fruktansvärda historien kommer förhoppningsvis aldrig att glömmas, även om man idag undrar just över det. Hur vi fortsätter att göra om misstag.

Men hur blev Josephs lögn så stor? Så stor att han reste runt och höll föredrag. Men någon synade honom. Någon tyckte att lögnen inte höll. Och nu 70 år senare tar han tillbaka sin historia, en lögn han levt med som måste typ ha blivit en sanning för honom.

Jag vet inget om Joseph och vad som gjorde att han fortsatte att salta historien och berätta historien utifrån sig själv?

Jag tänker ofta på det här med lögn. Att man lever i sin egen lögn. Eller kanske påhittade sanning. Man kanske fastnat i en känsla av att känna sig övergiven, utsatt och man har helt enkelt fastnat och har svårt att ta sig upp och ur. Att en händelse kan uppfattas på olika sätt av de olika inblandade. Vad är då sanning och vad är då lögn?
Som hur det varit i en familj. De olika familjemedlemmarna ”väljer” sina tillvägagångssätt för att bekräfta, eller mörka, eller dölja, eller sprida eller ta avstånd i från en händelse. En tragedi, ett trauma eller bara en helt vanlig uppväxt.

Det jag uppfattar är kanske inte samma som min syster, eller bror. Eller mina föräldrars. Vi hade kanske olika åldrar, världen upplevs ju olika om man är 4 år eller 14. Vi har olika förutsättningar, olika vinklar helt enkelt. Men situationen fastnade och berättas på olika sätt. Vad är sanning och vad är lögn. Kan man fastna i sin egen lögn. I sitt eget ältande? Är det det som är bitterhet, att inte kunna släppa sin egen sanning och istället ställa sig utanför och se det från en annan vinkel.

Jag tänker att det måste vara så fruktansvärt skönt att efter 70 år få släppa den där lögnen. Och att det ändå är rätt modigt att våga säga. Jag ljög. De flesta klamrar fast vid lögnen, vad den än må vara. För det är bättre än att stå med rumpan bar. Eller vad tänker ni?

glad midsommar och solsäkra din höst&vinter

Lämna en kommentar / Av / 2016-06-24

_MG_4431

Glad midsommar, eller heter det trevlig midsommar. Äh, spela roll. Var ni än är så hoppas jag den är så härlig, mysig, lättsam, ingen alls, eller helt traditionsenlig, ja, precis som du önskar. För det är ju det som är så härligt. Man får göra som man vill.
Om man har lust att dricka påskmust på midsommar, eller slappa framför teven, så går det bra. Tänk vad skönt det är.Så skönt att vara vuxen och få göra som man vill.
Vi är på Björkö och här regnar det.
Igår badade jag. Mitt första dopp i den svenska sommaren. Det var fullständigt iskallt. Men det är alltid så härligt när man doppat sig.

Bilden är från när jag och Anneli var i Indien och fotograferade för boken YOGA – FYSISK & SJÄLSLIG DETOX. Ni vet väl att ni kan följa med mig till Indien i höst/vinter? Garanterat soligt… Det blir två härliga resor.

18 – 26 NOVEMBER HATHAYOGA & AYURVEDA I KERALA

28 NOVEMBER – 5 DECEMBER ASHTANGAYOGARETREAT I GOA

1 – 8 OKTOBER Och om man inte vill åka till Indien så följ med mig och tidningen Hälsa till Mallorca. HATHAYOGA på Mallorca

Och om du vill teckna upp dig på en knipworkshop eller gå en yogakurs med mig, så håll koll på min hemsida SOM DU HITTAR HÄR

Hör mina tankar om yoga, sex, cancer, knip och döden i podden YOGISKT som du hittar här Hoppas du gillar.

kreativiteten utbildas ur oss

2 kommentarer / Av / 2016-06-21

Du måste se det här. Sen pratar vi.

yoga m karolina 4

Idag för fyra år sedan fick jag den där cancerdiagnosen. Men det var också dagen då min transformation började. Då jag började lyssna mer inåt, till den där kreativa ådran. Till hon som inte kunde sitta still. Och som alltid blev utslängd från klassrummet. Hon som hade så mycket energi, som älskade att dansa, springa fort, måla och snickra. Hon som bubblade över. Hon som vaknade sju på helgerna och satt som på nålar till man kunde få ringa sin kompis. Hon Som hatade skolan. Jag har börjat lyssna mer på henne nu. Hon är nämligen mycket roligare att vara med. Men hon har hittat ett uttryck. Hon hittade yogan för tjugo år sedan.

Idag är också internationella yogadagen. God yogadag till er alla.

guru jones