Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Visa mig hur du sover och jag ska säga vem du är…

Jag tycker det är så fruktansvärt kul att nån i min närhet fotar mig när jag helt tappat konceptet. Jag ser ju heeelt galen ut.
Men det finns en sak jag är bra på och det är att somna var som helst och uppenbart hursomhelst.

Det stod i mitt horoskop häromdagen att det var så oerhört viktigt att jag det här dagarna runt första augusti verkligen skulle tillfället i akt att vila. Som ni ser tog jag denna horoskopmänska på orden. Som jag har däckat. Oftast innan klockan nio på kvällen. Och jag kan lova er att det var ingen alkohol inblandad.

Jag är känslig. Ibland känsligare än annars. Alltså vissa dagar. Därför är det toppen för mig att vara i ett gult hus på landet utan en massa saker som händer runt omkring mig. Att bara vara. Låter så oerhört larvigt, jag vet. Men vid det här laget har jag börjat fatta hur jag funkar. Jag behöver vila, vila, vila. Jag har så lätt att gå i spinn, därför är det så skönt att typ kratta löv och sen vila. Ni vet om man gör en kraftansträngning, så går man inte på nästa ansträngning utan istället sätter man sig ner och pustar ut en liten stund.
Det är sånt jag lär mig.
To do listor är bra, men det är så lätt hänt att man tänker att man ska beta av det ena efter det andra för att man sen ska kunna vila, ta semester eller vad det nu är. Jag behöver en to do lista som säger: Vila. Ta en paus. Dags för rast. Siesta. Se så, upp med benen mot väggen osv

Landetlivet passar mig. Här kan man inte göra som i stan att man börjar dagen med ett möte, sedan springer man i väg till nästa, helst innan lunch. På lunchen har man så klart ett lunchmöte och eftermiddagen fortsätter i samma fart. Ibland får jag panik när jag ser min kalender. Idag vet jag. Max två möten om dagen annars blir det kaos. Och jag måste ge plats för vila. Bästa dagarna är tomma dagar utan möten. Då när jag kan plocka med mig datorn i min Kånken och så går jag hela den vackra vägen från mitt hem till Hornsgatspuckeln. Där min fina lokal ligger. Och där finns Anneli, världens bästa kollega och vi börjar med att dricka en kopp kaffe och så pratar vi. Ja, jag dricker kaffe och ja, jag vet att det försurar. Men vi kommer till det.

Det är så mycket om mig själv som jag lärt mig sen jag fick cancer. Men kanske allra främst. Att välja bort. Säga nej. Jag är också rädd för stress. Det var jag inte förr i tiden. Då när jag trodde att stress typ var ett framgångsrecept. Så mycket som jag stressat i mitt liv.

Ibland läser jag statusrader från friska människor som lägger upp den ena klokskapen efter den andra om hur man inte ska få cancer. Min känsliga sida går igång, även fast jag är på landet. Ät inte mat som försurar så slipper du cancer. Jag vet att människor menar väl. Men vem säger ”Ryck upp dig” till en person som är diagnosticerad deprimerad? Det är ju inte så enkelt som att säga att det var kaffedrickandet eller sockerintaget som gav mig cancer. Det är så många saker sammantaget. Jag skulle önska att det var så enkelt. Vad enkelt det skulle vara.

I dagarna började de nya rotavdragen att gälla. Tänk att vi kan få dra av trädfällningshjälp, men fortfarande inte välja alternativ vård. Att göra en livsstilsförändring kräver ju att man måste kapa av det där man behöver förändra men många behöver hjälp.
Varför kan vi inte få ett botavdrag, vi som får diagnoser som cancer till exempel?
Varför är vi hänvisade till den enda vård som finns? Cellgifter, strålning, antihormoner, operationer, tung medicinering behandlingar som ger oss biverkningar som ibland är så svåra att leva med?
Om cancern kommer tillbaka. Jag vet inte vad jag skulle välja att göra. Men jag skulle önska att jag hade mer valmöjlighet. Att jag kunde välja. Och jag skulle önska att alla de där pengarna jag lägger på alternativa behandlingar för att må bra och för att lugna ner biverkningarna efter alla cancerbehandlingar i min kropp, att de pengarna istället kunde hamna på ett konto som jag kunde använda till nåt annat. Typ en överraskningsresa till Hawaii? Jag kan tycka det är så konstigt att man får städning, flytthjälp, trädfällning etc subventionerat men till exempel tandvård är fortfarande en klassfråga. Jag är så tacksam att jag har bra tänder, att jag sällan har problem med dem. Och har jag brukar jag laga mina tänder när jag är på en jobbresa i Indien. Men är det inte absurt? Jag vet människor som går runt med ont i tänderna för att de inte har råd att laga tandjäveln. Som en ensamstående trebarnsmamma jag intervjuade en gång. Hon gick runt med ett stort hål i tandraden. Hon hade inte råd, för om hon lagade sin tand så skulle inte hon och barnen kunna göra nåt på semestern.

När jag skulle ta mitt första cellgift var det meningen att min man skulle följa med. Men när vi vaknade på morgonen hade han så ont i sin tand, som han förmodligen hade legat och gnisslat med på nätterna sedan vi fick beskedet om cancern i min kropp. Medan jag åkte in för att först operera in min port-a-cath då åkte han till tandakuten. Att vara den som står bredvid. Att vara den där trygga punkten det tar på krafterna och det tär på plånboken. Cancer kostar, så är det. Jag skulle önska att vi hade kunnat göra några bot/rotavdrag för allt vi lagt ut för alla biverkningar som den där jävla cancern orsakat mig och min familj. Men nu är det inte så. Man får helt enkelt vara glad för det lilla. och vet ni jag blev det. För vi har två jättejättehöga stora träd på tomten som måste kapas. Nu har vi råd med det.

Vid det här laget vet ni mina tankar om Cancerfonden. Känns alltid skönt när någon annan skrivit om hur de borde tänka.

LÄS KERSTINS UPPMANING TILL CANCERFONDEN

God morgon.

Idag vill jag tacka juli månad, denna vackra månad som i år gett så ofantligt mycket. Sol. regn, åska och skyfall. Fest och vila. Långa skogspromenader och kantarellplock. Hallon och vinbär i överflöd och dignande äppelträd som lovar gott för hösten. Tack fina juli, jag saknar dig redan men vi ses nästa år igen.

Idag är det första augusti. Pers namnsdag. Grattis Per. I morgon den andra augusti är det min namnsdag. Då firar vi Karin. Ni kan väl försöka komma ihåg det…

Hade jag varit i Grekland nu så hade jag denna morgon hälsats glatt med: god morgon, god dag, god måndag, god vecka, god månad och så vidare i all oändlighet. För det finns alltid något att hälsa. Alltid något att fira. Härute i Roslagen hälsar jag på alla som jag passerar. På tjejerna i affären. Om någon stannar till utanför huset. På min promenad. Mer sånt tycker jag. Det är trevligt. Mer sånt i Sverige. Välkomna. Heja mer.

Och vad kan väl vara bättre än att börja morgonen med en solhälsning. Den här bilden kommer från min senaste bok YOGA – FYSISK & SJÄLSLIG DETOX som du hittar här

Och följ mig på instagram där jag heter karinbjones och som du hittar HÄR Där är jag mycket flitigare än på bloggen så här i semesterlunken.

Bildtext: från Yoga – fysisk och själslig detox, min senaste bok. Du har väl den? HÄR HITTAR DU DEN

Jag ser så fram emot mina två yogaresor i november-december. Kom med. Vi kommer att få så mysigt. Jag älskar att resa den månaden, innan julen. Boosta sol och värme när det är som mörkast i Sverige. Bara vetskapen att jag ska få gå runt med flipflop i november gör den annalkande vintern lättare att stå ut med.

Den första yogaresan går till Kerala 18-26/11 nu i år. Den passar både dig som är nybörjare och du som har mer vana. Vi gör hathayoga på en resort där vi kommer att få ayurvediska behandlingar. Vi kommer också göra andningsövningar och meditation och förhoppningsvis får ni med er yogan som ett redskap ni kan använda när ni är tillbaka i vardagen. Jag ser så fram emot den här resan. Dels att jag får återvända till Kerala, men också att få uppleva det med er. HÄR HITTAR DU INFO O ANMÄLER DIG</a>

Ända sedan första gången jag åkte till Indien så har Indien hittat in i mig, snirklat sig in. Jag har skrivit det förr men det känns som att Indien ser och tar fram barnet i dig. Man hittar tillbaka till sin barnsliga sida. Jag vet inte men så känner jag. Därför ska det bli så kul att få visa dig och också uppleva Indien med dig. Guida dig i yoga och här i Kerala njuta av ayurvediska behandlingar tillsammans.

Andra resan är ett ashtangayogretreat på stranden i Goa 28/11-5/12 HÄR HITTAR DU INFO Några av tjejerna som var med på förra årets resa har anmält sig igen. Så mysigt var det. På den här resan kan det vara bra om du har lite erfarenhet, att du provat på ashtangayoga. Jag reser regelbundet till Goa, så vi kommer alldeles säkert lägga in någon spontanutflykt.

Här guidade jag förra årets deltagare i en meditation. Hela tiden ackompanjerade till vågorna. Jag lovar att det är en plats som det är lätt att landa på. Hitta lugnet och njuta av sol och bad och yoga.

Den här bilden la en yogakompis upp för ett par veckor sedan. Den är genialisk tycker jag. Vill ha en sån tshirt.

När yogamänskor gör fel, får man ofta höra ”men, herregud hon/han är ju en yogi”. Eller ”det där var inte särskilt yogiskt”. När jag började med yoga och blev mer ”insyltad” i den yogiska världen blev jag så fascinerad, och faktiskt ibland lite chockad över hur det kunde låta. Hur yogalärare kunde prata om sina elever, och ofta kanske just poängtera MINA elever. Krig och skitsnack mellan yogastudiorna, märkliga situationer, baktalande, intrigerande, konstiga förbud. Så mycket märkligt och ändå har jag jobbat i mediabranschen och på tv. Där liksom drama är själva grogrunden. Eller det där lät konstigt. Men folk är vana att programledare och hajpade personer blir höga på sig själva. Alla har också varit med och sett att efter uppgång kommer fall. Det skapar i bästa fall en sorts ödmjukhet för yrket och för att man är del av ett sammanhang. En del har med sig det från början, andra är tvungna att göra den där resan. Sticker man ut hakan får man både ris och ros. Jag började som praktikant. Var hon som höll i kaffekassan, hon som fick göra allt det där som ingen annan ville göra. Jag jobbade mig upp. Och jag jobbade med både manliga och kvinnliga programledardivor. Jag blev själv programledare. Men där var det liksom mer okej. Kanske för att det inte var inlindat i den där yogiska snällheten. Att yogamänskor anses vara så snälla, empatiska, nästan inte jordiska. Utan hierarkin var mer tydlig på tv. Och jag hatar hierarki, men den osynliga den är värst. I yogavärlden är liksom hierarkin osynlig, tills den överträds.

Det är ju nåt med uppmärksamheten som man får när man blir yogalärare. Till slut kanske man tror på bilden som andra gärna vill tillskriva en. Vad förväntar vi oss av en yogalärare? Nog förväntar vi oss mer än vi kanske gör med en Friskis och svettisledare? Vi förväntar oss en god människa. En människa utan några fel och brister. En helt klar människa. Men vem är det?
Livet är inte enkelt och vi har ofta mycket att deala med. Även vi yogalärare. Vi dealar ju med samma saker som alla andra. Och många har tyngre problem i bagaget som de försöker deala med med hjälp av yogan. Men nu är det ju inte så att yoga och meditation hjälper mot allt. Vissa saker måste man ta i terapi. Borde vara en självklarhet att människor som jobbar med människor på det sätt som man gör i yogan också gick i terapi. Självrannsakan.

Så min uppmaning är väl att inte sätta någon på en piedestal. Aldrig tro att det finns övermänniskor. Aldrig tro att hon eller han med den skitsnygga ”yogakroppen” är bättre än du. Eller att en yogamänniska som kan göra de allra svåraste ställningarna är den mer upplysta. Det kan vara så, men det behöver inte vara så.

Kanske är det så att vi yogalärare faktiskt har mer att deala med än ni som ”bara” går och tar en yogaklass. Vad vet jag. Men en sak jag vet och en sak jag inte vill. Sätt inte mig på en piedestal. Jag har inte alla svaren. Jag gör så många fel. Jag försöker, men ibland snurrar jag till det. Jag blir stressad och tar dåliga beslut. Så då var det sagt. Dagens blogginlägg föddes ur det här:

Yogadrama LÄS HÄR

En sorglig historia. Väldigt sorglig. En del människor går under av den bild som vi visar utåt. Även hon med de fina kläderna och de tjusiga huset bär på en sorg, eller något drama. Han med magrutorna har också sina historier, sitt bagage som är tyngre att bära än de där hantlarna på 15 kg vardera. Vi har alla nåt att jobba med. Små eller stora sår.

Yogadramat finns nog i oss alla. Kanske handlar det om att se sina svagheter och sina brister. Inte rymma från dem. Eller döva dem med alkohol, sex och knark. Utmaningen är kanske att se också sin egen baksida och jobba med den.

I morse såg jag den här dikten på Alex Schulmans instagram. Den är fantastiskt sorglig, om man kan skriva så. Men herregud hela världen har ont. Hela världen.

Igår när jag tittade på ett avsnitt med dr Phil så tog de upp om bäckenbottenträning. De visade sig att i Usa är siffrorna att 40 procent av alla kvinnor har någon form av inkontinensproblematik. Tyvärr är ju siffrorna detsamma i Sverige. Så tråkigt, så onödigt på nåt sätt.
Och ja, jag vet en del tjejer som genomgått förlossningar och som har förlossningsskador ska i första hand inte göra knipträning, men flera av oss andra behöver påminna oss om den viktiga muskeln. Så att den inte förslappas. För det vill vi inte.
När man gör knipträning så får man en massa härliga biverkningar förutom att man kan minska och mildra sina inkontinesproblem. Men man får plattare mage, mindre ont i ryggen, man kan lindra och motverka livmoderframfall, bäckenbottenuppluckring, bättre hållning, tajtare slida, intensivare orgasmer, roligare sexliv och en del tjejer kan knipa sig till orgasm.
En hel del härliga biverkningar va?

Så då tänker jag att ni mellan roseglasen och de ljuvliga sommarbaden ändå kan passa på att KNIPA Här hittar du en massa träningsfilmer

Bildtext: så mycket kraft det finns i våra underliv.

Och det knip vi tjejer kanske allra främst slarvar med är ofta Snabbhetsknipet. Så vad sägs om några minuters varje dagträning resten av sommaren?

https://www.youtube.com/watch?v=nWVyDVCZBLA

Och gå in Lights by Tenas hemsida och kolla mina knipfilmer om ni vill lära er grunderna till att hitta knipet och göra övningar som stärker och tajtar till slidan.

Och vill du träffa mig live och gå på någon av mina knipworkshops, gå då in på min hemsida HÄR och kolla under events. Jag kommer att i höst ha knipworkshops i Strängnäs, Viken, Sundbyberg, Uppsala bland annat. Jag hoppas vi ses.

Och du har väl inte missat min KNIP för bättre hälsa som kom ut 2013, och som trycks upp igen och igen. Och vad ska jag säga, bäckenbottenträning är viktigt för oss tjejer.

Och när alla andra letar pokemon varför inte utforska din insida med lite tv-spelande med muffen? LÄS MITT GAMlA BLOGGINLÄGG HÄR

när en telefon var just en telefon.
Man kunde bara bli nådd när man var hemma.
Då förstod man inte hur bra det var. Eller vad säger ni?

LÄS DET HÄR OM APPLE

Egentligen är det ju inte bara det här med den överdrivna konsumtionen som är så tröttsamt och ledsamt.Att en mobiltelefon är uttjänt efter ett år och man tvingas byta upp sig, fast ens avtal var på två år med mobilföretaget. Mobiltelefonen har blivit nån sorts bihang, som hänger med oss vart vi än går. En del tar med den in på toan och där får man sitta och lyssna på strilande och ploppande från någon som liksom är effektiv precis hela tiden.

Jag är likadan. Inte att jag tar med telefonen på toan just, men jag kan lätt hamna i det där effektiva. Och visst är det i bland bra att man ständigt kan bli nådd. Som när man hade tonårsbarn och grejer hände. Eller när man får motorstopp mitt i natten eller behöver svara på ett viktigt samtal fast man är på en liten ö i Indonesien. Typ.

Och jag märker hur lätt irriterad jag blir på min mamma som ringer tio gånger efter varandra om man inte svarar, som om hon inte vill förstå att jag ser att hon ringt på min display och jag ringer upp när jag kan. Eller att hon inte lärt sig att smsa. Eller när hon inte svarar på flera timmar, för att de ju inte är hemma…

Det här med mobiltelefonen är så dubbelt. För visst gillar man grejer som har många funktioner, för man slipper ha klocka och kamera och stegräknare och almanacka och allt det där man annars bär med sig i sin handväska. Allt-i-ett är ju så smart.

Men de där två veckorna i julas när jag la undan telefonen och införde datatid. Kan mycket väl ha varit ett av mina bättre val.
Då planerades också en stor del av min kommande bok ETT STRESSFRITT LIV . Som faktiskt precis i detta nu formges för fullt. Jag hoppas ni kommer gilla den. Jag ser så fram emot boksläpp

läs det HÄR Våga varva ner

Den här bilden togs i augusti-september 2014 utanför Vidarkliniken. Jag hade varit patient på Vidarkliniken i nästan tre veckor. Min fotografkollega Anneli kom och hälsade på och vi gick runt i de fantastiska omgivningarna. Helt hänförda över allt det vackra. Omgivningarna. Naturen.

Jag roar mig med att leta hus på hemnet. Drömma lite om att bo där. Jag drömmer om många platser. Jag älskar Björkö. Jag älskar Gotland. Jag älskar Mallorca och jag har verkligen lärt mig att älska Järna.
Ju äldre jag blir märker jag att det är lugnet jag älskar.
Platser där det finns möjlighet att hitta ro.
Jag tycker om mig själv bättre när jag liksom impregnerats av den där lugna känslan.
Den finns inte naturligt i mig. Kanske var det därför som yogan blev så viktig för mig. För att yogan lär mig om tålamod. Tvingar mig att vara i min kropp, landa. Ibland upplever jag att mitt blod flyter ivrigt nästan rastlöst i min kropp. Som om det eldar på tankarna, eller om det är tvärtom. Jag behöver hela tiden stanna upp. Vänta in. Det är min stora stora utmaning. Vilken är din?
Samtidigt som jag då och då älskar att go with the flow. Vara vild. Göra vad som helst. Hoppa högt och långt. Springa fort, eller ta trapporna i sjumilasteg (fast mina ben är korta). Jag läser ut boken raskt, eller inte alls. Men det där ivriga, kvicka det finns redan där och kan lätt gå från charmigt galet, till ja, faktiskt galet.
Balans.
Hela tiden balans.
Att bara ligga och titta upp i taket, eller räkna molnen. Eller hitta formationer bland molnen, då när jag hamnar där. Jag älskar det.
Men det kräver också att jag lägger tid på att landa.
Det som hänt sedan jag fick diagnosen cancer är att jag idag blir rädd för stress. Jag blir rädd för ilska och ledsenhet. Jag blir rädd för de där känslorna som man inte vill ska stanna i bröstet. Jag är rädd att de ska ta fäste i min kropp och utvecklas till sånt jag inte vill ha i min kropp. Det där är lite svårt att förklara och jag har inte heller någon lust att någon, inte heller jag själv ska känna någon sorts skuld för att man känner saker. Oroar sig.
Och jag vet egentligen inte hur jag ska förklara det.
Men det är så det är.
Jag är rädd för att oroa mig. Jag vill inte kapsla in känslor.

En del av bilderna hamnade i 21 DAGAR TILL ETT LÄTTARE OCH FRISKARE LIV

Du har väl inte missat den? Den kom ut förra året och är proppfull med härliga recept och övningar. Å vad gullig jag är med mitt lockiga korta hår. Visst får man säga sånt högt?

Och förresten, du har väl inte missat mina härliga resor. Paxa en plats.

HÄR HITTAR DU INFO OM ashtangayoga i GOA-RETREATET

HÄR HITTAR DU INFO OM hathayoga & Ayurveda i Kerala

Båda blir supersuperhärliga.

Vi ses väl på någon yogamatta framöver?

Om shanti, shanti, shanti

Mvh Guru Jones (obs obs jag skämtar jag ser mig inte som en guru, men jag tycker den här bilden är så rolig. Och lite gullig faktiskt. En gång i tiden var jag lite lik min guru.)

visste ni att om jag tipsar om att ni ska äta gurkmeja, så är det inga problem. Hade jag däremot gjort det i egenskap av att vara läkare hade jag förlorat min läkarlicens om någon anmält mig vill säga.
Det förklarar ju varför läkare man träffar inte ens kan tipsa om saker, mat, kosttillskott eller liknande som inte är vetenskapligt bevisat. Fy fan, vad jag skulle känt mig bakbunden om jag var läkare.Därför blir den här sajten så viktig. Läkare för framtiden LÄS HÄR</a>

lite om evidens LÄS

och så läser du det HÄR:Paracetamol hade inte godkänts idag

Vi som helst väljer alternativa vägar, nåt annat än läkemedel. Vi ställs hela tiden mot väggen med argument som att hälsobranschen som man då gärna buntar ihop med allt som är alternativt i, ja att det är en bunt profitörer som skor sig på människors rädsla för att bli sjuka eller vad nu argumenten är. Så kan det säkert vara i vissa fall.
Syna gärna hälsobranschen men vi kan väl passa på att syna läkemedelsbranschen också?

Ja, det var morgonens tankar. Snart ska jag svida om och sätta på mig yogakläderna och göra min yoga. För ett antal månader sedan blev jag inbjuden till ett tvprogram för att prata om min ”nya” bok, den som kom ut i början av det här året. Yoga – fysisk och själslig detox. De ville att jag skulle prata om andningen. Yogaandningen. Ja, vad kul sa jag, då kan jag ju berätta om att jag använde andningen under cancerbehandlingarna och faktiskt inte behövde ta medicinen mot illamående, som i sin tur gjort mig lös i magen så att jag skulle behöva ta läkemedel som gjorde mig stenhård i magen, för att sedan ta ett medel för att lösa upp avföringen igen. Ja, ni ser ju det nästan humoristiska i det…
Vänta lite, jag måste prata med redaktionen först svarade researchen. Vet ni vad svaret blev?

”Då vi inte har så mycket tid till förfogande på torsdag och vi vill verkligen hinna fokusera på andning som leder till välbefinnande. Yogaandning som minskar stress och oro och kunna visa exempel på sådana övningar. På grund av det kan vi tyvärr inte prata om hur andningen botade ditt illamående under behandling. Detta också för, som jag sa, är xxxxxxx just nu verkligen under lupp och noga med att uttalanden som dessa är vetenskapligt bevisade. Så att det inte tas som någon uppmaning till patienter med cancerbesked att inte ta sina mediciner.”

Nej, det är inte så bra, tänk om patienter slutar ta sina mediciner och slipper biverkningar.
Nej, jag var inte med i programmet. Från en stund till en annan förvandlades jag från att vara en mysig yogalärare som pratar lite smågulligt om yogans betydelse till att bli en yogahaverist. En aktivist som kanske fått en och annan att tänka: Va? Kan man använda yogaandningen som ett redskap när man mår illa av de tuffa medicinerna och slippa de medicinernas tråkiga biverkningar.