Författarnamn: Karin Björkegren Jones

I början av det här året kom min och Annelis fina, fina yogabok YOGA-FYSISK & SJÄLSLIG DETOX, köp här ut. Jag lämnar ofta saker bakom mig. Går vidare. Min tolfte bok. TOLFTE!!! Jag fattar ingenting. I början av november kommer min trettonde. Jag känner att jag vill stanna här lite. Vara här i malligland.
Vila i att jag snart gett ut tretton böcker i mitt namn och medverkat i ytterligare ett par.
Det är inte alldeles enkelt för mig att stanna kvar i en känsla av förnöjsamhet över mig själv. Min känsla när jag skrivit en bok är ofta nya tag. Nytt. Nu går vi vidare från här. Hur går vi vidare. Jag är liksom alltid på väg.
Och så är livet.
Livet vill vidare.
Livet står aldrig still.
Det går inte att kontrollera livet.
Hålla fast och hålla kvar.
Saker blir det det blir.
Livet förändras.
Du förändras.
Och ju mer tid som går. Ju fler år du lever blir, tycker i alla fall jag, det lättare att se hur lite vi vet. Att det där tvärsäkra jag en gång i tiden hade om hur man ska vara. Hur livet ska levas. Rätt och fel. Inte är så tvärsäkert längre. Jag tycker så klart fortfarande att brott och kriminalitet är fel. Det är inte det jag menar, utan mer det andra.
Jag tror jag älskar att allt är under förändring.
Jag tror jag älskar att man inte kan definiera en människa helt, eftersom vi aldrig vet nåt om vad som komma skall. Att liksom åren som finns framför oss förmodligen och förhoppningsvis gör oss visare. snällare. Mjukare i kanterna.
Men vad kan man då kontrollera i livet?
Jo, hur man tar hand om sig själv. Vad man äter. Hur man tänker. Hur man tränar. Hur man smörjer sig, ärar och älskar sin kropp. Såna saker kan man kontrollera.

Vi kan inte skydda oss mot vad som händer i livet. Men vi kan göra förutsättningarna bättre. Jag är så tacksam för att jag haft med mig yogan i många år. För yogan är ett så fantastiskt bra verktyg att ha med sig både när livet är i dur och i moll. Ett ankare att hålla fast i också när det stormar inom mig och utanför yogamattan. För mig gjorde yogan hela skillnaden när jag drabbades av bröstcancer mitt i livet. Med yogan hade jag ett tålamod och en disciplin som gjorde att jag varje dag gjorde någon form av yoga. Och med hjälp av yogans andning kunde jag också andas mig igenom illamåendet av alla cellgifter. Ångesten och rädslan över att kanske inte klara alla behandlingar, att kanske inte överleva, som också alltid fanns där. Jag önskar alla det här verktyget. Jag har alltid tidigare sagt att yogan är min pensionsförsäkring. Idag säger jag att yogan också är min livsförsäkring.

Dags att börja yoga? På fredag åker jag och tidningen Hälsa med 25 yogaentusiaster till Mallorca. Ska bli så härligt. Och i november kan du följa med mig och tidningen Vi till KERALA KOLLA HÄR Där kommer vi göra hathayoga och gå på ayurvediska behandlingar. Och kolla också min hemsida under event. Vi gör om förra årets ashtangayogaretreat på Palmgrovebeachresort i Goa. Här är det dock lite bra om du har testat ashtangayoga. HÄR HITTAR DU INFO</a>

Å jag älskar den här bilden. Älskar älskar älskar. Och älskar att jag i november och december hittas i Indien.

Läser det här på Daisy Graces nyhetsbrev:
”Nyheter i shoppen – Lace Arms!
Idag släpper vi våra Lace Arms som kan kombineras precis som du själv vill. Låt dom snyggt sticka ut under kavajen eller sidenskjortan. Höstens hetaste detalj väntar på dig!”

Höstens hetaste detalj är alltså som en extra strumpa för armen som ska sticka fram under skjortan, tröjan. Woho, en extrastrumpa som stuckit fram under skjortan har varit min verklighet det senaste året. Eller kanske till och med de senaste två åren. Ja, sen jag fick lymfödem. Tänk att jag är en sån fashionqueen…

Och jag tackar verkligen den fantastiske lymfterapeuten som tipsade mig om LYMPHEDIVAS För ingen verkar ha fattat att fast man har lymfödem, och fast man bara har ett bröst så kan man fortfarande vilja ha snygga kläder och underkläder och bikinisar. Varför ser alltid behåarna/bikinisarna ut som om de var designade på 80-talet? Och varför upphandlar inte landstinget lymphedivas? Eller varför kan ingen svensk kompressionstrumptillverkare ta in lymphedivas sortiment så det inte behöver bli så dyrt när vi beställer från utlandet. Samtidigt som jag är glad och tacksam för att det finns ett mörke som Lymphedivas, är jag så trött och ledsen över en arm som svullnar. En arm som ibland är för tjock för att kläs in i en skjorta, tröja, klänning, kavaj.

Jag fortsätter att läsa:

”Vi har hört snacket alldeles för länge, att ”Nu är det dags för kurviga kvinnor att ta plats inom mode”. Men det händer ju aldrig, inte förrän Daisy Grace gjorde entré. Allt vi gör handlar till hundra procent om din rätt att få uttrycka dig, oavsett längd eller kurvor. Hos oss kommer alla kroppar alltid vara representerade, i både bilder och storlekar.”

Å vad jag önskade att det var så. Att kvinnor fick vara kvinnor i alla våra färger och former. Att vi fick vara där vi är i livet, utan en massa krav på att se ut eller vara på ett annat sätt eller i en annan ålder. Utan krav att vi ska behöva se yngre ut än vi är, eller att åldras är en alldeles fruktansvärd sak. Jag är så trött på hur man ser på kvinnor. Eller hur vi ser på oss själva och definierar oss. Det är ju så klart inte alldeles enkelt när en ganska enahanda syn på hur en snygg kvinna ska se ut är det som överöser oss.

Den här boken vill jag ha Black vogue skönhetens nyanser

För så trött jag är på stereotyper och hur det liksom på ett trist sätt alltid nästlar sig in. Mer färg och form på omslagen. Mer olika åldrar. Mer rynkor. Det var inte bättre förr.

Det här är märkligt. Men en kvinna berättade för mig om en undersökning som gjorts bland vita och svarta kvinnor i Usa för en massa, massa år sedan. Där visade det sig att typ 90 procent av alla vita kvinnor ville förändra nåt på sig själva och ansåg sig inte tillräckliga. Inte tillräckligt fina eller tillräckligt vackra. Ledsamt.

Medan typ samma siffra fast bland de svarta kvinnorna var att de istället mot sina vita systrar var nöjda med hur de såg ut. Tänk vad härligt.

Men anledningen till att de svarta kvinnorna var så nöjda var att de inte var representerade i media. De hade alltså ingen att jämföra sig med, se upp till. Det är ju både ledsamt, eftersom vi ofta kan behöva förebilder. Men låt oss få mer olika förebilder.
Och fram för att alla människor oavsett färg, form och ålder (har jag glömt nåt) borde vara representerade i media. Men, samtidigt fy fan vad skönt att slippa ha en massa förebilder, läs stereotyper som man ska behöva förhålla sig till.

Jag är så trött på stereotyper. När jag skrev boken YOGA FÖR KVINNOR var det viktigt att kvinnorna i boken skulle vara yogisar och ha olika åldrar och vara del av det mångkulturella som vi lever i. Vi lever i en värld där alla människor borde representeras på nåt sätt. Där alla är lika värda. Jag längtar efter den dagen när man inte ens tänker på att Nora i ett Dockhem spelas av en asiatiska eller en svart kvinna. När vi inte håller på och delar upp människor i olika fack efter lång, kort, smal, tjock etc och utan några väreringar. Utan människor är människor rätt och slätt.

KÖP den här boken

När jag fick cancerdiagnosen 2012 ändrade jag mina kostvanor. Slutade med socker och gluten och mjölkprodukter och började juica grönt. Det första jag frågade min onkolog (när jag var under cellgiftsbehandling)var; ska jag tänka på nåt med maten?
Nej, ät som vanligt, var svaret.
Och det utan att fråga hur jag åt som vanligt. Är inte det konstigt. Och bara maten på sjukhuset? herregud, man blir ju sjuk bara av den. Hur kan man inte ha förstått matens innebörd.

HÄR köper du den här boken

För mig blev att hålla koll på maten. Vad jag åt och hur jag tränade och tog hand om mig själv, ett sätt att ha kontroll på något, som på ett sätt var bortom min kontroll. Jag tog liksom kontroll över de områden i livet som jag kunde. Mat, träning, å låt säga nån sorts självkärlek. Där jag smörjde min stackars trötta kropp med oljor. Jag har nog aldrig varit så rädd om mig själv som då under alla behandlingar. Jag har nog aldrig ärat min kropp så mycket som då.
Då var det fortfarande lite märkligt, lite konstigt och ja, jag ifrågasattes. Jag ansågs överdriven. Jag borde unna mig ett glas vin etc etc. Jag bara VIN?!! under cytostatikabehandlingen… Hur tänker man där.

Vi har en kropp. Kroppen är ett mirakel. Jag är så fullständig fascinerad över kroppen och hur den alltid vill läkas. Hur den hitta sätt att försöka läka. Ibland tar den omvägar, genvägar ungefär som att den är felinställd. Men jag tror så på kroppens inneboende kraft. Jag tror på mirakel. För att jag tycker att kroppen är ett enda stort mirakel.
Kroppen är fantastisk i alla sina delar och hur den är uppbyggd. Jag är så fascinerad. Jag älskar min kropp. Den är inte världens snyggaste. Men herrejävlar vad bra den är. Min kropp stod ut under alla jävla behandlingar. Den fick hjärtsvikt och den lyckades läka det. Och så nu.

Jag har bestämt mig för att läka mitt lymfödem. Jag ska få bort all stagnation i armen. Jag ska skapa flöde i min arm fast vården säger att det inte går. de säger att de kan bli bättre, men inte försvinna. Jag tänker inte lyssna på dem. Jag gör det mesta alternativt. Jag höll på att tappa min känsla för kroppen när jag var på lymfrehabet senast. Istället för att personalen sa ”Heja tjejen” som svar när jag sa att jag ville bli av med lymfödemet. Så tittade de på mig med en överlägsen blick och bara: ”Men det är kroniskt.”

Att säga att nåt är kroniskt är som att ge upp i min värld. Visst var det grejer som var bra på lymfrehabet, men om jag ska sammanfatta det. Så kändes det mest som att jag ska acceptera att ha en arm som svullnar och att mitt liv borde handikappanpassas. Det är säkert bra, men det kändes märkligt. Och särskilt när det under de här två veckorna inte hade en enda andningsgenomgång. Märkligt. Andningen. Djupandning är ju det som styr lymfsystemet.

Vad ska jag säga. Det ställs högre krav på det alternativa. Det jag måste betala ur egen ficka för att få, än det jag får från landstinget. Men det jag tänker att jag ska fortsätta mitt sätt att ta reda på. Omvandla frustration och ilska till vetgirighet. Jag är så glad för att jag är journalist i grunden. Så glad att jag är vetgirig och att jag inte är rädd för vita rockar. Att jag fullständigt skiter i hierarki eller evidens. Det enda evidens jag går efter är HUR det känns för mig. Vad mår jag bra av. Men det blir dyrt. Det är dyrt att läka sig själv alternativt och jag har inte tid att vänta på att det blir vetenskapligt bevisat det jag själv tror på.

Nu har ju forskningen kommit LÄS HÄR

Sånt här och det är bara Sverige. LÄS här Min första tanke blir att jag vill flytta till en stuga i skogen. Men det verkar ju typ vara som värst där. BLÄ.

GÅ MED I NATURSKYDDSFÖRENINGEN HÄR

Måndag morgon. Förra veckan gick åt till att vara på lymfrehab. Den här veckan måste jag skriva. Och jag längtar till att åka till Lilla huset på puckeln och fika med världens bästa kollega.

Jag säger gång på gång att vi måste prata mer om det som skaver, om det som gör ont. Vi måste göra det för att vi ska få den bästa hjälpen. VI MÅSTE! För ett tag sedan gick många ut och pratade om sina förlossningsskador i media. Det är bra, men det är helt sjukt att vi har det överhuvudtaget. Det är sjukt att kvinnor ska behöva vara rädda för att föda barn. Helt sjukt.

Det är också helt sjukt att vi i ett land som Sverige, där vi gärna tror att vården är så fantastisk. Att den är jämlik och rättvis. Det är den inte. Det är helt sjukt att ett land som Sverige har siffror som visar på förlossningsskador överhuvudtaget och att siffrorna är högre än andra länder. Och då finns det ändå ett mörkertal.LÄS HÄR
SJUKT
SJUKT
SJUKT

PÅ mina knipworkshops träffar jag många kvinnor och det allra viktigaste med dem är att vi kvinnor ska börja uppmärksamma våra underliv och att vi pratar om det som gör ont, skaver och känns. Men så klart också om det fantastiska med våra underliv. Kraften som finns där. Att det också är källan till så mycket härligt. Det är för alla tjejer/kvinnor/tanters rätt till ett lustfyllt underliv som vi måste börja prata om det som inte är bra. För att det ska bli bättre. För att vi ska få bästa vården och för att den ska bli jämlik männens.

För mig har det varit viktigt att prata om den uteblivna sexlusten under cancerbehandlingar och att ifrågasätta de antihormoner som vi som haft hormonell cancer ”tvingas” äta i minst fem år, med utebliven sexlust som biverkning. Där man inte tagit reda på vilka kvinnor som egentligen behöver äta dem och att tyvärr en skrämmande hög siffra äter dem i onödan med utebliven sexlust som påföljd. Och trots att så många kvinnor får cancer, så har man inte hittat på något kvinnligt viagra. Varför har man inte det? Kanske för att man år 2016 fortfarande inte tycker att kvinnors sexlust är lika stark/viktig/självklar som männens. Sånt gör mig arg. Det gör mig också arg att de stora pengakossorna som exempelvis cancerfonden inte pratar om det. Sexlust är inte bara SEX det är också lusten till livet. Till allt. Till de stora tuggorna i livet. Till att ha tillgång till alla viktiga delar i ens liv. I ens kropp. Jag valde att inte ta antihormoner som min onkolog ville att jag skulle ta och jag vet fortfarande inte om jag valde rätt. Men jag kände att jag ville inte leva ett halvt liv. Så stark är min sexlust. Lusten till livet. Som också är kraften.

Så jag brukar uppmana alla deltagare på mina knipworkshops att vi måste kräva att bli lyssnade på när vi kommer till läkare, gynekologer och barnmorskor. INGEN ska säga till dig att det är normalt att det gör ont. INGEN. Jag blir galen. Jag har hört så många historier om unga tjejer som kommer för att prata om att det gör ont när de har sex och de skickas hem med att det är normalt. NEJ!!!! det är inte normalt att ha ont.
Vi måste prata om det. Kräva att bli lyssnade på. Kräva att få bästa vården. För om vi inte gör det så blir det ingen skillnad. Så även om du inte har lust att föda barn, eller lämnat att föda barn bakom dig, måste du sluta upp kring de systrar som kommer att föda barn. Vi måste kräva att mer pengar läggs på förlossningarna. Inga barnmorskor ska gå på knäna och av trötthet eller stress ta fel beslut som gör att kvinnorna som föder barn blir drabbade. Inga fler kvinnor ska behöva bli drabbade och får de skador måste det finnas specialister dit de kan vända sig och få hjälp. För vart fassiken ska man vända sig? Hade män drabbats av förlossningsskador i samma utsträckning som kvinnor hade man genast avsatt pengar och bildat en specialistmottagning i varje landsting. Så allvarligt ser man på mäns sexualitet.

Jag fick ett mejl från en tjej som har förlossningsskador. Hon behöver veta vart hon ska vända sig. Jag gick ut och googlade och hörde också av mig till några gynekologer jag känner.
Och vet ni. Det här är helt sjukt.

Vi har höga siffror vad gäller förlossningsskador. Men INGEN enhet med professionell hjälp dit drabbade tjejer kan vända sig. SÅ nu vill jag att ni hjälper mig. Ge mig namn på obstetriker, läkare, kirurger. Avdelningar. VART SKA EN KVINNA VÄNDA SIG OM HON MISSTÄNKER ATT HON HAR FÖRLOSSNINGSSKADOR. Finns det nåt center där man utreder och tar på allvar.

ÅÅÅ tjejer vi måste höja våra röster för att höras. Så sprid gärna det här inlägget. Har vi tur kanske det finns en enhet nånstans i Sverige som kan hjälpa den här tjejen. Och alla andra tjejer.

Bildtext: de fina kläderna jag har på mig kommer från Santa Ni

On my way to SANS OCH BALANS I VIKEN, SKÅNE Vi ses väl?
Du behöver ju inte gå alla dagarna. Du kan vara med på en workshop, eller gå på allt. Du bestämmer. Men ps, ta med andra böcker av mig om du vill. Jag signerar så gärna.

Ska bli så härligt att fylla på med lite Skåneluft. Fick ett sms från undersköna supercoola Carin som driver Sans & balans. ”Ta med bikini, det ska bli toppenväder”.

Aaaagh, hur härligt? Så nu är bikini nerpackad. Och så klart har jag haft jättesvårt med packningen eftersom det ju inte direkt är toppenväder här i Stockholm.

P.s och foton (förutom det på Carin är taget av Anneli Hildonen)

plötsligt kände jag mig som en dålig människa som inte bloggat på flera dagar.
det är fullrulle i livet. Möten. skriva, skriva.
och så nu är jag ute på landet för att ta emot en pelletsleverans, som man kan säga försvann. Så jag hade inte behövt åka hit…
Irro.
men jag har bastat. Promenerat med pino. Juicat grönt. Poppat popcorn. Och googlat på allt möjligt onödigt.När vi kom ut sken solen, men idag har det bara regnat.

Nästa helg 9-11/9 är jag i Skåne på sans och balans HÄR hittar du info och anmäler dig
Jag kommer att ha Mysore i Ashtangayoga.
Nybörjarkurs i Ashtangayoga.
Knipworkshop och workshop i höftöppnare.
Nåt för alla helt enkelt.

Vi ses väl?

Så här såg det ut förra gången jag var i Viken.

sommaren 2012 fick jag cancer.
Men sommaren 2012 var också sommaren jag skrev KNIP för bättre hälsa mitt under alla cellgiftsbehandlingar. Jag älskade att jag hade något att göra. Det är så lätt hänt att vi som har eller haft cancer räknas ut. Räknas bort.
Det är ju det värsta som kan hända egentligen, att när man själv tvivlar på om man ska överleva så upptäcker man att omvärlden tvivlar. Allt jag ville var att vara med. Jag ville jobba och jag behövde jobba eftersom jag inte hade någon sjukpeng.

Jag bjöds in till Tv 4 Nyhetsmorgon för att prata om boken när den precis kommit ut i början av januari 2013. Det kändes så konstigt att visa mitt tufsiga hår. Men jag tänkte, jag ser ut så här nu och jag är så glad att jag blir inbjuden att prata om min nya bok i egenskap av författare och inte för att prata om cancern. Jag kände mig så modig. Och jag var modig. Jag kände mig faktiskt stolt över mig själv.

Ganska snart därefter började jag hålla knipworkshops. De första höll jag hos min Kompis Hilda i hennes fina studio i Stocksund. Jag var skör. Jag var fortfarande under behandling. Men det var då jag började. I år är jag inne på mitt fjärde år med knipworkshops och det är så kul. Jag har besökts studior runt om i landet och på några studios har jag återkommit flera gånger. Det blir alltid fullsatta. Jag har hållit workshops för barnmorskor och gynekologer. Jag har blivit inbjuden till sjukhus för att föreläsa. Och jag är så tacksam och glad för det. Jag väver på mitt sätt in feminism och jävlar anamma och ta inte skit-mentaliteten i den här workshopen, fast på mitt sätt. Vad jag önskar att varje tjej ska aktivera sin bäckenbotten så att hon går stolt in i varje rum, tar plats och aldrig nånsin hukar rygg. Vad sägs om Knipkunskap redan i skolan? Ett ämne för nyutbildade idrottslärare och personliga tränare så att de kan börja prata om att vi har en bäckenbottenmuskel. Och det är inte bara för att slippa inkontinens som vi ska göra knipträning eller ägna mer uppmärksamhet åt vårt kön.
Det är ju där kraften sitter.

Här gör jag en typisk Womanspreading. Att ta plats och spread the word. Könet i fokus.
Och du följer väl mig på instagram? karinbjones heter jag

Och du har väl inte missat mina KNIPFILMER med lights by tena

Och gå in på min hemsida under events och kolla när nästa Knipis är.

Det här med livet. Och vad livet för med sig. Sånt man kanske inte kan gardera sig emot. Livet är som det är. Och ju äldre jag blir. Ju mer tänker jag på de här kedjereaktionerna. Saker man gjorde i sin ungdom, men också så klart senare i livet. Eller saker man kanske inte gjorde, som att stå upp för sig själv i olika situationer, som istället blev ringar på vattnet och så upptäcker man att man 30 år senare fortfarande ”utsätts” för det där man trodde man gjort sig fri ifrån. Att livet på något sätt ofta är ett ställningstagande, ett ställningstagande med konsekvenser som man kanske inte kan se när man tar ställning, men som visar sig. Senare i livet.
Och så tänker man Blä, jag skulle gjort si eller så.
Men oftast visste man inte bättre. Man försökte. Men det kanske inte blev så bra. Eller så blev det bra. Att också försöka sig på att förlåta sig själv för det där man gjort som kanske gjort ont i någon annan. Usch hemskt att leva med att man kanske inte alltid varit sitt bästa jag. Att olika omständigheter gjort att man kanske stressat fram svar. Man kanske har agerat utifrån rädsla. Människan och hur vi är. Ett helt universum.
Jag har inget körkort för att köra i bil. Kanske skulle vi alla behöva en skola för hur man tar körkort för att lyckas köra livet.
Jag vet att det låter kanske flummigt. Men jag tycker inte att livet är så enkelt att navigera i. Även om jag som min kollega Anneli säger; Är världsbäst på att njuta och se till att det blir mysigt.
Jag försöker navigera.
Läser att Katrin Z skrivit en bok som heter Bucketlist. Tänker om jag har en bucketlist. Om hon som är yngre än jag har det. Nej, jag har ingen. Jag har en massa önskningar och det är inte bestiga Himalaya eller hoppa fallskärm.
Ska man ha en bucketlist?
Har du någon?
Vilka söndagstankar.
Idag på dagen fast 1963 höll Martin Luther King talet. TALET om människors lika värde. Känns alltid aktuellt. Alltid.

I have a dream

P.s ses vi i Uppsala idag? Hoppas

Å den här tjejen. Kan man annat än älska bilderna på henne? Finns ingen som hon. Hon kunde konsten att vara både söt, charmig, rolig, sexig och så fruktansvärt gullig. Hon har inte bara ett ansiktsuttryck på sina bilder. Hon förmedlar så mycket och så olika. Jag älskar att titta på bilder av henne. Hur hon håller handen. Hur hon leker och tramsar och flamsar framför kameran. Hur bekväm hon känns i sin kropp. Och så djupet i henne. Det där som glimtar till.

Fredag. Idag ska jag ta det lugnt och förbereda helgens workshops. Även om jag gjort mina workshops tidigare, så är det flera månader sedan jag höll i någon. Jag är nog lite ringrostig. Det har ju varit en härlig sommar här emellan… Det går säkert bra. Det är alltid kul att träffa nya människor och dela med sig av sina erfarenheter och kanske förhoppningsvis inspirera. I morgon är jag på yogahuset i Strängnäs och på Söndag på Winwin yogastudio i Uppsala.

Igår morse hörde jag en sån konstig kommentar/påstående/fråga av en nyhetsreporter till sina intervjuoffer. ”En gång i tiden var ni två tjockisar”. Jag har gått och tänkt på det där. Irriterat mig på det där. Retat upp mig.
Varför verkar allt, allt, allt handla om att gå ner i vikt. Vara smal. Att det är i smalheten som själva lyckan bor. Varenda tidning har tips om hur man blir smalare. Inte sundare, utan smalare. Det är den ena dieten efter den andra. Och hur man än gör och tänker så drabbas också jag. För det är svårt att inte börja jämföra sig. Svårt att inte börja titta på sig själv och tänka att man nog skulle kunna gå ner lite. Jag hatar att hamna där. Hatar att värdera mig själv efter nån sorts norm som media skapat. Om hur man se ut och vara. Så fruktansvärt trött på det. Och hur långt har det gått när det helt uppenbart blivit okej för en reporter att kalla sina intervjupersoner för tjockisar. Eller fd tjockisar.
Vad tycker ni?

Igår läste jag om att just nu samlas sex forskare från hela världen på Wendelsbergs folkhögskola för att gemensamt skriva en rapport om alkohol och cancer. Deras slutsats är att alkohol ökar risken för bröst-, prostata- och hudcancer. Och att någon riskfri konsumtion inte finns. LÄS DET HÄR