Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Ibland kan man tycka att fel personer får kredd, hyllas och uppskattas i media. Eller får onödigt mycket utrymme fast de inte gjort nåt.
Nu pratar jag inte om mig själv, även om jag kan tycka att jag borde höjas och hyllas mer. Hehe jag skojar, men bakom varje skoj finns så klart alltid ett litet stråk av sanning. Eller ska man säga undertext?
Men i så många år som jag jobbat inom media. Ända sedan jag var 23 år och började på Bullenredaktionen på Svt. Innan gick jag Kulturvetarlinjen och trodde att jag skulle bli filmregissör.
Det är nästan trettio år sedan. Jag har jobbat i så många tv-redaktioner (Svt, Tv4, Kworld, Ztv bland annat) och hjälpt till att höja människor, hitta begåvningar och sett dem ta både plats och breda ut sig som programledare.
En del dumskallar, men som pressen och publiken liksom alltid gillat. Men flera fantastiska, som också fortsatt att vara mina vänner.
Jag har serverat roliga ideer, brunnit för viktiga ämnen. Sedan började jag skriva för tidningar. Ett tag var jag chefredaktör för en tidning och kunde bestämma vad tidningen skulle innehålla. Jag älskar ideer, se livstrender och liksom förutspå vad och hur vi kommer vilja leva framöver. Jag älskar att ta fram människor, förebilder. Hylla begåvningar och alldeles särskilt de som kanske inte själva vågar se sin begåvning. I många tvredaktioner var det min styrka. Så kul. Nu kan jag göra så i mina böcker, välja vilka som ska vara med.

Länge, länge var jag väldigt blygsam. Eftersom man inte får förhäva sig. Man ska helst ta lagom plats. Och tar man plats, jag, då måste man först ha fått klartecken på att man är typ en begåvning. Men det är ju det som är så märkligt, det är ju inte alltid just begåvningarna som får utrymmet…

Men nu när jag har mitt instagramkonto, min facebook och blogg. Ja, då kan jag helt ohämmat lägga ut ”skrytiga” bilder på mig själv och vad jag gör och gjort. Så nu vet ni. Nätet ä ändå väldans demokratiskt.

Men en sån person som jag skulle vilja höja. HYLLA. Det är Tina.
Jag lärde känna henne när jag letade bra personer som kunde prata om sex i tv. Det var inte alltid enkelt. Ni anar inte vad många kvinnliga experter jag lagt ner mycket tid på att de ska våga säga nåt i tv. För ofta var svaret: Men jag tror det finns en manlig expert i Bräcknehoby som kan det där bättre än jag…
Tänk att det är nästan 30 år sedan.

Tina Nevin.
Legendarisk barnmorska och författare till boken FITTFAKTA. Hon var så jävla schysst och bra. Så modig.

Ofta när jag var ung mötte jag kvinnor som ville sätta sig på mig. Trycka till mig bara för att mitt sätt att vara retade dem. Eller så retade min ungdom, mitt utseende dem. Fy fan vad jag var ledsen många gånger på dessa äldre kvinnor. Men redan där bestämde jag mig för att aldrig trycka till tjejer på det sätt som jag blev tilltryckt i min ungdom. Och aldrig aldrig vara sur och ogenerös mot yngre tjejer som är sötare och snyggare än jag, bara för att jag har möjlighet att vara det. Och jag hatar när jag ser äldre och bittra kvinnor trycka till unga kvinnor. Det är så fruktansvärt tröttsamt.

Men i Tina mötte jag en så bra något äldre kvinna. En ledsagare. En förebild. Hon svarade på mina frågor. Hon stöttade mig. Och hon tipsade om grejer. När jag skrev min sexbok Pommac & p-piller (LL-förlaget) för ungdomar med någon form av funktionshinder så fanns hon där.
Och likaså när jag skrev boken från flicka till kvinna (LLförlaget) så fick jag hänga med på hennes utbildning om hur man pratar om sex och samlevnad med tonårstjejer. En tredagars kurs. Sen dess har vi hörts då och då. Och Tina kom ner till Skåne när jag höll en knipworkshop för några år sedan och jag fick hennes nyuppdaterade Fittfaktabok.
Denna viktiga bok.
Hon är en stjärna.
Visste du att hon var den första som avmytifierade det här med mödomshinnan? Att den inte finns?
Ni som är intresserade av era underliv.
Läs hennes bok Fittfakta och JAAAAA den finns på engelska också. Ladda hem. PUSSYPEDIA

Och boka henne som föreläsar HÄR kan du läsa om SEXUALRÅDGIVARNA

Och här hittar du en inteervju med Tina KVinnors rätt är en drivkraft

En bekant har fått ett erbjudande från Karolinska. Nämligen att vara med i en studie där man ska testa tamoxifem i sex månader. Hon är frisk och ingår i en studie i huruvida man ska äta just tamoxifem i förebyggande syfte mot bröstcancer. Hon våndas för självklart vill hon göra nåt för alla oss kvinnor som fått, men för de som kanske kommer att få bröstcancer. Men jag tänker är det rätta vägen? Är det rätta vägen att medicinera bort nåt som kanske kommer. Där medicinen kan ge tråkiga biverkningar? Är det inte bättre att lägga all jävla krut på att ta reda på varför vi får sjukdomen? Eller vad sjuttsingen är det som vi gör fel i vårt samhälle om cancer ökar? Borde man inte rimligen forska hur man höjer immunförsvaret hos människor och kanske särskilt hos oss kvinnor som verkar vara så sårbara?
LÄS HÄR

Jag har lust att ställa mig på Sergels torg och bara skrika. Varför, varför tar man fram ett läkemedel med hemska biverkningar som man ska äta i förebyggande syfte i en massa år? Varför inte ta reda på varför så många kvinnor får bröstcancer?
Varför är vi så ”sköra”.
Är det inte det som är det man borde forska på?
Eller ni kan forska på mig. I juni har jag varit cancerfri i fem år. Forska på mig, jag valde bort tamoxifem som man ansåg att jag måste äta för att överleva. Ta i trä, ta i trä, men här är jag är det inte intressant att forska på oss vi som väljer en annan väg, en alternativ väg.

När jag fick bröstcancer visade det sig att jag hade täta bröst. Det vill säga många körtlar i brösten och de var svårundersökta. Så fast jag var diagnosticerad hormonell och inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst så syntes INGET på mammografin. Därför krävde jag att bara göra ultraljudsundersökningar. Ni kan läsa bakåt i min blogg om alla mina känslor, men även i boken Jag vill fan leva.
Varför skulle jag göra återkommande mammografier när det inte gick att se nåt och jag mådde så dåligt av att göra dem?
Jo, det handlar så klar om ekonomi.
Mammografi är billigare än ultraljud, som dessutom är mindre riskfull än mammografin. Under en mammografiundersökningen behövs ingen läkare. Ultraljudet görs av en läkare men är alltså ett säkrare sätt för oss med täta bröst att undersökas.
Borde man inte då rimligen erbjuda kvinnor med täta bröst att göra just den undersökningen Eller se över och kanske utveckla stenåldersmammografin?

Man ville att jag skulle äta antihormonet tamoxifem i fem år efter alla cancerbehandlingar. I FEM år för att som de sa minska riskerna för ett återfall. Jag vägrade. För mig räckte det att läsa några rader på listan med biverkningarna, artros och ingen sexlust. Och ingen garanti på att jag var en av de där tio procenten som blir hjälpta av medlet. Vet ni jag är så trött på att vara en försökskanin.
Så inihelskotta.
Varför varför forskar man inte på biverkningsfria mediciner och varför tar man inte reda på varför vi får bröstcancer. Varför lägger man inte all krut på att göra oss starka i immunförsvaret? Är det inte det som borde stödjas. Det är nåt vi gör fel. Och nu menar jag inte på individnivå, utan på samhällsnivå. Nåt är fel.

Men kommer ni ihåg hur vi fick höra om att man skulle äta minst 5-6 mackor om dagen och hur bra det var med mjölk? Så är jag uppväxt. Hela min barndom är liksom mjölk och vetemjöl. Så läser man det här
Mjölk ökar risken för förtida död enligt forskare

Så tänker jag på det här med forskning och vetenskap. Ta alltid reda på vem som är beställaren eller den som betala en undersökning. Det kan nämligen vara det som utgör utfallet i undersökningen.

Och tjejer ifrågasätt. varför ska det hela jävla tiden hålla på och trixas och fixas med våra hormoner?

Så här skrev jag för en tid sedan på mitt instagramkontokarinbjones

TBT, eller? Det här är en bild från förr, men varför känns ibland förr som nu? Som om kvinnokroppen är nån sorts experiment, en levande försökskanin. Läkemedel testas på oss, nya vacciner, p-piller skrivs ut till tjejer under 18 år. Det skärs och fixas och trixas alltid med nån sorts överlägsenhet om att det som görs i sjukvårdens namn är det enda rätta. Vetenskapligt… BBavdelningar stängs och kvinnor ska lära sig att föda i bilar för säkerhets skull. Var är den biverkningsfria forskningen? Den som inte skadar? Den som inte ger biverkningar.
När jag var 22 år åkte jag in till sjukhuset för magsmärtor. Man tog min blindtarm i förebyggande syfte. Läs igen förebyggande syfte. Efter det kom alla mina problem på den högra sidan där också blindtarmen satt. Åderbråck bara på höger ben. Bröstböld efter mjölkstockning. Ganglion på höger axel. Bröstcancer och lymfödem. Man behöver inte vara paranoid för att se sambandet. I förebyggande syfte äter vi kosttillskott, bra mat, går i terapi etc Men nu undrar jag vart skickar jag stämningen för åratal av biverkningar? bilden är lånad från Klarin Gullström PS jag fick också hjärtsvikt som biverkning på cancerbehandlingen

God måndag…
Måndag morgon. Det började inte bra. Åkte på ett möte trodde jag, satt där och väntade för att få reda på att mötet skulle vara i morgon. Då hade jag hoppat yogan för att komma i tid. Blä för såna mornar. Men nu så har jag hämtat hem mig från det.

Jag är inte så flitig här på bloggen, men följ mig på instagram där uppdaterar jag hela tiden.
Go see my instagram HERE

Har fått många frågor på morgonens inlägg, några av er har också mejlat mig privat. Frågan är Om hur jag håller min hypotyreos i schack. Vilka kosttillskott jag äter.
Obs, jag är ingen läkare.
Jag kommer att skriva om vad jag gör. Det är inte bara kosttillskott.
Så, fortsättning följer…

Men en sak jag lärt mig sedan jag fick den där cancerdiagnosen för snart fem år sedan. Den som sedan följdes av diagnosen hjärtsvikt, lymfödem och hypotyreos.
Det var 1. Lyssna på kroppen. Försök ta reda på roten. JAG är expert på mig. DU är expert på dig. DET kan ingen ta ifrån dig. Och jag vill inte ge bort den makten.
En fråga har många svar.
Inte bara ett.
Det som funkar för mig behöver inte funka för dig.
Vetenskapliga bevis bygger på en sorts normalitetsutgångspunkt.
Men om varje människa är unik.
Min normalitetspunkt är jag själv.
Vad får mig att må bra.
Hur tar jag hand om mig själv.
Lyssnar jag på mina behov.

Och 2, våga fråga. Våga ifrågasätt och utgå från vad du känner. Hur det känns i dig. Experter har inte alla svar. Jag tänker på ex mitt lymfödem. Jag har träffat så kallade expert. Såna som får landstingsavtal för att undervisa oss i hur vi ska ta hand om våra lymfödem. Gång efter annan säger de att blodet har hjärtat som pump och lymfsystemet har andetaget som pump. Hur kan det då komma sig att jag ALDRIG fått en genomgång HUR ett djupandetag ska tas? Även inom detta område kommer det en fortsättning följer.

Tänk vad bra jag är på cliffhangers.

Puss och kram och min enda önskan är att både du och jag ska må bra. Men främst att du ska våga ifrågasätta de som säger sig veta. De som inte ger dig några alternativ.
Fram för en mer holistisk syn på oss människor.
Fram för fler alternativ.

SE den här fina filmen om en elvaårig pojke som precis blivit certifierad efter att ha gått en 200 timmars yogautbildning.

Jag är mitt uppe i att skriva klart manus. Det är en härlig process om allt i livet är rätt och lätt. Tyvärr är det inte så för mig just nu, utan att gå in i några detaljer.
Men om boken ska hinna bli klar i tid måste jag sitta, sitta, sitta ner och skriva skriva. Inte ta pauser. inte fika med kompisar på stan. Inte göra en massa andra grejer, som jag kanske egentligen borde och vill också.
Denna svårighet att hitta balans.
Men jag har valt det här yrket.
Läser i en tidning att Ranelids fru ser som sin uppgift att bana väg för sin man. Typ göra livet lätt för honom att producera och skapa, för det gör i slutändan också hennes liv lättare.
Hur avundsjuk blev jag inte på de orden.

Jaja.

Nu är det i alla fall offentligt. Här har ni omslag och titel på nästa bok. Vi hörs när manus är inlämnat. Håll tummarna för att det blir klart i tid. Och jag hoppas ni kommer att gilla det.

Jag skriver bok. Märker att jag får inte till bloggen. Men om du vill följa mig, följ mig på instagram där är jag ändå ganska flitig. karinbjones heter jag och du hittar mig HÄR</a>

Repeat day. I love this indian wisdom. Om man skalar bort alla OM INTE… och då menar jag inte AUM. Ja, ni fattar. Utan motståndet till enkelheten. För Less is more. Förnöjsamhet. Det här är vad jag har och njuta av det. Jag påminner mig hela tiden. Frågar mig Är det här ett problem? Behöver jag oroa mig? Why worry? Worry want help you.
On repeat constantly.

allt är så lugnt. väldans långsamt just nu. Är på landet. Det är väl egentligen meningen att jag ska jobba. Skriva på boken. Men även det går långsamt.
Och ibland måste det få vara så.
Det är svårt att få igång mina rutiner. Först var det Indien i en månad och sen kom julen. Jag behöver rutiner annars brakar min tillvaro. Det slår liksom aldrig fel.
Missförstå mig rätt. Men visst tycker jag att man ska bryta mot rutiner då och då. Men, vid en ålder av 52 har jag äntligen lärt mig. Jag behöver en massa lugn och ro. En massa vila. Precis som lejonhonan. Lejon vilar och vilar och vilar. Så skjuter hon iväg vid jakt med en sån kraft och efter jakt vilar hon.
Det är väl det jag gör nu.
För snart skjuter jag fart. Snart är jag tillbaka i mina gamla rutiner.
Det är nu de skälvande dagarna innan årsskiftet.
Så många som skrivit att 2016 var ett riktigt skitår. Men faktiskt några har också skrivit på sociala medier att det var ett superår. Så olika det kan vara.
Men livet är ett flöde. Det förändras hela tiden.
Livet är att vara i det som är även det jävliga. Det jobbiga. Det ledsamma. Men att ha förmågan att se det härliga och glädjen. Att inte missa de små tecknen fast det känns som att allt faller samman.
Livet är svårt.
Men livet är också härligt. Fantastiskt.
Jag som är en rastlös person. En person vars blod verkar flyta alldeles ivrigt. För ivrigt ibland. Jag lärde mig nåt när jag fick cancer 2012 och det var att sitta still i båten. Att sitta på stressen. Att stå ut. Att oväder passerar.
Det lärde jag mig. Men jag måste liksom lära om mig det varje gång katastrofer och ledsamheter drabbar mig. Men det går snabbare för varje gång. För kroppen minns. Och det är en lärdom man får genom att leva. Genom att åldras. Den där ångesten jag hade som ung. Den där nerven. Den gör mig inte rädd längre. För jag vet att den passerar. Och jag vet att jag bara skjuter upp det om jag rymmer. Jag kan bara stå still. Vara stadig så passerar den. Lärdom.
Förra året utnämnde jag 2016 till att bli TUPPLURENS ÅR. Att jag skulle utforska stressen i mitt liv och tänk det blev en bok. ETT STRESSFRITT LIV

Jag vet inte riktigt hur jag ska summera 2016. Det var inte mitt bästa år, men inte heller mitt sämsta. Men även om det på ett personligt plan var ”så där”, så går det inte att blunda för vad som händer i världen. För även om man går undan, tar sig ut till landet och försöker sig på att leva det lilla livet eftersom det stora tar en massa kraft, så nästlar det sig in. Man kan liksom inte blunda. Jag tror inte heller det är meningen att man ska blunda eller stoppa huvudet i sanden. Jag är så full av beundran för alla som kämpar för fred i världen på olika sätt. Mot orättvisor. Vilka hjältar ni är.

Jag har inte bestämt mitt nyårslöfte. Jag tror jag får återkomma om det.

Men tills dess att jag formulerat det. Så vill jag önska alla ett gott slut. Och du vet väl att slut är viktiga för början. För en ny start. För att börja om. Eller på ny kula. Men mitt emellan slut och start finns vilan. Glöm inte den.

Bildtext: Här är jag i yoganidrasana = yogisk sömn

Jag tänker fortsätta med yoga, det är en sak som är säker.

Om shanti, shanti, shanti

För mig är julen laddad. Alla traditioner är laddade. Tänk vad tid det tar att göra sig vän med sina erfarenheter… Jag har alltid rymt när det blir just så där laddat. Men min nya strategi är att stå still. Sitta still i båten. Sitta på stressen. Och vet ni jag tror det är den bästa strategin hittills.
Det är bara en dag och den kan bli alldeles förbaskat härlig om man man tillåter den. Om man inte kastas in allt det där, så här ska en bra jul vara. Ni vet när ens förväntningar får en att falla redan på mållinjen.
Det finns inget så här borde det vara.
Det finns bara nu.
Och det är precis här man slänger in Carpe diem, dessa uttjatade ord. Men om man istället för att tänka att de är uttjatade, veeerkligen tänker och känner. Vad betyder de. Ja, då blir NU precis det magiska ögonblick vi behöver.
Nu sitter jag här. Bredvid mig en kopp kaffe. Jag har googlat på kändisgranar. Ville ge er en julbomb av overkliga granar.
Och vet ni. En gång firade jag jul i Usa med mina kusiner i San Fransisco. Jag var så fascinerad av deras julgran. Den var typ overklig. Grenarna satt tätare än på den svenska granen.
Snart ska jag ta mig till pappas ålderdomshem. Tar med mig Pino, han ska få ha sin lilla tomteluva. Jag ska vara en stund hos mina föräldrar. Sen ska jag vara alldeles stilla.
God jul kära läsare. Jag hoppas din jul blir lugn. Snäll.
Jag börjar med att ge lite HIT
Det har jag råd med. Det har du råd med. Det gör hjärtat mjukt.
God jul.

Fick den här nyheten skickad till mig i natt. Rapportankare slutar och blir yogalärare Vilken fantastisk nyhet och det är väl lite så det är. Man märker att livet snurrar på för fort. Man märker att man vill ha nåt annat än yttre framgång. Man söker efter en inre stillhet som ju aldrig går att nås via karriär eller nån sorts ”får jag bara det här så blir allt bra”.
Så börjar man yoga. Kanske för att nån smart husläkare sagt att man ska. Så blir man bara ja, vad ska jag säga kär, förälskad och typ You had me at the first Namaste…

Jag tänker nån gång varje dag. Hur hade jag klarat mig utan yogan? Hur hade jag klarat alla cancerbehandlingar utan yogan? Och hur hade jag klarat av allt motstånd, ledsenhet och sorgligt som man utsätts för i livet, utan yogan. Hur hade jag mått? I mig finns en sån fruktansvärd tacksamhet för det här redskapet och kanske är det mest fantastiska att man blir aldrig klar. Man blir liksom aldrig färdig. Det finns ingen tävling att vinna. Inget betyg att erövra. Och att det är precis det som är det fantastiska. Trots 16 års träning av ashtangayoga känner jag mig som en nybörjare. Det finns alltid mer att hämta. Eller så trillar polletten ner och man förstår nåt man inte tidigare förstått, eller kanske trott sig förstå. För det är egentligen skillnad på att förstå och att på riktigt känna. Förstå gör man liksom i huvudet, men du ska känna i hela dig.

Igår la jag upp den här bilden på Instagram. HÄR följer du mig på Insta

Med den här texten: Det här är Thomas. Han är 80 år. Jag mötte honom på väg hem från yogan. Han sa Godmorning med ett stort leende. Jag var tvungen att stanna. Och vi pratade lite. Han sa att han var på väg till The centralbank. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. En timma, sa han och log. Vi sa Have a Good day och jag hörde hur han började sjunga där han gick. Det är ju liksom dit jag vill komma. Att vara en alldeles nöjd människa som njuter av promenaden fram till målet. Med ett leende på läpparna. Och jag tror han blev glad när jag sa You are looking Good. Han gjorde mig glad och kanske gjorde jag honom glad. Jag tänker vad mycket man får när man ger och om man vågar stanna.

Den här mannen ÄR yoga. Och han är det jag älskar med Indien och det kan sammanfattas med den här meningen: Why worry, worry want help you”