Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Här kan du beställa min bok jag vill fan leva

Ok, så var vi där igen. Igår när jag satt i väntrummet och väntade på att få komma in till min tandläkare, så satt jag framför en sån där skärm som visar nyheter. Igår kom studien: Långvarig återfallsrisk vid bröstcancer
Har man haft bröstcancer så kommer trycket över bröstet direkt när man läser rubriken. Gick så klart direkt hem efter tandläkarebesöket och läste artiklarna om denna studie som alltså visar summa sumarum att kvinnor ska fortsätta att äta antihormoner om de haft hormonkänslig cancer. Nu vill man alltså höja tiden som vi ska äta denna medicin från fem år till tio år.
Varför .
för jag undrar vem tjänar på att vi äter medicin i minst tio år?
Vem har bekostat denna studie?
Och varför gjorde man inte en rättvis forskning?
Varför har man inte gjort en sidoforskning på oss tjejer som valt att INTE äta antihormoner. Är inte det intressant? För, Hallå, jag är kvar, ta i trä. Men jag är kvar, jag lever efter en aggressiv och hormonkänslig cancer och jag valde alltså att inte äta denna antihormon som jag nästan tvingades att äta. Jag kan säga att jag brottades med många känslor, oro, dödsångest de där månaderna som de tog mig att bestämma att skippa antihormonerna. Rädsla är ett bra sätt att få oss att välja det som erbjuds, men jag tackar återigen google som fick mig att läsa andra röster, i andra delar av världen för att bilda min uppfattning vad som är bäst för mig.
Jag kommer aldrig råda någon att inte ta antihormoner, det är nämligen ett beslut du måste ta själv. Ett svårt beslut, därför är det viktigt att man tar det utifrån sig själv.
Idag är jag glad för det val jag gjorde. Att jag vågade.
Antihormoner ger sjukt jobbiga biverkningar och det negligeras i cancervården. Det är allt från blodpropp, artros till avsaknad av sexuell lust.
Kvinnors sexuella lust under cancerbehandlingar eller efter är inget man pratar om i cancervården. Har under de nio månader som jag behandlades aldrig fått den frågan. Hur det står till min sexlust? Om jag kanske saknar min sexlust? ja, ni fattar.
För hur viktigt är det att en kvinna har sexuell lust, 2017, efter en cancerbehandling eller under en cancerbehandling? tydligen inte så viktigt utifrån min egna hobbyforskningh, där jag frågat bc-systrar om de fått den frågan under eller efter cancerbehandling.
Nej, kvinnors sexlust är inte lika viktig som mäns sexlust helt uppenbart. Och det är bara en sak man kan ifrågasätta vad gäller antihormonbehandling.
För frågan kvarstår fortfarande. Varför lät man inte göra en undersökning/forskning på oss som inte valt att äta antihormoner. Hur är utfallet där? Hur många kvinnor har överlevt hormonell cancer UTAN att äta antihormoner?
För Tänk om det finns en risk med att mixtra med hormoner i en kvinnokropp?
LÄs HÄR
Jag har skrivit om dr John. R. Lee som också skrivit boken What your doctor may not tell you about breast cancer
Behöver jag säga att han motarbetats, tystats för sina tankar, sin forskning vad gäller bröstcancer? Och vad jag hört om hans behandling av bc-systrar så har ingen av de bröstcancerdrabbade med hormonell cancer som han behandlat fått någon form av återfall – trots att han alltså INTE gav dem antihormoner, utan snarare bioidentiskt hormon.
Så återigen.
Vem var beställaren för denna forskning som nu visar att kvinnor ska fortsätta att äta antihormoner?
En högst adekvat fråga.

Har väl inte undgått er att jag rest väldigt mycket den här hösten. Det har varit yogaresa på Mallorca, Italien och Indien. Den här bilden är från den fantastiska yogastudion på Palmgrove Beachresort. Som vi njutit av solen, den fantastiska maten. Det underbara stället. Tack universum för att jag har så många jobb. Att jag kan varva skrivandets ensamhet med det sociala i att leda yogagrupper runt om i världen. Jag föreslår att du följer mig Instagram, där hittar du alltid bilder från var jag är nånstans i världen och i mitt sinne.

Antingen följer du Karin Björkegren Jones. : Där hittar du mesta. Eller så följer du LYMFDIVAN där skriver jag mest om lymfsystemet, men på engelska. Eller så följer du båda. Jag är mer flitig på Instagram.

Jag landade igår från Indien. Vi dygnade skojade jag och en av deltagarna som också tog samma flyg hem. Hann typ bara vara hemma några timmar innan jag slocknade i sängen vid halv sex och sov till nu och klockan är fyra på morgonen. Bäst att nyttja denna stund på bästa sätt.
Varje måndag går jag in på astrobloggen och läser mitt horoskop.

Lejonet
Ack Leo, du med ditt stora varma hjärta och alla dina bubblande känslor. Vackra Venus glider på tisdagen in i Skorpionen där Solen och Jupiter redan väntar. Oh, alla dessa tre lyckobringare är tillsammans i ett och samma stjärntecken och de bildar dessutom en kvadratur till allt som är du. Wow.. det här kan inte betyda annat än framgång, tur och gynnsamma relationer. Den gyllene trion befinner sig dessutom i ditt 4:e hus och välsignar dig och ditt hem med sin närvaro. Under denna härliga process kommer du att få uppleva att gamla knutar i själen löses upp och att allt plötsligen bara känns väldigt trevligt och bra. Samtidigt som allt detta själsligt förlösande mys pågår finns andra aspekter i horoskopet som manar dig att tänka både en och två gånger på din framtid. Här finns utrymme för nytänkande och oanade möjligheter till utveckling. Det är inget för den fega men ”friskt vågat hälften vunnet” sägs det väl?

Känns ju lovande.

Du har väl inte missat denna lilla pärla om yoga?

När det var dags att plåta bilderna till boken YOGA FYSISK & SJÄLSLIG DETOX som kom ut för två år sedan åkte vi, jag och bästa fotografen Anneli Hildonen, till Indien och fotograferade allt. På omslaget är vi på PURPLE VALLEY. Om du gillar ashtangayogan så tycker jag du ska ta dig dit. Numera drivs det av en av mina bästa vänner Karolina. Och jag vågar påstå att hon är den bästa managern någonsin för det stället. Jag vet för jag har varit där många gånger. Det är så fint ordnat. Personalen är underbar, maten är fantastisk och du kommer att få nya vänner.

Tillbaka till omslagsfotograferingen av Yoga för själslig och fysisk detox. Jag sminkade mig själv och fixade håret. Det gör jag oftast. Hade bestämt att jag ville ha hennatatuerade händer och bara det var ju en upplevelse. Det tar flera timmar att göra den vackra utsmyckningen och sen ska du försöka hålla dig från vatten och från att röra händerna för då finns det risk att färgen flyter ihop. Så ni fattar man blir typ som handikappad under ett dygn. Och det är mycket man använder sina händer till. Den fina blå-grå kaftanen och halsbanden som jag har på omslaget bestämde jag också i absolut sista stund. Jag har rest många resor till Indien sedan jag blev yogafrälst. Och på de olika turerna har jag lärt känna många gulliga människor. Så ni fattar vilken tur att jag kunde gå in i min kompis Betta Goas showroom och låna lite outfits.

Nu ligger boken i en korg tillsammans med de fina kaftanerna hos Betta Goa.

Min allra första Indienresa gick till Kerala och det var 2001-2002 i skiftet där, om jag inte minns fel. Vi åkte först till ett ayurvediskt resort och sedan yogade jag för Lino Miele och Gwendolyn Hunt i några veckor.
Nästa resa gick till Mysore 2003-2004, tror jag det var. Jag ville träffa grundaren av ashtanga vinyasa yoga, systemet som jag fullständigt älskar och jag är så glad och tacksam att jag fick det. Jag fick också möjlighet att tacka honom för att han uppfunnit det. Jag fick mitt moment med Guruji och jag upplevde att han såg det där i mig, fnittret, skrattet det där som ligger där och bubblar, mitt livselixir. Att vilja, att våga gå vidare. Att våga hoppas på att det blir bättre.

Då var jag sex veckor och yogade för Guruji, Saraswati och Sharath – tänk vilken lyx. Jag avslutade med att åka två veckor till Purple Valley som inte hade varit öppet så länge. Sharath hade sitt första retreat och jag har än idag kontakt med flera från den resan. På det retreatet träffade Jag Sharmila Desai. Jag tyckte om henne direkt. Hon var så cool och snäll på samma gång, vilket är en underbar kombination. Och vet ni, om ett par veckor åker jag tillbaka till Goa för att träna i nästan en månad med henne. För nu är det min tid att vara elev. Jag längtar.

Den här bilden är från då.

Om ett par veckor är jag tillbaka för att yoga för den här stjärnan. Sharmila Desai.

I eftermiddag åker jag till bokmässan. Ska bara vara där en natt och imorgon fredag hittar du mig:

Kl 11:30 – 11:50 Scenprat
Ge din kropp en omstart!
Karin Björkegren Jones
Om tarmflora som hälsoämne dök upp på bred front för två år sedan, är det nu dags för lymfsystemet, som också det är relativt okänt.Karin Björkegren Jones, journalist och hälsoprofil, vet numera allt om lymfsystemet, efter att ha drabbats av lymfödem som en följd av sin cancerbehandling. Boken Omstart beskriver hur vi kan bli vän med lymfsystemet och med hjälp av kost, träning och massage uppnå stora hälsovinster för bl a immunförsvaret.
Scen:
Hälsa och livsstilsscenen, E-hallen

Kl 14:30-14:50 Monterprat
Monternummer B02:02
Karin Björkegren Jones är författare, journalist och yogalärare och har lång erfarenhet av yogan som verktyg för välmående och god hälsa. Hon har skrivit ett flertal böcker om yoga och driver yogastudion Yogavita i Båstad samt arrangerar yogaresor över hela världen.
Samtalet följs av signering av Karin Björkegren Jones

Lite synd bara att informationen är fel. Det är länge sedan jag drev en yogastudio i Båstad.

Hoppas få träffa så många som möjligt på denna korta stund jag är i Göteborg och självklart är det senaste boken Omstart för en starkare, renare och friskare kropp jag ska prata om.

Här hittar du boken på Bokus
Här hittar du boken på Adlibris

TV4s Dr Mikael avslöjar huskursbluffar

Alltså, ibland blir det så fruktansvärt uppenbart hur olika vi tänker och hur fruktansvärt irriterande det är att höra någon raljera på detta sätt på teve. Och det mest larviga är ju att de flesta moderna läkemedel har sin uppkomst från naturen, gamla huskurer, gammal vetenskap. Man tar nåt verksamt från naturen och gör om det till en kemisk substans och vem tjänar pengar på det? Jo, läkemedelsbranschen. Jag vill också passa på att säga att jag inte är emot läkemedel, eller läkare. Men jag skulle önska att vi kunde tillämpa intergrativ vård i Sverige, som man använder sig av i andra länder. Och att läkemedel borde vara biverkningsfria, att det borde vara prio 1 för varje läkemedelsföretag.

Tycker att Eforskaren svarar bra på Tv4-inslaget.

Jag kan inte heller annat än tänka att den här sågningen av att människor i alla tider använt sig av huskurer kommer så lägligt till den här månaden som jag fullständigt hatar, nämligen rosa oktober.

Jag som haft bröstcancer. Jag hatar när den månaden kommer. Då när allt plötsligt färgas rosa och vi ska informeras om bröstcancer. Man tänker att jag borde känna Wow, bra. Men jag gör inte det. Den månaden får mig att känna mig som ett offer. Ett statuerande exempel.

För snart två år sedan fick jag det här mejlet efter en förfrågan från Tv4 att prata om andning.

Hej Karin, Då vi inte har så mycket tid till förfogande på torsdag och vi vill verkligen hinna fokusera på andning som leder till välbefinnande. Yogaandning som minskar stress och oro och kunna visa exempel på sådana övningar.
På grund av det kan vi tyvärr inte prata om hur andningen botade ditt illamående under behandling. Detta också för, som jag sa, är Nyhetsmorgon just nu verkligen under lupp och noga med att uttalanden som dessa är vetenskapligt bevisade. Så att det inte tas som någon uppmaning till patienter med cancerbesked att inte ta sina mediciner…

Kontentan. Jag tog INGEN medicin mot illamåendet som man ofta får på grund av cellgiftsbehandlingen. Den medicinen som gör en hård eller om det var lös i magen, sen måste man ta en annan medicin för att bli av med det. Ja, ni fattar ett moment 22. Jag ville inte ta mer medicin än jag behövde. Jag ville inte ha en massa biverkningar. Kanske kan bara vi cancerdrabbade förstå hur jävla, jävligt det är med just biverkningarna?
Är det inte fantastiskt att då kunna visa på en cancerpatient som med hjälp av yogaandning slapp ta de här medicinerna som har så trista biverkningar? Yogaandning = En indisk huskur?!

Yogisk andning = Pranayama, själva ordet betyder andningstekniker eller andningskontroll. Prana betyder livsenergi, yama betyder disciplin eller kontroll samt ayama som betyder utvidgning eller förlängning. Eh, vem vill inte förlänga sin livsenergi? Men i Sverige finns det väl inget vetenskapligt bevisat, vem skulle bekosta den forskningen på vad yogisk andning gör för livskvaliteten? För behöver verkligen vetenskapligt bevisat alltid vara rätt? Något jag lärt mig sedan jag blev sjuk det är att ifrågasätta också vetenskap. För vem är beställaren till forskningen? Vem gynnas av den här forskningen? Vem har råd att göra forskningen?
Sedan kommer frågorna.
På vem har forskningen gjorts. Är inte varje människa unik? För om man tänker att varje människa är unik, även om vi är människor så har vi olika förutsättningar. Borde inte det också då rimligen räknas in i undersökningen? Som att några röker. Några stressar. Några har brister. Ja, ni fattar vad jag menar. Men vem och vilka är oerhört viktigt att veta. För hur kan en forskning, låt säga om vilken dos av Dvitamin jag ska äta om forskningen gjorts på vita unga män i lumpen. Jag kanske har brun hud och bor i solfattiga Sverige.

Jag blir mer och mer för skräddarsydd vård som utgår från mig som unik person. Där man tittar på mina förutsättningar från alla håll och kanter.

Inom yogan anser man att andningen är länken mellan kroppen och sinnet. Andningen är kroppens bränsle och vi klarar inte många minuter utan andning. En bra andning är så oerhört viktigt för vårt välbefinnande. Om hjärtat är pumpen för blodcirkulationen så är andetaget pumpen för ditt lymfsystem där en stor del av ditt immunförsvar hittas. Och det är ju om lymfsystemet, det som inom den västerländska vetenskapen behandlas väldigt styvmoderligt.

Tänk att jag gett ut den första populistiska boken om lymfsystemet, som alla kan förstå och som alla har nåt att vinna på att läsa – obs alla övningar är biverkningsfria. Jag vågar påstå att min bok är viktig och jag lär inte få någon inbjudan från Tv4, fast jag vet att den här boken och alla mina tidigare böcker hjälpt så många bröstcancertjejer. Men jag är för alternativ. Jag tror jag uppmanar tjejer att våga ifrågasätta och begära bättre vård. Men första upplagan sålde slut. Mina workshops är fulltecknade, både Knipworkshopsen och nu också mina workshops om lymfsystemet. Det säger en hel del. Den senaste tiden har jag också fått förfrågningar om att börja anordna utbildningar igen. Och jag har också fått förfrågningar om att ha lärlingar. jag blir så fruktansvärt glad att ni som följer mig gillar det jag skriver. Och mejla mig om du är intresserad av utbildningar, för jag filar på några. yogavita@telia.com

Och kolla min hemsida HÄR för när nästa workshop/föreläsning/kurs är.

Första upplagan av min bok OMSTART FÖR EN STARKARE, RENARE OCH FRISKARE KROPP köp här sålde slut på förlaget och ny upplaga trycks nu upp. Så himla kul, särskilt när man först trodde att ämnet (lymfsystemet) var så smalt och kanske för smalt för att göra en bok om. Men oj så tacksam jag är över att förlaget vågade satsa. För att ha ett bra och fungerande lymfsystem är inte bara viktigt för oss som drabbats av cancer. Utan ALLA mår bra, bättre av ett lymfsystem som fungerar. Våra inre sopgubbar som städar upp all skit som kroppen hela tiden utsätts för och så våra inre krigare som behöver bli påhejade och hjälpta att orka göra sitt jobb. Nämligen bryta ner den här skiten (cancerceller, infektioner etc)

För att ha ett bra lymfsystem är viktigt för alla och jag skulle önska att det gavs större uppmärksamhet. Att det forskades på detta system. Och framförallt att man vågade titta på all form av vetenskap. Gamla huskurer(till skillnad från vad TV4s Dr Mikael tycker…), hur ayurveda, TCM osv förhåller sig till och behandlar ett trögt lymfsystem. Tänk vad häftigt det skulle vara om man vågade ta in vad patienterna själva känner hjälper. För det är så jag tänker. Varje människa är unik och har också olika förutsättningar. Och det är ju precis det som är viktigt att man vågar titta på det. För det är så jag tror man kan bryta ny mark. Det är så man kan hitta olika metoder som kan hjälpa. Skräddarsydda lösningar för var och en och inte stirra sig blind på en och samma rehabilitering. Det funkar inte så.

För nåt jag tröttnade på var den överlägsenhet jag möttes av flera på de olika av landstinget utvalda lymfrehabställen. En överlägsenhet som jag också vet att många med mig mötts av. Vi som kommer med våra svullna ben och armar får ofta höra: ”Det finns de som har det värre än du” (underförstått du ska vara tacksam). ”Att du svullnat i resten av kroppen beror på att din ålder, man måste acceptera att man åldras”(?).

Ja ni fattar, den här typen av svar och många därtill har jag under dessa år fått höra. Att jag är fåfäng. Att jag ska vara tacksam. Ibland blir jag så trött på eftervården och hur vi fd cancerpatienter behandlas.
Jag har rätt att vara fåfäng PUNKT! Och så inkompetent av läkare och vårdpersonal att ens yppa den typen av åsikter. Det säger dessutom mer om deras okunskap om lymfsystemet och DET gör mig rädd. Och det borde göra dig rädd. Skulle vara intressant att veta hur mycket tid som läggs på läkarlinjen vad gäller lymfsystemet och sen hur man så tvärsäkert kan uttala sig om nåt. Experterna är faktiskt vi som drabbats, vi som testat oss fram. Vi som kämpar. Ni borde lyssna på oss. Så tänker jag på all den här tiden jag var under cancerbehandling, men också efter. Inte en enda gång har jag fått frågan Vad behöver du? Då skulle jag svara. Jag behöver möjligheten att få välja min eftervård. Jag kanske på riktigt får mer hjälp av en zonterapeut som inte är landstingsansluten. Eller en lymfmassör och inte en lymfterapeut, den senare som det sägs är så viktigt att vi med lymfödem går till. Men vet ni, hittills har ingen lymfterapeut jag gått till lärt ut andning och vi vet till exempel att andningen är själva pumpen för lymfsystemet. Lika viktig som hjärtat är för blodcirkulationen. Är inte det märkligt?

Här kan du läsa om mig och boken på kurera

För lymfsystemet är så oerhört viktigt. I lymfsystemet bryts infektioner, olika former av attacker, cancerceller etc ner. I våra viktiga lymfstationer finns kroppens krigare Lymfocyterna som varje dag bryter ner olika attacker som vi utsätts för. DÄRFÖR är det viktigt att ha ett system som funkar. Som inte är trögt. Och vi som redan gjort en resa med cancerbehandlingar, vi som vet hur det är att gå igenom en sån. Vi vill ha den respekten och förståelsen. Vi vill inte ha tillbaka skiten. Vi vill ha ett system som bryter ner de här attackerna.

Men vem driver våra frågor? Som i slutändan blir allas frågor. Jo patientföreningarna.

Jag tänker att Omstart för en starkare, renare och friskare kropp det är en av mina viktigaste böcker och för mig var det viktigt att skriva den. Överhuvudtaget är det viktigt för mig att skriva för jag vill förmedla hopp. Att saker går att förändra. Jag får så många fina mejl och hejarop från läsare. Så himla himla glad för det. Mina lymfworkshops fulltecknad direkt. Kolla min hemsida för var och när nästa är: HÄR HITTAR DU MINA EVENTS/KURSER/FÖRELÄSNINGAR och WORKSHOPS Med tanke på allt jag skrivit tidigare så fick jag Igår ett mejl från föreningen för oss med lymfödem och lipödem i Stockholm och det gjorde mig väldigt glad.

Hej Karin!
Vilken fantastisk bok du har skrivit.
Vi är flera i Lymf S som nu läser/har läst den och vi lär och tar till oss mycket.
Skulle du kunna komma till oss och berätta om dina erfarenheter och lära hur vi tar till vara livet.
Hälsningar
Lymf S

Här hittar du LYMFS

Om jag har en agenda. Så är den följande och jag förstår att du som ännu inte drabbats av sjukdom eller svårigheter att det kan verka gnälligt och sjukvården är väl bra etc. Tyvärr inte tillräckligt. Jag skulle önska att vi fick välja vår eftervård. Vår vård. Att om jag tycker att en lymfmassör hjälper min problematik mer än den som sjukvården valt ut till mig. ge mig möjligheten att gå dit jag blir mest hjälpt. För i slutändan gör det mig gladare, friskare. Det komma att generera mindre sjukskrivningar. Och är det inte dit vill? Ge oss möjligheten till botbidrag.

cancer tar mindre och mindre plats i mitt liv. Och ändå inte. Jag tänker inte varje dag på att jag haft cancer. Det tog fem år men… knorrar kroppen, känns det konstigt, ja då drar tankarna dit direkt. Då handlar det om att livet är skört, att mattan kan ryckas bort närsomhelst. Om den där oron som ligger där och lurar. Ja, vad ska man säga då kommer känslorna på en och samma gång. Gång efter annan slås jag av och särskilt i samtal med andra som också drabbats och som liksom jag klarat sig. Hittills måste jag väl skriva, ta i trä och allt man så där instinktivt känner att man måste ta till.
Men det jag tänker på är samtalen med andra som också varit drabbade av cancer. Att samtalen om livet och allt vad det innebär hamnar på en annan nivå än med en person som inte haft cancer.
Får ofta höra det där med vi ska alla dö och det ska vi. Men när man haft cancer. Det är ett band som är speciellt. Ibland behöver man inte ens prata. Det är som att man vet.
Man vet. För man känner på ett annat sätt.
För vi delar
Rädslan för att det ska komma tillbaka.
Att vi ska behöva känna den där
Utsattheten.
Känslan av att vara i vårdens händer.
Att inte ha kontroll.
Den ständiga rädsla
rädslan för att det ska komma tillbaka.
rädslan för att det ska komma tillbaka
rädslan för att det ska komma tillbaka om och om igen
Den finns där.
Ingen vill tillbaka.
Men samtidigt.
Så märkligt.
Snart är det oktober och bröstcancermånad. Jag hatar den månaden.
Ja, faktiskt. Jag hatar den. Jag hatar de där galorna och känner bara för vem görs dem?
Så tänker jag att fem år har gått. Fem år när jag dagligen varit tvungen att på nåt sätt ta hand om de biverkningar som cancerbehandlingarna gett mig. De synliga. Som hjärtsvikt och lymfödem.
Där är sjukvården så dålig. Eftervården.
För tiden efteråt.
Så läser jag det här: LÄS HÄR
Vad tror ni är det ett steg på väg?
Att det inte är lätt att gå vidare för den som drabbats och för den drabbades närhet?
Och återigen.
Ingen har någon sin frågat mig vad jag hade behövt. Vad jag behöver.
Jag ska bara skaka på axlarna och gå vidare som om inget hänt. Fast inget, INGET blir någonsin som förut.
Tänker ofta på min kompis som sa Karin, du har blivit både tramsigare och allvarligare.
Man blir aldrig som förut.
Aldrig

läser så mycket nu om människors självvalda ensamhet. Om hur viktigt det är. Om att åka bort och stänga av mobilen. Vara med sig själv. Som tystnadsretreat, där man är tyst och med sig själv i många dagar och tänker på hur jag också skrivit om det. Typ lovordat att gå in i sin egen bubbla och lyssna på sin egen inre röst. Hur den, alltså den egna rösten låter. Och på riktigt känna efter vad man vill. Vad som behövs. Vad som saknas. Vad som behöver väckas upp. Vad som behöver lyssnas på. Kanske det där som försvinner och suddas ut för allt brus. Det lågmälda, men inte för den sakens skull det oviktiga.
Liksom att stänga av mobilerna, ladda om.
Förrförra julen gjorde jag så. Jag gick in i min bubbla, eller jag umgicks med familjen men jag var inte på nätet. Jag gick promenader på landet.
Jag landade i mig själv.
Jag har aldrig haft svårt att vara med mig själv. För länge sedan (mer än 25 år sedan) bestämde jag mig för operation Nyfiken på mig själv. Jag har gått så mycket i terapi. Faktiskt sedan jag var 16 år i olika perioder. Jag har testat alla former av traditionell terapi. Psykoterapi. Gruppterapi. Bildterapi. Medberoendegrupp. KBT. Coaching. Familjeterapi. Parterapi. Ta tillbaka makten-helger. Ja, herregud jag vet inte hur mycket jag gått och i långa perioder. I några gick jag faktiskt i flera år. Som jag gått in i mig själv. Djupdykt.
Jag har också rest själv. Försatt mig i situationer där jag är helt ny inför en grupp. En grupp utan förväntningar på mig, vem jag är etc.
Jag älskar terapi. Jag älskar att djupdyka i mig själv.

Men så finns det också nåt som skaver i mig.
Och det är vilket lyxproblem det egentligen är. Det här navelskåderiet. För allvarligt gör det människor mer lyckliga. Mer hela.

Har precis plöjt en serie i fyra säsonger på Netflix. Rectify. Handlar om en kille som är oskyldigt dömd för en våldtäkt och mord på en jämnårig tjej. Han hamnar i fängelse i tjugo år och får egentligen en dödsdom. Länge sitter han också i en cell utan fönster i väntan på att avrättas. Men så slipper han ut. Ska inte berätta hela historien.
Men det intressanta är ju så klart vad som händer.
Han blir ju instängd och vad händer med en människa som liksom ofrivilligt går in i ett tyst retreat?
Vad är det han saknar?
Är det tillgången till sitt inre?
Till sina egna tankar?
Till sin egen inre röst?
Mycket av serien handlar om hans återanpassning till tillvaron utanför. Till livet med människor. Om besvikelse. Om rädslan för närhet. Se den. Som jag gråtit.
En gång i tiden när jag var journalist så var jag på en journalistresa till Thailand. Där besökte jag ett retreatställe där de bland annat hade hus utan fönster. Där fick deltagarna ta in under tvåveckorsperioder. De fick mat på utsatta tider men hela dagarna och hela kvällarna levde de i mörker. Och för det betalade de både resa men också uppehället för att hitta sitt inre ljus. För tydligen kunde man bara hitta sitt inre ljus om man utsattes för mörkret.
Jag vet inte. Hur tänker ni?
Kan vi prata om det här?
Är vi bortskämda?
Har vi missat poängen om vad livet innebär?
Vad är meningen med livet?

Startade ett instagramkonto Lymfdivan som det inte tog många dagar innan det blev hackat, eller snott av nån i Ryssland. Kommer inte in. Har varit i kontakt med Instagram och de skickar instruktioner som inte funkar. Jag hör av mig igen till dem och de skickar samma svar tillbaka. De har alltså inte läst min fråga, utan skickar ett standardsvar som alltså inte fungerar. Så tröttsamt, så smartast är alltså att starta ett nytt konto eftersom det andra är snott. Jättetråkigt. Jag som är sååå oteknisk.

Nu har min jobbperiod börjat på riktigt. Och hösten och årstidsskiftet. Tänk att jag aldrig lär mig. Trots att jag pluggat ayurveda. Men årstiderna kan vara lite ”risky”. Det är väldigt lätt att bli sjuk/förkyld då. Jag som vilat hela sommaren. Inte tagit på mig några uppdrag, utan verkligen dragit semester så när man ska börja jobba igen efter typ åtta veckor ja, då knorrar kroppen. Men jag har haft flera tuffa monader rent psykiskt. Min pappa som gick bort i somras och begravningen för snart två veckor sedan. Det är klart att sånt sätter sig. Jag försöker ta hand om mig själv. Jag går och lägger mig tidigt och äter bra så jag kommer över den kritiska perioden på bästa sätt. Jag boosta kroppen med gröna juicer, grönt te, ja vätska, vätska. Vätska och sömn två bra hörnstenar. Och så gråter jag när det behövs och tar det lugnt med yogan. Jag kör inte på. Utan lyssnar och yoga lugnare än annars. Jag försöker mig på det jag alltid säger till andra, att lyssna på kroppen. Att ta signalerna på allvar.

I torsdags höll jag en Knipworkshop på Atmajyoti i Stockholm. Den var fulltecknad, men nya dagar kommer snart upp. I helgen åkte jag och min kompis Magdalena till Sans och balans i Viken. Där hade jag yogaklasser och workshop i både knip och lymfsystemet. Jättekul. Båda workshoparna svar fullbokade. Det ska bli kul att fortsätta, att liksom ”sätta” lymfworkshopen så att den blir så bra som möjligt. Jag brukar åka regelbundet till en fin studio som ligger i Viken i Skåne. det är så härligt att vara där. Det är ju nåt med Skåne. Jag åkte med min kompis Magdalena och det var mysigt att ha med en kompis som man kunde babbla med på kvällarna. Eftersom vilket bil kunde jag också ta med Pino. Och tänk Pino kan man ju typ säga är uppväxt i en yogastudio. Alla år jag hade studion i Båstad var han i stort sett med. Han tar det som ett jobb. Han hälsar alla välkomna. Han vet att han ska vara stilla under passen/workshoparna, men när det är över är det viktigt att han får hälsa på alla.

PÅ torsdag åker jag till Mallis med tidningen Hälsa. Det blir mysigt. Jag åker några dagar i förväg. Brukar försöka göra det, som ni vet gillar ju inte lymfsystemet att flyga. Så det brukar ta en till två dagar för mig att svullna av.

Det finns plats kvar på ashtangayogaretreatet Goa på höstlovet Kom med. Det blir så härligt. Så härligt. Vet att ni kommer att älska. Den platsen. Man blir som beroende. Allt är så vackert. Vågorna som slår mot stranden. Att vakna och somna till havets musik. Liksom en konstant ljudmatta under veckan. Allt du behöver ta med, flipflops, en yogamatta, yogakläder och nån liten sarong som du kan svepa över din bikini. Mejla info@palmgrovebeachresort.com för mer information. Om du vill komma in i ashtangayogan fantastiska system är en sån här resa toppen. Vi blir ett litet gäng, vilket också är en mycket bra förutsättning om man vill fördjupa sig i systemet. I yogan. I sig själv. För att åka på ett retreat är inte bara en träningsresa för kroppen. Det är så mycket mer.

Jag har fått många frågor om yogaresan till Italien i oktober HÄR HITTAR DU GOACTIVETRAVEL Den är tyvärr fulltecknad, men vi planerar en ny i vår och lite annat mysigt. Så håll utkik.