About Karin Björkegren Jones

http://www.karinbjorkegrenjones.se/

Posts by Karin Björkegren Jones:

min metronom

Att vara över femtio är på nåt sätt en sorts milstolpe. Man är i halvlek. Ja, jag bestämde när jag var sjuk att jag ska leva till jag är 100. Och varje dag sjunger jag ju också det i mantrat när jag yogat. Alla som gör ashtangayoga sjunger det mantrat efter sin practice. Det är en förhoppning att varje människa ska leva i hundra friska år. Men det har hänt nåt. Och jag vet inte om det är åldern, eller visheten med åldern. Men det är det här med att sakta ner. Det har alltid gått fort i mitt liv. Jag lär mig mer och mer att det är inte det optimala. Jag lär mig att saker får ta tid. Att man komma någonvart också långsamt. Att allt har sin tid. Det kan också mycket väl vara yogan som gjort mig långsammare och mer beroende av vila. Eller att jag faktiskt var sjuk, mycket sjuk och då om någonsin testades mitt tålamod.
Men samtidigt känns det som att tiden passerar snabbare. Plötsligt är det året jag ska fylla 52. Barnen är vuxna. Mina kompisar blir mor- och farföräldrar. Och jag har börjat tänka på hur jag ser fram emot att bli pensionär. Hoppas bara jag har någon pension…

Men saker kommer tillbaka till en.
I min ungdom levde jag med en kille som var gitarrist. Han övade varje dag i flera timmar med sin metronom. Jag tyckte det där ljudet var ganska enformigt att lyssna på och stängde in mig med en bok i sovrummet. Inte trodde jag att jag själv en dag skulle använda mig av en metronom. Men nu numera lyssnar jag själv på taktslagen på min app där jag laddat ner en.

IMG_7003

Med hjälp av den så är det lättare med all form av pranayama. För jag har märkt att jag ofta tappar takten när jag andas. Att jag räknar oregelbundet. Det kan vara tanken som drar iväg. Eller bara att jag inte alltid får till rätt takt/tid. Att andas med en metronom där du kan räkna taktslagen, eller andetagen gör det enklare. Jag älskar numera mina andningsövningar som jag gör varje morgon.
Vill verkligen utveckla min andning mer och mer. För jag vet att det är min stora utmaning.
Den här appen är gratis och den hjälper mig att räkna varje andetag.
Jag andas in räknar och andas sedan ut det dubbla.

0

ANNONS:

hjärtedag

Igår var jag hela dagen på Powerdagen ute på Lidingö. Jag var inbjuden av Leila Söderholm som jag lärde känna på Mallorca när vi båda var med på Amelias träningsresa förra året. Det var ett väldigt kärleksfullt och glatt event och jag fick lyssna på bra och spännande föredrag. Jag dansade discodans med LetsdanceCissi och jag höll i ett ashtangayogapass. Det var mycket skoj. Men efter en hel dag därute var jag ganska mör i kroppen, men då var det bara att svida om och åka på bröllpspartyt för Hella och Ernst.

IMG_6996

Kom hem klockan två. Idag är jag så mör i kroppen och en aning bakis. Det blev en hel del cava. Jag dricker så sällan, så det behövs så väldigt lite för att få igång mig. Men jag hade så skoj och dansade som en toka, som vanligt. Och festen var som en enda lång kärlekshyllning. Varje gång jag kommer ut så påminns jag om hur kul jag tycker det är att gå på kalas. Det är magi och särskilt kul är det när man får fira några man tycke om tillsammans med andra människor som också tycker så mycket om dem.

Så vaknar jag på söndagsmorgonen OCH på alla hjärtans dag av det här:
IMG_6998
IMG_6999

Så glad för den uppmärksamhet min nya bok fått och får. Så glad för alla snälla mejl och inlägg från läsare som tycker om den. så glad så glad. Mitt hjärta blir alldeles varmt. TACK!

Här ett litet alla hjärtans dag mattips. Alldeles nyss åt vi så god mat. Jag är verkligen ingen matfotograf, så ni får bara lita på hur gott det var.

IMG_6997

Här är receptet.
Gröp ur en paprika. Jag förkokade den en liten stund i saltat vatten. Samtidigt hackade jag champinjoner och fräste i ghee med en chili, cayennepeppar och lite ruccola. Mosade i ganska mycket getost och blandade med havremjölkscremefraiche. Fyllde paprikorna med röran och så bara lite riven parmesan ovanpå.och så in i ugnen.

Alltså hur gott?

Och glad alla hjärtans dag till er alla. Och för er som inte får blommor, choklad och presenter. Det är ju inte det, den här dagen handlar om. Inte en sekund. Har man ingen att vara kärleksfull emot, var det mot dig själv. ta ett långt bad. Smörj in dig i en godluktande olja. Smörj in fossingarna efter ett fotbad. Njut av en skön söndag.

0

fiiint och ”fult” i yogan

Igår såg jag att min blogg besökts av 2 miljoner unika besökare sedan sommaren 2012. Jag slog ihop siffrorna från både min gamla och min nya. Sedan är det ju nåt år som jag bloggade för tidningen Yourlife. Men ändå, så många som läst.

Så här såg mitt första blogginlägg ut:

Söndag 4 januari 2009
när man blir kär
När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid – när livet stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade. Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig, långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga.

Tänk vad mycket som hänt i mitt liv på sju år. Inte direkt en dans på rosor. Men så tacksam för att jag är här. Att jag lever och att jag använt mig av yogan genom alla motgångar.

Estelle som är vd på Yogayama har börjat blogg Här kan du läsa Yoga off mat
Det ska bli spännande att följa. Dels för att jag träffat Estelle, både från tv-världen när jag jobbade i den och även på Yogayama. Estelle skriver att hon kommer att skriva om vad som händer utanför yogamattan, till skillnad från ”den uppsjö av yogabloggar som redan finns”. Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med henne. Jag tycker de flesta yogabloggar jag läst, just handlar om hur man klarar, hanterar livet utanför yogamattan och hur man använt och använder yogan som ett redskap.

I morse läste jag det här: The Failure of Modern Yoga

Det är ändå lite intressant och kanske finns det en sanning i det. I alla fall hans sanning.
Men det som hände i mig när jag läste, det var lite samma det här som det alltid pratas om nämligen fint och fult. Fin kultur och populärkultur. Och det kan jag tycka är så tröttsamt.
För vad är yoga?
Vad är att leva yogiskt?

En sak jag vet är att de flesta människor gör så gott det kan för att må bra, känna sig glada. De flesta söker en mening i livet. En plattform, ett sammanhang. Om man börjar yoga för att det är en trend, eller för att man tyckte yogaläraren var så snygg (haha det var så jag började, eftersom jag ville se ut som Britta när jag var i hennes ålder). Eller för att en lärare drar 400 elever till en klass, med musik. Eller om jag vill ha tigrerade yogatajts och en väska för 3000 kr att lägga min yogamatta i, så är det väl ändå upp till var och en.

Världen vi lever i är ytlig. Klart som fanken yogavärlden är det. När jag började yoga fanns inga teachertrainings. Man gick helt enkelt bredvid en lärare som en lärling, även om jag är yogaalliance licenserad, flera gånger faktiskt. Men det är ju i görandet och sin egen practice som man lär sig. Men man måste ju börja någonstans.

Alla kommer till sina fajter. Sina ups and downs. Jag kan inte rabbla sanskritorden för alla yogaställningar jag gör. Jag kunde det förut, men efter min sjukdom så tycker jag inte att det är viktigt. I min värld handlar yogan om att skala bort, skala bort och att jag förhoppningsvis blir en person utan fördomar och som är ren i vartenda möte. Som inte delar upp folk i fint och ”fult”. Som är glad för andra människors framgång och som själv lever i förnöjsamhet. Supersvårt och en ständig pågående process. För det är ju det som är livet, man blir aldrig klar. Man är aldrig färdig. Men yogan har lärt mig stå stadig även när det blåser. Yogan och all terapi kanske. Men nog sjutton stormar det då och då ändå. Och nog hade det varit enklare att skylla på någon annan. Eller att världen förändrats. Vilket jag så klart gör ibland, men det lämnar alltid en fadd smak i munnen.

Kan vi prata lite om yogan? Vad är yogan för dig? Hur har du använt yogan utanför yogamattan?

Jag la upp den här filmen igår och skrev Man skulle vilja veta vad hon lyssnar på.
Många fattade att jag skojade. Många fattade nog att jag inte tycker att det är okej att vare sig killar eller tjejer ska bete sig så där mot varandra. Samtidigt är det sorgligt att man skrattar åt hur hon beter sig, eftersom det är så långt borta från hur man kan tänka sig att en tjej skulle göra. Men vi ser dagligen typ liknande scener i filmer, videos, bilder hur tjejer utsätts för liknande kränkning. Vi har marinerats i att vara offer.

0

gammkvinnor ta plats

Happy Thursday to you all. Den här kvinnan är tydligen 93 år och hon yogar.

KOM med på Alexandras Pascalidous boostcamp. Jag håller i yogan
Jag kan ju inte garantera er att ni blir 93 år, som kvinna i filmen. Men jag kan garantera er att yogan är ett redskap att hålla fast i när allt stormar. En lugn plats som letar sig in i ditt inre och skapar ro. En stark kropp och ett starkt psyke. Förr sa jag alltid att yogan var min pensionsförsäkring. Idag säger jag att det är min livförsäkring. För hur det än är, så kan jag ofta undra hur jag hade klarat av livet om jag inte haft yogan. Och nej, yoga är inte bara ställningar. Yoga är så mycket mer. Det kan du läsa om här i min bok Yoga fysisk och själslig detox

Som i veckan blev utsedd till månadens bok i Expressen Hälsa

12650937_10153546952021843_546744384361550587_n

Så var jag ute och googlade loss i morse och hittade det här De tio äldsta i världen.
Och det är kvinna efter kvinna och en man. Så summa summarum. Kvinnor lever längre, men får sämre vård och har färre och sämre rättigheter än män. Vi tjänar mindre, vilket också i förlängningen betyder att vi har sämre pension. En ding ding värld. Eller vad säger ni? Blä, säger jag.

_MG_4182

Den här ställningen kan mycket väl vara en av de bästa ställningarna inom yogan. Huksittande. Den är toppen för genomblödning i bäckenområdet. Bra för matsmältningen. Perfekt ställning när du ska bajsa. Och dessutom den bästa förlossningsställningen. Själv sätter jag mig gärna i den här ställningen när jag får ont i kroppen av att sitta och skriva vid ett skrivbord. Ta ner datorn på golvet och sitt i squatten då och då. Det hjälper i alla fall mig. Och mina kläder kommer från Santani

Min uppmaning, eftersom vi blir äldre och äldre så borde vi rimligen också ta mer plats. Få mer plats överallt. Jag älskar tanter. Älskar att det finns en tyngd i att bli äldre. En visdom. En enorm kraft. Jag skulle gärna starta Tanter mot rasism. Överhuvudtaget börjar föreningsliv kännas skoj. Är det tanten i mig?

0

walkabout

Jag har varit på landet under helgen. Jag har juicat i tre dagar, gått promenader och skrivit på min nästa bok. Manus ska vara inne i slutet av den här månaden. Jag har bastat i min infraröda bastu. Tagit det lugnt, väldigt lugnt.
Ja, ni vet ju. Det här året har jag utnämnt till återhämtningens år. Jag börjar bli expert på vila, raster och pauser.

Igår var det samernas nationaldag. Vår urbefolkning som vi inte behandlat väl och som jag knappt vet någonting om. Det är ju egentligen helt sjukt. Kan knappt komma ihåg en enda skollektion som tagit upp om samer, i alla fall inte på det respektfulla sättet. Snarare har man impregnerats av att samer är gnälliga och som håller sig för sig själva. Som att de är larviga. Men jag älskade min mössainspirerad av samiska mössor som jag hade på vintrarna och mina näbbstövlar.

Jag har en otroligt begåvad kompis som precis fått Mai Zetterlingpriset. Linda Västrik Hon åkte upp i vårt långa land för att göra en dokumentärfilm om vår urbefolkning trodde hon, men som det står i artikeln hittade en hel annan historia.

– Jag kände att det var mitt ansvar som icke-urbefolkning att berätta om de här långt gångna planerna som finns på att göra Sverige till världens ledande gruvnation. Det drar undan livsförutsättningarna för samerna. Fullständigt kör över och raserar deras rättigheter, säger Linda.
Jag ser fram emot den här viktiga filmen. Så glad för Lindas skull att hon får tillskott i sin kassa, så att hon kan slutföra filmen.

En annan begåvad kvinna samiskan Maxida Märäk kämpar också för samerna och marken uppe i norr.

HÄR kan du också se en dokumentärserie om Maxida och hennes syster

Så igår såg jag filmen om Robyn Davidson (som jag tror ”vår” Robyn är uppkallad efter). 1977 lämnar hon Alice Springs i centrala Australien för att ge sig iväg på en 270 mil lång vandring. Resan går västerut mot Indiska oceanen, genom öknen och vildmarken. Med sig på resan har hon sin hund – och fyra kameler som hette Dookie, Bub, Zeleika och Goliath. Nio månader tog vandringen. Förutom att det är en vacker historia om att hitta sin egen röst. Den inre vandringen. Att lämna saker bakom sig. Ungefär som föräldern puttar ut sitt barn ur boet och säger; Kom tillbaka som man/kvinna.
En walkabout – är en sorts initationsrit för unga aboriginer. Meningen är att de ska vara ensamma en tid och överleva i vildmarken. Och när den resan är klar, komma tillbaka i sitt nya jag. Som vuxen.
Kanske är det så man blir en stark människa, som vågar lita på sig själv. För det är ju så, i grunden är vi ensamma.

Filmen tar ju lite upp om hur man behandlat Australiens urbefolkning Aboriginer. Nu handlar inte filmen om just det, men man anar. Läser mellan raderna. Robyn får hjälp av Eddy, en aboriginsk man en bit av resan. Och jag vill veta mer. Överhuvdtaget vill jag veta mer om ursprungsfolk över hela världen.

918334-75f5ae60-a58c-11e3-b139-6c556f9120f6

Robyn skrev boken På kamelrygg genom öknen, som för två år sedan blev film. Se den, den är fin.

Visste ni att kamelen inte fanns ursprungligen i Australien. Att man tog dit dem som packdjur, så när man tröttnat på dem, eller använt klart dem så släppte man ut dem i ödemarken. Bara att de istället spred sig, förökade sig. Så nu finns tydligen över 50 000 vilda, eller ska man kanske skriva fria kameler i Australiens ödemark. Det är tydligen den största vilda gruppen i världen.

imageshh

Har du gjort din walkabout? Tagit de där stegen in i dig själv. Din inre vandring? Jag måste säga att det tog femtio år för mig. Jag tror min cancer var min walkabout. Plötsligt fick jag ett ord för den skiten.

0

andetaget är min bästa vän

Jag gillar Agnes Wold. Hon är på många sätt upplyftande. Men samtidigt kan hon avfärda saker, som om det inte var någonting. Som om det vore humbug. Det kan jag tycka är trist. Media älskar henne och så hakar alla på och tänker och tycker att hon har rätt.

Som det här med andning. Man kan ju vända och vrida på det mesta, men hennes snabba kommentar i Skavlan och lite lätt nedlåtande gentemot andningskurser. Gjorde mig mest trött. Så snälla ni mejla mig all forskning ni vet om just yogaandning. Andningskurser till karin.bjorkegren@telia.com. Tack, tack snälla.

För vad tänker ni? Hur tänker ni om andning? Berätta gärna era andningshistorier. Hur ni andades er igenom en förlossning, smärta, sorg, ångest. Eller när det inte gick att andas. När det var svårt att andas. Hur mådde ni då. Vill veta allt. Och hur tänker ni om yogaandning. Om olika former av andning.

Sedan en längre tid tillbaka gör jag andningsövningar varje morgon ( och lite andra grejer som jag snart kommer att berätta om) så har ett helt hav inom mig öppnat sig. Eller ett fält där vinden/andetaget kan flöda fritt.

_MG_9062

När jag började med yoga var andningen det värsta. Ujjayipranayama gav mig nästan ångest. Jag har skrivit om det i flera böcker om min upplevelse av rebirthing som jag gjorde när jag var 22 år. Och hur faktiskt min födelse på så många sätt präglat mig och framförallt hur jag andas. Och hur jag nu lär om och lär nytt.

När jag var 22 år gjorde jag något som kallas rebirthing, det vill säga jag andades mig tillbaka till min födelse – en av de många alternativa terapiformer jag testat genom åren. Min mamma har alltid sagt att det var så lätt att föda mig. Jag är tredje barnet och därför kände jag mig aldrig rädd när rosenterapeuten och yogaläraren Anna Rinnman förslog att jag skulle göra rebirthing med henne. Vi andades, en sorts hyperventilering och efter ett tag så slutade jag helt att andas. Anna fick väcka mig till liv. Efter några gånger tyckte hon att jag borde skicka efter min födelserapport. Hon sa att mammor ofta glömmer eller förtränger en förlossning. Jag gjorde det och tillbaka fick jag ett svar jag nog inte hade räknat med. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag var petidinpåverkad, vilket gjorde att jag inte själv hjälpte till att födas utan var ganska passiv under hela födelseförloppet. Jag hade navelsträngen lindad två varv runt halsen. När jag kom ut var jag cyanidblå och sögs på massa slem. Min mamma hade förträngt förlossningen, kanske för att det var en så obehaglig upplevelse eller för att hon faktiskt själv var påverkad av petidin. Men det viktiga i det här är att hennes berättelse var en helt annan och när jag gjorde rebirthing mindes kroppen, för man kan inte lura kroppen. Jag tror att saker och ting lagrar sig i kroppen – också innan vi erövrat orden för att kunna uttrycka våra känslor. Med andningens hjälp kunde jag komma i kontakt med känslor som jag burit och bär i min kropp, förstå dem och också omfamna det obehagliga.

Och hur rädd jag var för pranayama när jag började med det för en massa år sedan. Och hur jag bara för inte allt för länge sedan förstod att det kan vara på ett annat sätt. Att man skyndar långsamt fram och hur fantastiskt det är att ge sig själv den där stunden på morgonen.

För mig är andningen a och o i allt. För andningen är liv. Mina andetag är bränslet i mitt liv. Ande Tag, bara ordet i sig är vackert. Andningen är också hur jag förhåller mig till ångest och oro. Till glädje och upprymdhet. Den snabba andningen när jag är uppspelt och glad. Till hur jag kunde andas bort mitt illamående när jag gick på cytostatika. Hur andningen är fantastisk vid smärta. Hur man kan hålla andningen i schack och låta mindre rädd, livrädd, nervös och istället andas mig tryggare i en situation. Jag till och med såg hur lymfkärlen sprack fram när de sprutat grönt färgmedel i min hands lymfkärl. Jag såg hur de växte när jag andades långa och djupa andetag. Just det som Agnes Wold avfärdade. Jag såg skillnaden mellan när jag låg där och andades mina vanliga andetag. Och jag såg hur lymfkärlen växte fram när jag förändrade mina andetag. När jag yogaandades.

images

Jag brukar säga att andetaget är min bästa vän. Hon lugnar mig när jag är stressad. Arg. Ledsen. Hon lindrar sorg och oro men hon kan också dra upp tempot i mig. Ge mig mer energi.

Och ni har väl inte missat nästa lördag?

powerday Inbjudan Ny röd the one

Det blir skoj. Kom. Boka.

0

göra som hjärtat vill

Vad är att åldras?
Vad tänker ni?

En kompis skickade det här fina citatet. Tack snälla alla som skickar mig fina citat, roliga, spännande, allvarsamma filmsnuttar. Information,råd och tips. Love you all!

12669658_10153211301842191_7883379388280911361_n

Men visst stämmer det. Läste ett annat fint: ”Id rather make an impact on your heart, then on your eyes.” Och det är väl det. Vi ser inte det vi gör med människor. Vi ser inte vår egen energi, våra empati, vår kärleksfullhet. Vi ser inte hur det känns att mötas av vår kärleksfulla blick. för oftast när vi tittar oss själva så klankar vi ofta ner på oss själva. Vi tänker ungefär 65000 tankar på en dag. Tyvärr är de flesta tankar vi tänker negativa, så en bra uppgift för oss själva är att tänka gott om oss själva och de runt omkring oss. Och du Om någon vecka är det Alla hjärtans dag. Idag ska jag göra som hjärtat vill. Får se var jag hamnar.

Nu kan du lyssna på mig här: PODDSNACK MED MIG; LOTTA OCH VICTORIA
Men varning, jag svär som en borstbindare. Jag skäms. Men det är ju inte alltid så att det är hur det sägs, utan vad som sägs.
KarinBJ_Hälsosnack

0

gammal stress kan räknas i kilo

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

IMG_6915

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

0

tacksamhet & förnöjsamhet

10498185_748113121952307_5857110176047758689_o

Igår när det regnade snö och det plötsligt blev så där kallt igen, ja då kom längtan efter strandliv. Så i morse hittade jag det här bildreportaget i Expressen med bilder på fantastiska stränder runt om i världen. Jag skulle gärna gå en promenad på den här stranden och låta mina fötter sjunka ner i den rosa stranden.

Jag är så sjukt tacksam att jag ens kan tänka att det kan bli möjligt. Att jag har den möjligheten. Att jag har ett pass. Att jag kan stoppa undan pengar, kanske strunta i vinterskor den här säsongen eller nåt annat för att faktiskt få komma iväg till en sån där strand. Som någon av de här: Världens mest färgstarka badstränder

Igår var jag trött, men jag gick ändå till gymet. Gick en kvart på löpbandet. Jag kan tycka att det är skönt. Att bara gå. Just nu är det lite mycket och stressigt i mitt liv. Så mycket jag måste ha gjort innan operationen, eftersom jag inte vet hur jag kommer må.

Gymets löpband vetter mot Konsums baksida. Då såg jag tre romska kvinnor komma med pappkassar. Någon hade öppnat på baksidan, där Konsum slänger sina sopor. Kvinnorna fyllde sina kassar. Och i mitt huvud som bilder snurrar fort, korsklippte jag mellan bilder på kvinnor som fyndar på Schutermans (affär med utvalda märkeskläder och skor) och de här kvinnorna som stod ute i kylan och försökte samla ihop bra saker, bland soporna. Jag vet att mina tankar att de inte hjälper någon. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka att jag är finare eller bättre med mina tankar. Men de här kvinnornas förutsättningar. Det blir ju också så sjukt, men de hjälper mig att känna mig tacksam över allt jag har. Att mina drömmar kan få vara så stora, att jag kan drömma om rosa stränder och barfotaliv. de hjälper mig att få perspektiv. Att känna förnöjsamhet över mitt liv över vad jag själv uppnått. Men jag är så medveten om att jag hade förutsättningarna från födseln.
Världen är så orättvis.

Stöd RÖDA KORSET

0