About Karin Björkegren Jones

http://www.karinbjorkegrenjones.se/

Posts by Karin Björkegren Jones:

powerdagen och lite annat

Blä, blä, blä för den här läsningen. Obs, de handlar inte om bilden ovan… Men jag är så trött nu på Läkemedelsverket och Livsmedelsverket. Så trött på maktfullkomlighet och lurendrejeri och hemliga agendor.Skärpning för sjutton. Jag har ingen lust att känna mig lurad av såna som man tror ska göra rätt. LÄkemedelsverket betalas till 95 procent av läkemedelsindustrin

Livsmedelsverkets nya expertgrupp

I somras skrev jag det här blogginlägget. Vem kontrollera de som kontrollerar?

Så deppigt.

Men nåt som inte är deppigt. På lördag kl 12.30 kan du träffa mig på Åhlens deras träningsavdelning vid t-baneplanet. Jag ska signera min senaste bok Yoga – fysisk och själslig detox. Kom förbi och säg hej. Lova det! Tänk om ingen kommer. Tänk om ingen bryr sig det minsta och jag sitter där som ett litet fån. Nej, låt mig inte känna så. Kom förbi och krama mig. köp min nya bok, eller ta med dina gamla. Jag kommer att ha pennan i högsta hugg.

9789155262563_200_yoga-fysisk-och-sjalslig-detox

Och boka 13/2. Det är värsta bästa powerdagen ute på Lidingö. Jag och en massa andra härliga fantastiska inspirerande människor kommer att finnas där för att boosta och kicka igång dig, så klart lett av powerpinglan numero uno Leila Söderholm. Leila har precis kommit ut med sin första bok. HÄR köper du den
Leila är så inspirerande. Jag lärde känna henne förra året på Amelias träningsresa som jag hade äran att vara med på. Leila är så bra. Så kom för hennes skull om ni tycker yoga är trist 😉

Här hittar du info:
powerday Inbjudan Ny röd the one

naturen är alltid inne

images

Så är det ju. Medan vi andra letar klänningar för en fest eller om man är bjuden på en gala, för man vill ju gärna känna sig fin, välklädd och rätt. Så behöver inte skogen, naturen bry sig det minsta. Naturen är alltid rätt. Och ännu mer rätt är den otämjda. Den vilda. Nästa gång ska jag nog klä mig som ett träd. En svart-vit fläckig björk kanske?

I lördags var jag på möhippa. En av mina närmsta kompisar ska gifta sig i mitten av februari. det var så mysigt och absolut ingen förnedring. Fy fabian för sånt skoj. Varför ska man klä ut någon, gärna så den ser knasig ut. Kanske ställa henne på nåt torg och hänga en skylt kring halsen, kyssar 10 kr? Ja, det är väl alla känslor som finns i oss. Har ni sett den här filmen från ett polynesiskt bröllop? LÅt oss börja måndagen med lite kärlek och passion och alla känslor som rasar inom oss när vi älskar någon så mycket.

våren sparkas igång

_MG_4517

Har fått flera meddelanden angående de här kläderna från Santanistore. ”sparkdräkten” som är fullständigt underbar och som jag helst vill leva i finns numera i grått och svart. Jackan i grått har utgått, men finns i svart och vitt. Älskar den också.

_MG_4525

Idag ska jag slappa.

Men jag vill påminna er om några event där vi kan ses:

Lördag 30/1 kl 12.30 signerar jag min senaste bok på Åhlens, avdelningen vid t-baneplanet där de har en massa sport&yogakläder. Kom. Vill så gärna träffa er.
9789155262563_200_yoga-fysisk-och-sjalslig-detox

Powerdagen 13/2 på Lidingö med en massa härliga personer
powerday Inbjudan Ny röd the one

Knipworkshop hos Mia i Sundbyberg

10507136_606756552775218_3738059734695998026_o
Jag vet inte hur många gånger jag haft KNIPworkshop hos Mia, men det är alltid lika kul och fint förberett av Mia som driver yogastudion.

(Knipworkshopen på Atmajyoti i Stockholm är fullbokad, så passa på)

Yogahelg på Sans&balans i Viken 22-24/4 Sans och balans är ett så härligt och fint yoga och träningsställe i Skåne som drivs av min vän Carin. Som också är med i min bok Knip för bättre och hälsa. Och så klart flera av mina dvder. Älskar mina helger i Skåne.

Carin

Hathayoga & yogapyssel på Mallorca 25-28/5 med mig & SantaniPetra
IMG_5348

Härliga Boost & yogaresan till Kreta 29/5 – 5/6 med Alexandra Pascalidou och mig
textida_main2

Komplimangens dag

Under några år i min ungdom gick jag på gruppterapi. Det var en form som hette OMVÄRDERANDE PARSAMTAL. Det var ganska intensivt. Dels hade man två timmars gruppsamtal, och vi var kanske 10-12 i gruppen. Sedan hade vi två timmars parsamtal varje vecka. Fatta, fyra timmars intensivt pratande och lyssnande i veckan. Och när jag såg det här klippet på Malin Berghagens facebooksida, så kände jag igen mig.

För bland det finaste i den här terapiformen var att vi lärde oss en viktig sak och det var att ge komplimanger. Jag älskar att ge komplimanger. Älskar att få folk att sträcka lite extra på sig, för det är vad som händer när man säger en komplimang som man menar.
Under de här terapitimmarna fick man inte säga något negativt till någon av deltagarna, inte kritisera och ifrågasätta. För det blir vi ändå hela tiden i vårt samhälle. Det var så skönt att komma från den där hårda världen och liksom landa i den snälla gruppen varje vecka. För mg var det ovärderliga timmar som gjorde att jag överlevde en jobbig period i mitt liv.
Men jag har så svårt att ge komplimanger? och måste inte mänskan ha gjort nåt riktigt riktigt bra för att man ska kunna ge komplimanger? Nej, man kan öva sig på att tala om för folk att de är bra och det är en härlig känsla. Och det häftiga är att det finns alltid något positivt att säga om en människa.
Det kan vara allt från vilken fin tröja du har, vilket vackert leende, jag älskar ditt skratt, jag tycker du är söt snäll, fantastisk, rolig. Ibland fick man stå upp inför hela gruppen och bara lovebombas. Och det viktiga och allra svåraste det var att inte säga TACK utan som eleverna i filmen JA. Att ta emot.
Och de olika grupperna jag gick i, jag gick i flera år. Ja, de grupperna blev så oerhört dynamiska. Så mycket kärlek. För det är ju det vi alla önskar och drömmer om och behöver. Att bli sedda och bekräftade av gruppen man tillhör. Jag kommer ihåg en psykolog som jag intervjuade, hon sa: det behövs fyra vuxna för att ett barn ska känna sig älskat och bekräftat fullt ut. Och då tänker jag på de homosexuella familjerna som får det att funka med fyra föräldrar. Men så finns det ett uttryck att det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Igår var kramens dag. Låt det vara komplimangens dag i dag.
Eller vad säger ni alla ni underbara, skärpta, kloka, roliga, underfundiga, vackra läsare av den här bloggen? Komplimangens dag.

santani på formex

Igår startade Formexmässan. Ni vet den superstora mässan i Älvsjö. Jag brukar inte gilla mässor. det är alltid så mycket folk. Alla trängs. Luften tar slut. Fötterna värker och det är bara köer överallt. Men igår var det riktigt skoj. Jag och Anneli åkte dit för att träffa Santanigänget. Jag signerade min senaste bok i SantaNi fina monter. Och under dagen som jag var där hann jag träffa flera kompisar, kollegor och yogaintresserade som passerade förbi. En helt annan grej att sitta i en montern, än att springa runt.

IMG_6794

Det var så mysigt att träffa Petra och få prata lite IRL. Det är mer än ett halvår sedan vi senast sågs. Petra bor ju på Mallorca i ett helt fantastiskt hus i en del av Mallorca som är relativt oexploaterat. Där på gården finns också en yogastudio. Du har väl sett vår härliga kurs i maj? HÄR HITTAR DU INFO & ANMÄLER DIG

Jag gillar verkligen Petras kläder som är gjorda i svenskvävd ekologisk trikå. Och vet ni det känns, har man plaggen på sig vill man inte ta av sig dem. Det är verkligen en lifestylekollektion. Petra är på mässan och visar upp sina senaste kollektion. Här har jag tajts och top från Santanistore

_MG_4266

_MG_4228

P.s apropå Lifestyle har ni sett VEGORÄTT på Svt? Sveriges första vegetariska matprogram? Tänk att det är det första. Jag hoppas verkligen inte det sista. Jag hoppas att alla kanaler kontrar med ett. För fy fabian vad vegetarisk mat är bra. Och fy fabian vad vi behöver bli mer och mer medvetna om vad vi stoppar i oss. Jag har sagt det förut, men det jag gillar med vegetarisk mat och att det plötsligt blivit så hett. Det är att tjejerna dominerar på kockscenen och att det är så innovativt. Inte alls som när jag jobbade på en av Stockholms första vegorestauranger Sunrice. Herregud vad det har hänt grejer sedan jag var 22-23… Jag var servitris, verkligen inte någon särskilt bra. Har aldrig kunnat ha flera tallrikar i händerna samtidigt. Men vad jag tyckte om att jobba där. Varje dag pressade jag ett par apelsiner och några morötter. Det var juicing det… Det var samtidigt som jag jobbade på Svt och Bullen. Jag hade till en början praktikplats där, så jag behövde verkligen dryga ut min plånbok med lite extrapengar. Ibland blir jag så sjukt sugen på att jobba i en tv-redaktion igen. Skulle gärna gärna göra ett livsstilsprogram för 50plussisar.

vad tycker ni?

Jag vet inte vad jag tycker om den här reklamfilmen.Det känns som att de skojar om en massa fördomar som andra och vi själva kanske har om människor som är modell större. ”Who says that Plus Size cant” heter kampanjen. Penningtons är ett shoppinghus för Plus Size tjejer och en kompis skickade mig den här filmen. Vad tycker ni? För vem är det som säger att pluse size inte kan yoga, inte har balansen eller vad det nu är?
Jag förstår att många kan tycka det är jobbigt att gå på yoga om man är stor, både i kroppsstorlek som i längd. Jag har under åren som jag bloggat fått många mejl om just det. Flera som berättar att de hellre yogar hemma framför datorn eller tvn, men att de kan sakna det som händer i ett rum fullt med yogisar som andas och yogar i sin takt. I början, eller innan jag fick cancer fick jag också mejl från några som undrade om jag verkligen yogade så mycket som jag gjorde, eftersom jag inte var så där smal som man ska vara när man yogar. Eller snarare så smal man ska vara om man visar upp sig. Hm, det här är svåra grejer.
Jag har skrivit många gånger om att yogan gav mig snällare glasögon när jag tittar på mig själv. Att det händer något när man rör på sig, sträcker och tänjer. Att det inte finns några speglar i rummet och att man mer känner i kroppen hur det känns att yoga. Och att det kickar igång något i en. En sorts jag gillar min kropp precis som den är för att den är så stark, böjlig och fantastisk. Och så är det. Så händer något i jämförelsen med andra. Med bilden som visas upp.
Min blick gentemot mig själv som var snällare förr, har i perioder inte varit så snäll sedan jag mer visade upp mig på bild. Det händer något när man blir mer offentlig och jag måste tyvärr säga att det finns en del i det som jag inte gillar. Det är svårt att hålla ”jag duger inte” borta från tankegångarna. När hela världen verkar handla om att gå ner i vikt, banta och se ut som man är 15, fast man är 52.
Jag är snart 52 år och jag duger. Jag har inte fötts med smalgener. Jag är inte naturligt smal. Jag har aldrig bantat, men alltid hållit igång med någon form av träning. Men ändå, får jag inte den där seniga, muskliga kroppen. Det här är jag och jag gillar mig själv, men jag kan ändå ha de där tråkiga och dömande glasögonen när jag tittar på mig själv. Är inte mina armar för tjocka? Har inte mina ben börjat bli stabbiga? Vad tänker folk när de ser min lymfödemarm? Jag skäms för min ärriga kropp. Avsaknaden av mitt bröst. Och jag blir också så arg på mig själv när jag tänker så. Och då förvandlas det till skamkänslor.
Jag vill inte skämmas. Jag tänker inte skämmas. Jag vill inte vara med i den här hetsen. Och nu när jag skriver det, så tänker jag att det försvinner.
För när man outar skamkänslor så brukar det ofta visa sig att en massa andra går runt och tänker och känner samma.
Jag har gått runt och burit på alldeles för mycket skamkänslor sedan jag var liten.
Jag har varken lust eller tid att lägga på några nya skamkänslor nu när jag är vuxen och visare.
Så det så.
Puts väck.
För länge sedan plåtade vi en tjej med en så kallad perfekt kropp, superfit och fin, men hon vill inte visa magen för hon hade något litet bråck. Helt osynligt för oss. Men något som hon skämdes för.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte. Hur kan hon vara så sträng mot sig själv, när hon är fullständigt outstanding.
Jag har genom åren haft många vänner och bekanta som ständigt bantar. Som ständigt tänker på hur tjocka eller smala de är. Och att det ligger någon sorts värdering i det smala. Att vara smal och vältränad. Det är krav. Ens egna krav och någonstans ett krav som man tror att andra sätter/ställer på en. Och någon sorts skam att inte leva upp till förväntningar.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag tänker att skam är den svåraste nöten att knäcka. Och vilken skamkänsla vi går runt och bär på vet bara vi själva.
Så kanske är det så att vi behöver fler filmer som ruskar om vårt snäva sätt att se på hälsa och träning och utövarna av en träningsform.

Och kanske dags med en sorts motreaktion mot allt det här hälsosamma som jag också är en del av att förmedla. Nu tycker ju inte jag att man ska börja äta ohälsosamt, så det skippar vi. Men ju mer jag tänker på det Lata människor är kloka människor.
För det finns en stress kring det här med att träna. Det kanske är vila vi behöver mer.
Vila från intryck. Vila från dataskärmen. Vila från krav. Vila från träning.
Vila från prestation.
Ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
Idag hittar ni mig på Formexmässan i Santani-montern A 25:10. Jag signerar böcker. Anneli som fotograferat alla mina böcker kommer också att vara där. KOM!

bästa appen

Igår åt jag middag på Indian garden (gud vilken bra restaurang) med en av mina tonårskompisar, Ludde. Egentligen heter hon Inger Lundmark. Jag har skrivit om henne förut. Glömde ta en bild. Vi hade så mycket att prata om. Men hittade den här bilden på nätet. Ludde har hjälpt mig massor under min rehabilitering.

inger_lundmark-201323091919

Ludde är dramapedagog, psykoterapeut, familjeterapeut och hypnosterapeut. Hon är fantastisk.
Det finns många bra appar. Men få appar gjorda av personer med Luddes gedigna kunskap. När mitt liv snurrar på, när jag är för mycket uppe i huvudet så lyssnar jag på hennes olika hypnosband som jag har i telefonen. Hon har hjälpt mig med min stress, oro och rädsla för en massa saker. Hon har hjälpt mig med min scenskräck. Bland annat. Hon är fenomenal. Ludde är dessutom teaterutbildad och bra sångröst, vilket gör att man lugnt kan luta sig tillbaka och lyssna. Hennes hypnosband är som en saga där man själv är huvudpersonen. Vem vill inte känna att ens liv är en saga?

Nu finns hennes app att ladda ner: HYPNOS&HÄLSA

Nu har jag laddat ner flera stycken, så jag har ett hypnosbibliotek. Och det är så bra, för du kan lyssna när du flyger, åker tåg. Har en längre resa framför dig. Eller när du behöver ta paus, har svårt att koppla av eller koppla ned. Jag rekommenderar Inger Lundmark varmt.

Det är så härligt att jag på den här sidan får tipsa om allt jag tycket är bra och härligt och fantastiskt.

screen322x572

vill du ha ett greatlife?

Nu ”vågar” allt fler hävda att vi behöver kosttillskott. Men så klart fortfarande är det en och annan som säger: behövs verkligen det? Kosten borde vara tillräcklig.
Ja, så borde det vara, men den ena undersökningen efter den andra verkar ju visa att vi har brist på typ det mesta. Men även om man är vego så kan man behöva tillskott. För det är ju inte som förr i tiden. Grönsaker och frukter besprutas. Maten vi köper har olika tillsatser. Nu läste jag om grädde light, med någon märklig tillsats som är giftig. Hur får de hålla på?
Vad gör Livsmedelsverket?
Att köpa eko, är alltid en bra början. Men jag är i min fullaste tro att vi ändå behöver komplettera. Hjälpa kroppen att ta upp vitaminer, mineraler, antioxidanter och andra nyttiga godsaker för kroppen. För att må bättre.
Hippocrates som sägs vara grundaren av vår tids mediciner sa: mat är medicin och medicin är mat.
Ibland känns det tyvärr som om just läkemedelsbranschen frångått det alldeles.
Men en sak är också viktig, vi stressar för mycket. På något sätt utarmar vi oss själva med vår tids stress. Våra krav på oss själva. Oron vi bär på. Att vi sover för lite. Det handlar ju om att hitta en balans, och det är inte alldeles enkelt. Jag har jättesvårt med det. Det är min ständiga kamp. Ja skulle önska att jag vore mer lättsam i mitt huvud. Men så tacksam för att jag hittade yogan, annars undrar jag vad som hänt…

Jag lärde känna Patrick Wahlberg, en av grundarna till GREATLIFE när jag höll på att återhämta mig efter alla cancerbehandlingar. Det var bland annat han som tipsade mig om Q10 för min hjärtsvikt, som jag då hade. Jag har fullt förtroende för honom. Läs hans bok PXP – ditt bästa jag som du hittar på hans Greatlife sida. Jag håller på att läsa den för tillfället. Rekommenderar den varmt. Varför? Jo, för att jag litar på Patrick.

Så här skriver han på sin sida:
BEHÖVS KOSTTILLSKOTT
HUR VET JAG OM ETT TILLSKOTT ÄR BRA ELLER INTE?

innate_header

Jag får många ”erbjudanden” om att samarbeta. Förmodligen skulle jag bli rik om jag gjorde reklam, men jag kan inte tipsa om något som jag inte tror på. För mig är det oerhört viktigt. Jag får många mejl och frågor om hur jag tänker, om hur jag äter. Varför jag gör som jag gör. Jag känner ett ansvar att bara tipsa om sånt jag tror på. Jag samarbetar med Greatlife sedan ett par år tillbaka och om du går in via länken HÄR KÖPER DU DINA KOSTTILLSKOTT så får du 10 procent på ditt första köp om du skriver YOGAVITA i kampanjrutan också, glöm inte det för rabatten.

De kosttillskott jag köper är ekologiska från 100 procent wholefood, utan artificiella eller syntetiska tillsatser, dessutom är deras produkter fria från soja, gluten, mjölkprodukter, majs och vete och kan därför ätas av vegetarianer.
Bara det bästa är gott nog för dig. Det är så du måste tänka med allt du stoppar i dig in din kropp. Som ju är din motor. Så just därför är det bra att de kosttillskott du väljer är av hög kvalitet. Innate response är ledande på marknaden.

Så här har jag ätit och äter kosttillskott:

Under cellgiftsbehandlingen åt jag förutom Probiotika, Blutsaft, kokosolja. När det var dags för operation och jag var färdigbehandlad med cytostatika då kunde jag börja äta zink och magnesium också.
Nu äter jag:
Probiotika – för magen, tarmarna, matsmältningen
B-vitamin
Magnesium – på kvällen
E-vitamin & Selen
D-vitamin
One daily – de där lilla extra
Omega
Q10 – för hjärtat
Zink
Iscador – som är sprutor jag tar var tredje dag för immunförsvaret. Skrivs ut av en antroposofisk läkare
Hoppas jag inte glömt något viktigt nu.

Jag försöker få in minst en kallpressad grön juice varje dag.

_MG_4525

Jag samarbetar också med Santanistore. Här får du en liten sneakpeak på bilderna som Anneli tog på mig förra veckan. Jag vet ju att hon egentligen vill fixa lite med bilderna innan jag lägger upp dem. Ställa dem och retuschera vissa grejer, men jag vill bara visa. Jag älskar Santanikläderna. Och Petra som gör dem är en förjusande människa. På Onsdag hittar du mig i hennes, eller Santanimontern på mässan. Kom förbi och säg hej.

Och kom med på vår härliga yogakurs med yogapyssel på Mallorca i maj HÄR HITTAR DU DEN OCH BOKAR Kom med.

hur ska jag göra?

IMG_6747

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

en dag på jobbet

Igår omvandlades Lilla huset på Puckeln till en fotostudio. Dels fotograferade vi Maria Boox för ett hemligt projekt.

FullSizeRende99r

Maria har jag känt sedan jag typ började med Ashtangayoga. Maria grundade Yogashala i Stockholm och ganska snart efter att jag börjat med ashtangayoga tog jag en privatlektion för henne. Jag ville veta mer. Jag kände ju hur bra det var för mig. Jag frågade Maria om hon inte kunde bli min mentor och under många år var hon det. Så här fint skriver Maria i förordet i i min bok Yoga – fysisk och själslig detox:

” Mitt första möte med Karin var för cirka 15 år sedan, när hon tillsammans med en väninna kom till mig för en privatlektion i yoga. Karins ivrighet och glädje präglade lektionen, som fylldes av hennes skratt och naturliga fallenhet för yogan. Att hon sedan på ett självklart sätt uttryckte: ”Jag vill bli yogalärare, hur gör man?”, bidrog säkert till att hon kom att bli en del av mitt liv både i yogashalan, träningssalen, och privat. Karin blev en nära vän, samtidigt som hon var en dedike- rad elev och en uppskattad lärare på Yogashala Stockholm – en kombination som ibland kan vara utmanande. Vi delade många olika roller. Vi delade glädje och skratt. Sorg och tårar. Det var en fantastisk tid, men eftersom Karin är en person i ständig utveckling – hon står aldrig still – kom vi sedan att gå skilda vägar. På avstånd följde jag Karins utveckling som yogalärare och författare till flera berikande böcker. Jag läste många av hennes artiklar och hennes sanna och modiga blogg. Yogan och vägen dit porträtterade hon på ett rättframt sätt. Skepnaderna och nyanserna var många. Karins mod att våga uttrycka det hon står för är beundransvärt.
Karin är för mig en människa som gör intryck och avtryck var hon än är. Hennes sanna glädje och generositet gentemot de människor hon möter är en gåva att ta del av. Hon stöttar och uppmuntrar dem och det hon tror på med stor entusiasm. Karins fight mot cancern och hennes outtröttliga kamp för den enskilda individens rätt att bli korrekt bemött och få det stöd som behövs har hjälpt så många.
Patanjali, yogans fader, skriver i Yogasutra 1:14: ”Först när en korrekt metod har utövats under en längre tid utan avbrott samt med glädje och hängivenhet har den en möjlighet att lyckas.” Den versen är så mycket Karin för mig. Att sträva efter att leva ett yogiskt liv med glädje och stabilitet.”

Nu kommer den här vackra kvinnan med den varmaste utstrålningen vara med i ett än så länge hemligt projekt.

FullSizeRend89er

När Maria var klar passade vi också på att plåta högen med kläder. En hel hög med superfina nya och sköna yogakläder från Santa Ni

IMG_6733

Och JA, igår var en sån där snöig och kall dag som vi, jag och Anneli korkade upp en flaska bubbel och flamsade de sista timmarna på jobbet. Jag är så glad över det här fina lilla huset på Hornsgatspuckeln. Så glad och tacksam.