About Karin Björkegren Jones

http://www.karinbjorkegrenjones.se/

Posts by Karin Björkegren Jones:

AMIR1

hem

En gång såg jag ett fotoreportage i Dn. Det var en svensk fotograf/konstnär som la sig själv i hemlösas ”rum”. Det kändes så där långt in i hjärteroten. Vi behövde inte se de hemlösa för att förstå (även om det är svårt) känslan. Deras utsatthet. Jag skriver rum eftersom det kunde vara en del av en tunnel, ett skjul inne i skogen. Ja, platser som den hemlösa gjort om till sitt hem. det var ett så starkt bildreportage.

Hem, är ett så vackert ord. En sån vacker känsla. Här hemma i väst håller vi på med vårt navelskåderi om att hitta vårt hemma i oss själva. Jag vet att jag brukar säga att jag har så lätt att anpassa mig, att mitt hemma blir där jag är. Usch, jag är så trött på mitt ständiga letande efter just ett hemma i mig själv.
Men det är sån skillnad på att resa och att vara på flykt.
Visst ibland kan det kännas som att jag flyr något. En situation, en känsla jag måste bort från. Men det är ändå inte att fly. Inte på riktigt.

Varje gång någon skriver om gypsylife eller liknande och nån sorts romantisering av det livet, så vänder det sig en aning i magen.
Jag vet inte om ni såg dokumentären om romerna i Göteborg, den med Janne Josefsson. När han kallade dem för gypsy, och de bara: Vi är inte gypsy vi är romer. Jag kan fortfarande tycka det är märkligt att han använde det ordet.
Och samtidigt som många använder det som ett skällsord, så är det andra som liksom romantiserar ordet och lite så där säger att de lever gypsylife? Ni har väl sett böckerna gypsylife, gypsyhomes. Fantastiska böcker, men varför valde man den titeln?

För det är sån skillnad på att inte ha möjlighet att rota sig, att vara på flykt och att självvalt resa runt lite som man vill i världen. Sån enorm skillnad.

Vaknade i morse och såg det här i Aftonbladet. Mitt hjärta gick sönder lite.

AMIR1

Amir, 20 månader

ZAHLE FAYDA, LIBANON. Amir, 20 månader, föddes på flykt. Hans mamma säger att hon tror att pojken traumatiserades redan i magen.
– Amir har aldrig sagt ett enda ord, säger Shahana, 32.
Amir har inga leksaker i plasttältet där familjen bor, men vad han än hittar på marken brukar han leka med.
– Han skrattar ofta, även om han inte pratar, säger mamman.

Där barnen sover

det måste finnas dagar

IMG_5422

Det måste finnas dagar
då ingenting händer
då kraven faller
och ingen räknar vad
du gjort eller
inte gjort

det måste finnas dagar
då tankarna vingkläds
då det etablerade inte gäller
och ingen bryr sig om
vad du bejakar
eller förkastar

det måste finnas dagar
då bara du är viktig
då relationerna vilar
och ingen frågar
vart du går
eller inte går

Lars Björklund

den här fina dikten la en kompis upp på fb i morse. Oh, ja det är en sån dag idag

IMG_5423

den rosa månaden

Rosa. Min dotter döpte sin första undulat till Rosa Nicholas. Sedan läste hon en bok om en flicka som hade en undulat som hette Putte, då ändrade hon namnet. Jag tyckte om att hon döpte fågeln till ett könsneutralt namn. När jag hör ordet rosa tänker jag alltid på den där undulaten som blev lite för tjock och en dag bara trillade av pinnen.

Nu är det en annan form av rosa. Nu är bröstcancermånaden här. Oktober. En rosa månad.

Vid det här laget vet ni vad jag tänker och tycker om allt det här rosa. Rosa bandet. Cancerfonden. Den ena fonden efter den andra som dyker upp och säger att de vill hjälpa till mot cancern. Samla in pengar till forskningen. Hedervärt så klart att så många vill hjälpa. Men bara för några år sedan uppmärksammades det att bara 1/3 av allt som kom in till Cancerfonden gick till forskningen. här kan ni läsa om det

Paris med sitt Eiffeltorn var liksom först ut för ett par dagar sedan:

estee-lauder-eiffeltornet

Börjar ni inte, liksom jag tycka att det är så väldigt mycket pengar i omlopp. Men tydligen säger siffrorna att det fortfarande bara är hälften av all cancer som botas. Och att dödssiffran för antal som dör i cancer är konstant. Det var en kompis som träffade Agnes Wold på bokmässan. Ni vet forskaren som slår hårt åt alla håll och avfärdar allt Här avfärdar hon sex myter om din hälsa
Jag har mejlat henne och bett henne utveckla det hon sa. Jag väntar på svar. Hoppas jag hade rätt mejladress. Men kanske behövs det en sådan röst i all den här hysterin. Någon med en viktig titel som vågar ifrågasätta och har mod nog.

Jag tänker också att man kan ju alltid trixa med siffrorna i vetenskapens namn. Om man till exempel friskförklarar någon snabbare än tio år, som det tydligen var förr. Och istället börjar friskförklara vid tre års tid. ja, då lär ju överlevnadsstatistiken höjas. Om sedan personen dör av ett svagt hjärta när de där tre åren gått.Ja, då dör ju hon inte av cancer, utan av ett svagt hjärta. Men det var ju en biverkning av cancermedicineringen. Förstår ni vad jag hur jag tänker? Det är det här som är det luriga.

För vi skänker pengar, ända sedan cancerfonden och hela rosa bandet industrin startade någon gång på 80talet har vi gett så många miljoner, så mycket pengar. Vi vill hjälpa. Och när det dyker upp en rosa bulle och det står att hälften av priset går oavkortat till cancerforskningen. Ja, nog väljer vi den. Det är en rosa industri. Men varför fortsätter vi att dö i cancer? Varför dör små barn? Varför känns det som att det står stilla? Jag får så mycket mejl från tjejer som precis fått sin diagnos. Som blivit opererade, börjat med cellgifter, som precis kanske fått sin diagnos och som inte vet var de ska vända sig. Så mycket pengar i omlopp och ändå vet de inte var de ska vända sig.
Och varför, varför pratar vi inte om alla människor som dör av biverkningarna av de här medicinerna som läkemedelsföretagen tar fram? Som dör av ett hjärta som slutar slå, som inte orkar längre.
Och varför i herrans namn har man inte forskat fram vilka kvinnor det är som verkligen hjälps av att äta antihormonerna, där biverkningarna ofta leder till ett liv i halvfart.
Forskar man överhuvudtaget på mediciner som är biverkningsfria?
Ja, vem fan ska man tro på.

allt har en början

_MG_2587

Yoganidrasana heter den här yogaställningen. Betyder ungefär typ yogisk sömn.

Å alla dessa knasiga ställningar som finns i yogan. Att de liksom kommer efter varandra i det allra smartaste yogasystemet, det system jag älskar – nämligen Ashtanga Vinyasa Yoga. ”Min” yogaform sedan jag var 36 år och tog min första lektion i Ashtangayoga och blev så där handlöst förälskad i yogaformen och sedan aldrig vikt en tum från den. Fast jag har gjort ställningarna på annat sätt, modifierat de där dagarna, veckorna och månaderna när jag inte kunde göra allt jag tidigare gjort. Men spelar det någon roll?
Det är egentligen inte vad jag gör som är det viktiga. Det är ATT jag gör.
Att jag rullar ut mattan. Att jag ger mig själv den stunden varje morgon. Att mattan blir som en ram kring mig. Ger mig skydd. En mur. För mig är stunden på yogamattan magisk. Den är min, oavsett vad jag gör eller hur jag gör.
Ashtangayogans system är så smart. Ställningarna finns där en efter en i en evighet. Som ett pärlband. Och det fina i kråksången. Man blir aldrig klar. Man får aldrig en guldstjärna. Allt handlar om dagsformen, hur du mår, hur det känns.

Ställningarna utmanar kanske oss som behöver bli utmanade, som måste gå vägen via kroppen för att nå huvudet. Vi som glappar.
Men, men det är liksom aldrig meningen att man ska fastna i någon sorts kroppshysteri.
Men det är så klart inte alldeles enkelt.
För varför lägger jag upp en sån här bild?
Kanske för att provocera.
Kanske för att ni ska tycka att jag är duktig.
Eller för att jag själv tycker att jag är cool och stark, bilden togs knappt ett år efter alla mina cancerbehandlingar.
För att jag är 51 år och för att jag gör vad jag vill.

Men…

Im not my asanapractice

För vad är yoga?
Så lätt att tro att det är alla de här rörelserna. De knasiga. De akobatiska. De är roliga. Det är kul när kroppen vill. Det är underbart att röra kroppen. Det är underbart att ha en stark OCH flexibel kropp.

yoga yogavita

Men allt har en början. Man måste börja någonstans. Alla steg vi tar måste börja just där i det första steget. Det vi inte vet vart det tar oss. Där vi inte har en aning. Till den där platsen som idag känns osäker, men om ett par dagar, månader och kanske år är den plats vi behöver vara på och vi tackar gud och oss för själva att vi vågade. Att vi tog ett steg i taget mot det där okända.

Foto: anneli HIldonen

jag-vill-fan-leva

tack universum för möjligheten att dela med mig

På söndag håller jag två knipworkshops i Vänersborg. En mellan kl 14-16 och nästan mellan kl 18-20. Det finns några platser kvar, knip dem! HÄR HITTAR DU INFO

Och på yogaretreatet som anordnas av LITTLE PALMGROVE i Goa finns också ett par platser kvar.

Kolla den här filmen… Så kan du också känna dig. IMG_1738

Det blir sååå mysigt och det ska bli så fint att få visa er vad det är som gör att jag tycker så väldigt mycket om Goa, om Indien. HÄR HITTAR DU INFO

Själv vaknade jag tidigt i morse och gjorde lite sängyoga. För hur härligt är det inte att sträcka på sig, så där lite som en katt. Att vila är att leva är ju min nya devis. Att ta det lugnt. Och jag behöver mycket lugn och ro i min kropp och jag är helt säker på att du behöver det också. I går köpte jag tidningen Femina och där var äntligen mitt och Anneli Hildonens fina sängyogayobb.

IMG_5592

IMG_5599

Och det som gjorde mig så glad var att de tipsade om min bok JAG VILL FAN LEVA

9789175790343-185x300

Den handlar så klart om min resa, min bröstcancerresa. Och den senaste tiden har jag fått så många mejl. Så fina meddelanden om hur boken hjälpt dem, antingen i deras egna cancerresa, men också för personer som kanske stått bredvid någon som varit sjuk. Jag tror inte ni förstår hur glad jag blir. Om jag kan hjälpa någon att må lite bättre, ta för sig lite mer, hitta ro i mina tankegångar när livet var som värst. Ja, då har jag lyckats. Tack universum att jag har möjlighet att dela med mig.

FullSizeRender777

känns som nåt är lurt

Saker jag inte förstår. Det är hela den här rosa bandet-grejen. Jag har skrivit om det så många gånger.Läser också att det nu kommer ut en Rosa kokboken 2 med en massa kändisar som är emot cancer. Förra året fascinerades jag så av den första rosa kokboken. Jag var på Bokmässan i Göteborg och det var som att hela bokmässan sponsrades av Rosa bandet(Cancerfonden). Det var en stor affischkampanj. Det var en eller två releasefester för boken, det stod en rosa kokboks bil parkerad utanför mässan.
Jag fascineras så av den rosa masspsykosen.
Jag fascineras av att cancerfonden har så mycket pengar att annonsera för. Ha stora galor och pengar att marknadsföra sina grejer för.
Jag skrämselfascineras.
Sånt gör mig rädd. Ifrågasättande. Är det inte någon annan som känner så?
Jag är också emot cancer. Jag tycker också att vi måste hitta botemedel och framförallt ta reda på varför vi får cancer. Så att vi kan skydda våra kommande generationer. För att de friska ska få rätt information. Att hitta botemedlet är så klart superviktigt, men vi måste hitta och förstå roten.
Varför vi får cancer.
Kanske till och med våga ifrågasätta livet vi lever, om det är så att det är där roten finns?
Jag skulle önska att jag inte var en så avig person. Att jag också minglade runt med rosa champagne i glaset, iklädd en rosa tshirt som det står Nej till cancer på. Istället får jag bara en klump i magen, en känsla av att nåt är lurt. Att det är fööör mycket pengar i omlopp för att det ska vara bra.

Tre dagar efter att jag fick cancer ringde en tjej upp mig och tyckte att jag skulle vara med i en av filmerna som de då spelade in för Rosa bandet galan. Tre dagar. Det hade knappt landat i mitt eget huvud.
Hjälp jag har cancer. Jag är belägrad.
Efter någon månad, eller två ringde de igen. Då hade det landat bättre och jag kände mest Nej.
Jag har känt nej och kanske för att jag googlade runt och hittade de kritiska rösterna. Inte bara de i Sverige, utan rosa bandet finns ju worldwide och många är kritiska även där.
KOSTDOKTORN

eller:
Vem tar hand om rosa bandets pengar

Intressant film:

Borde inte filmen Pink ribbon Inc visas mitt under bröstcancermånaden på SVT? Eller har jag missat den på svensk tv?

Nej, jag är hellre hemma och planterar om min Mallorcaros.

FullSizeRender777

sköna och snygga yogakläder

IMG_5437

Det är inte ofta jag och Anneli blir plåtade ihop. Tycker så mycket om den här bilden på oss. Och det som också glatt mig väldans den här resan, det är att Anneli yogat. Jag har fått henne att göra pranayama och sjunga mantran. Och så har hon yogat varje morgon. Tänk om jag kan lura med mig henne till mitt yogaretreat i Indien?

Det är Petra som tagit bilden. Petra gör så fina kläder. Känner att jag måste verkligen slå ett slag för hennes helt fantastiska yogakläder. Kläder man kan ha i mellanrummet. Det allra viktigaste rummet. In between skulle någon kanske säga. Men ni vet när man går runt och skrotar, mjuka kläder att resa i. Och som väldigt lätt kan förvandlas till festkläder med höga klackar. Fina halsband. Eller vad man väljer att bära dem med. Här hittar du hennes kläder, som är svensktillverkade och i finaste bomull. SANTANI STORE

FullSizeRender66

Jag botaniserade vilt i hennes shop som hon öppnade i sitt fina hus i samband med yogaretreatet.

IMG_5379

IMG_5385

Här blev klänningen en middagsdress.

Men det skönaste läget det är ändå Savasana eller powernapen. Tuppluren. Eller TANTA som vi ju bestämt att den ska heta. Mer Tantor i livet. Mer mellanrum. Vila dig.

Vila är att leva.
mvh Mrs Jones

FullSizeRenkkder

peace

FullSizeRender3

Ni vet hur man känner sig när man varit på en härlig resa. Man kommer hem inte bara med en fylld resväska, men också är man fylld med ny energi. Nya tankar. Nya grejer. Jag känner mig glad. Som att min framåtrörelse är mer lättsam. Känns som att för varje år som går blir det lättare. Nu är det bara två år kvar tills jag är friskförklarad. Och det känns så härligt. Så bra.
När jag kom hem väntade ett brev från Mikrokirurgin på Karolinska. Om en vecka ska jag dit för att prata om det är möjligt att göra en operation för att hjälpa mitt lymfsystem. Jag är inte ledsen längre för att mitt bröst är borta. Men jag är ledsen för min arm. Ledsen för att den svullnar. Att jag alltid måste ha den i ett fodral.Tänk om det går att göra en operation som kan förenkla för mitt lymfsystem att flöda i min högerarm.
Halleluja.
Men om det inte går. Måste jag nå fred i min kropp.
Fred i mig själv. Fred. Frid.
Lugn.
Acceptera.

IMG_5475

en syster på Mallis

FullSizeRende5r

Det har kanske inte undgått er om ni följer mig på instagram. Att jag är här nu. PÅ Mallis. Och den här gången. Jag vet inte vad det är men jag drömmer om att vi ska ha ett litet hus. Jag bor hos Petra och Stefan. Det är Petra som driver Santani Som gör så fina yogakläder, och kläder att ha på efter yogan och mellan yogapassen. Eller egentligen när som. Petras kläder är svensktillverkade och av superfina material. Jag har blivit alldeles kär i hennes kläder. Dessutom är Petra en ny bekantskap för mig. Ni vet hur härligt det är är när en person växer. Vi har följt varandra lite på avstånd. Petra hörde av sig till mig när jag fick bröstcancer. Och när vi träffades förstod jag att hon genomgått exakt samma som jag. Men det var 17 år sedan.
För mig har det varit och är så ovärderligt att prata med någon om mina känslor kring bröstcancer, operera bort ett bröst och inte vilja rekonstruera. Om tankar och känslor, utan att egentligen prata, för att man bara fattar. Vi som genomgått bröstcancer brukar kalla oss för bc-systrar och lite så är det. När livet varit turbolent, när man haft en dödssjukdom hängande över sig, ja, livet blir sig inte likt. Men hur blir det? Hur vill man leva, tankarna om det blir så klart avgörande. Viktiga. Att då prata med någon som genomgått samma, men som är många år före en dels i överlevnad, men i värderandet av livet. Och ni anar inte vilken inspiration Petra är, inte bara för mig och jag är så glad för vårt samarbete och det blir mer. Jag lovar!

FullSizeRende77r

Dessutom har världens bästa kollega och kompis, nämligen fotografen Anneli varit med, i alla fall en stor del av tiden. Ni märker skillnad när hon tagit bilderna här på bloggen…
Det har varit en toppenvecka. Så härlig. Mallis har visat sig från sin bästa sida. Nu har jag bara en dag kvar här på ön. Imorgon åker jag hem och det blir lite mer frekvent med inlägg här på bloggen.

IMG_5487

Håll maj 2016 öppet. Vi planerar för nästa yogakurs jag och Petra.
Det blir så härligt. Jag lovar.

Om shanti, shanti, shanti