ni vet när man satt etikett på sig själv

hm, märkligt.
Har ni varit med om känslan när man ändrar bilden av sig själv. Alltså, när man känner att man typ byter omslagspapper på sig själv. När det händer och när man plötsligt ser på sig själv med nya ögon, eller säger man andra ögon? Spela roll. Ni förstår vad jag menar.
Man ser förändringen. Lite som när man kommer tillbaka till landet och det där gräset man klippte för precis två veckor sedan växt massa. Även fast man inte varit där och vattnat eller hällt på någon växtnäring. Man blir liksom lika paff varje gång.
För ett par dagar sedan var jag på möte med låt säga en prguru.
Jag vet inte riktigt hur jag ska definiera mig själv. Vad jag vill. Å ena stunden vill jag förändra världen, för att i nästa vill jag bo i ett hus på landet och vara jordbrukare.
Får man vara så svängig?
Får man liksom gå från en ytterlighet till en annan?
Svåra fråga kanske.

Men hur som. När jag satt där hörde jag mig själv säga: Jag är egentligen blyg, men jag drivs av att jag vill förmedla.
Hen bara: Är det så du uppfattar dig själv? Som blyg? Så uppfattar inte jag dig.
Jag bara: Nähä och så skruvade jag på mig samtidigt som jag tänkte vad var det jag precis sa…sa jag att jag var blyg.

Senare samma dag, hör jag mig själv säga det igen, fast till min zonterapeut. Hon bara tittade på mig och skrattade och sa: Du, blyg? Näe.

Då kom jag på. Jag lever kvar med min känsla av att jag är blyg. Jag tror nog att det på ett sätt varit bekvämt för mig att tänka så. För är man blyg behöver man liksom inte göra utmanande saker. Är man blyg kan man liksom skylla på att man är så blyg, att man inte vågar. Att någon annan får göra det där utmanande, läskiga istället. Jag tror jag hållit mig kvar i det där blyghetsfacket av bekvämlighet. Men jag är inte blyg.

Å, vet ni vad skönt det var att släppa. Och tänka. Nej, jag är inte blyg. Jag kanske var det en gång i tiden. Men jag är inte blyg. Jag älskar att prata med människor. Jag älskar att socialisera. Jag älskar att vara framför kameran. Jag älskar att ta plats och prata om jag vet att jag har något att förmedla. Om jag har nåt att berätta. Men jag är inte så alltid. Ibland vill jag vara skygg. Stå i skuggan. Vila kanske man skulle säga. Men blyg, näe inte längre.

_MG_7387

1 reaktion på ”ni vet när man satt etikett på sig själv”

  1. Hej Karin! Känner så väl igen mig. Jag har efter en utmattning vaknat upp och börjar mer och mer inse vem jag egentligen är. Har i så många år försökt att leva upp till en bild av vad andra har. Vad vet jag om den? Ingenting! Nu har jag upptäckt min inre röst, som med hjälp av yoga, meditation och balans blir allt tydligare. Så jag förstår precis vad du menar. Tack för alla inspiration och energi som du ger!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *