När jag var 12 år flyttade familjen från Norrviken till stan och jag började i sexan i Eiraskolan. Jag och Tintin Anderzon som också gick där blev direkt kompisar. Världens bästa Tintin.
Tintin och hennes bror Fredrik Egerstrand har i flera år jobbat med en dokumentär om Tintins mamma Kim Anderzon.
Vilken cool kvinna.
Kim. Med Tintin så kom så mycket härligt in i mitt liv. Jag fick se Kim i Dario Fos pjäser som kändes som om det var skrivna för Kim. Jag hade aldrig träffat en kvinna som hon. I min värld som jag kom från var det mest män som läste dikter och tog plats på det där ”kulturmanssättet”. Men Kim. Ingen sprakade så mycket som hon. Som tog plats och som krävde sin plats. Kim kom också in i vår familj och herregud vad hon satte de där kulturmännen på plats. Hon gjorde det så bra, alltid med en glimt i ögat och med humorn.
För mig är Kim en sån häftig kvinnlig förebild som aldrig nånsin bad om ursäkt för sig själv eller hukade rygg. Att se hennes shower, enkvinnsshower där hon höll publiken helt i sina händer i flera timmar på scen. Vem kan det? Ett mirakel helt enkelt. Ett kraftpaket. Men det häftigaste med Kim var kanske mest hennes fullständiga avsaknad av fåfänga eller att behaga. Och inte behövde hon det. Hon var ändå alltid den man tittade på, lyssnade på. Energi och karisma.
Nu kan vi hjälpa Tintin och Fredrik genom att stödja projektet med ett bidrag.
Jag är så glad att lokalen som jag och Anneli sitter i på Hornsgatspuckeln är Kims gamla. Det känns ärofyllt och jag tror ju att hennes enorma energi och skaparglädje sitter i väggarna.
Den här filmen vill jag se. Att göra dokumentärer kostar mycket pengar, gå in via länken här nedan och ge ett bidrag. Det ska jag göra