kroppsideal – fängelse eller frigörelse

BIldtext: Anita Ekberg i La dolce vita (Ljuva livet). En kvinna som njuter av sina former, så till den grad att hon ställer sig i Fontana di Trevi och svalkar sin kropp i fontänen. Vilken amazon.

Känner att jag vill fånga upp tankegångar och en ”kommentar” som jag fått, kände att mitt svar blev lite kort och att jag gärna vill filosofera lite kring det här med ideal.

Hej Karin!
Har precis börjat yoga och har precis läst hela din blogg, tack för en jättefin bok och en jättemysig blogg. Du inspirerar!Jag har en fråga och jag hoppas du inte tolkar den fel, den är inte menad som förolämpning…Men. Jag vill ju gärna gå ned i vikt av yogan och det står i många böcker att man ”tappar överflödigt fett” med yoga. Många gurus är magra. Men du och även hon (viveka tror jag som du är på dvd med) är ju inte direkt supersmala utan har (som vi alla) lite armar och mage. Samtidigt så yogar ju du så himla mycket? Hur går detta till? // Anna C

Mitt svar: Ha ha, ja, hur går det till att man har lite mage och lite armar?
Man gillar mat, rätt och slätt. Jag gillar min kurviga kropp och jag vill inte vara trådsmal. Det är inte mitt ideal. Sedan får folk tycka vad de vill om hur jag ser ut.
Jag tror att man är olika kroppstyper, vissa lägger på sig ganska enkelt, oavsett sin träning. Medan andra väldigt lätt går ned i vikt. Det finns många väldigt på gränsen till anorektiska yogisar och det finns framför allt i Indien ganska många, för oss i väst sett, tjocka yogisar. I Indien ser man ju mullighet som något vackert – titta bara på de manliga Bollywood-stjärnorna. Men här i väst, ska man vara trådsmal.Om, jag inte hade yogat som jag gör, så hade jag förmodligen varit stor som ett hus. Så allt är relativt.

Men jag vill fortsätta att prata om det här ämnet, eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. Vi kvinnor har extremt stora glasögon, förstoringsglasögon när vi tittar på våra egna kroppar i spegeln. Vi synar och tycker till om oss själva, ofta med en alldeles för negativ syn på hur vi ser ut. Jag har varit sån också. Jag har argt tittat på min kropp och önskat en massa saker. Hur den borde se ut, enligt vad jag trott den borde se ut. Det vill säga, jag har låtit medias bild av hur en perfekt kropp ska se ut helt osorterat bestämma min syn på mig själv.
Vad som hände när jag började yoga, var att jag plötsligt fick tillgång till min kropp på ett helt nytt sätt. Min blick blev plötsligt mycket snällare. Jag har den här kroppen och jag tycker så väldigt mycket om den. Jag rör på mig. Min kropp är flexibel och stark. Den är kanske inte perfekt i någon annans ögon, men jag älskar min kropp. Den är liksom jag. Jag kännare mig vackrare idag, som 45 åring än när jag var 22 och fick utvikningserbjudanden. ;))
Jag förstår att Anna, skriver för att hon vill gå ner i vikt och att hon kanske blir lite konfunderad när hon dels läser att folk går ner i vikt när de yogar. Sen ser man bilder på mig, som ju inte är trådsmal. Jag tycker om mat. Jag har alltid gjort det. Jag har aldrig bantat. Vet inte ens vad jag väger. Jag drömmer inte om att gå ner i vikt, men jag vill så klart känna mig fast i kroppen.
Vad jag menar och vad jag önskar är att kvinnor ska se lite snällare på sig själva. Och verkligen känna efter varför man vill se ut på ett särskilt sätt. Allt för många kvinnor har en osund relation till sin kropp och till mat. och det kan man ju tänka lite över. Äter jag för att trösta mig själv. Eller späker jag mig själv, tillåter inte mig själv att njuta? Det gäller att hitta medelvägen. Våga njut av din kropp, oavsett hur den ser ut.

0
0